NÄR NATURVÅRDEN FIRAR 100 ÅR monterar regeringen ner mycket som tidigare uppnåtts: an­slagen sänks, naturvården fördyras, strandskyd­det urholkas, miljögift legaliseras, skogsbruket ska inten­sifieras och vargar ska skjutas i dussin.

Regeringen säger att biologisk mångfald är en hörnsten i miljöpolitiken, och visst finns någon ljusglimt, men överlag är retoriken pliktskyldig och praktiken förödande.

När naturen förstörs blir världen fattigare. Forskarnas rödlista omfattar över 3?000 försvunna, hotade eller missgynnade arter i Sverige. För skogen listas 1?875 namn. De sista naturskogarna naggas dagligen. SCA tillhör de bolag som bryter mot skogscertifieringen FSC. Många skogslevande fåglar minskar snabbt.

Hoten mot mångfalden har fått FN, EU och riksdagen att slå fast målet att stoppa förlusten av biologisk mångfald till 2010. I det perspektivet kan politiken i det tidigare föregångslandet Sverige inte försvaras.

ANSLAGEN FÖR ETT ERSÄTTA MARKÄGARE vid områdesskydd höjdes länge av regeringar av olika färg. Ändå är bara cirka 1,5 procent av produktiv skogsmark nedan fjällgränsen formellt skyddad. Det ska jämföras med delmålet för Levande skogar till 2010 på 2,6 procent och de runt 10 procent som forskningen visat krävs på sikt. Alla utredningar visar att anslagen måste öka. Men regeringen har sänkt anslagen dramatiskt, med 200 miljoner kr per år. Samtidigt tar regeringen bort markägarnas skyldighet att tåla basal naturvård (toleransgränsen). Snart sagt varenda kotte som skyddas ska kompenseras ekonomiskt – orimligt eller inte så gör det naturvården dyrare.

Miljöminister Carlgren tillhör de få som låtsas att kalkylen går ihop. Han tvingas då avgränsa miljömålet Levande skogar till nämnda delmål och pekar på att regeringen beslutat skydda stora arealer i statliga Sveaskog och Fastighetsverket utan ersättning. Beslutet i sig är mycket bra. Även om Fastighetsverket ännu får ersättning för vissa områden så stryps den praxis som gjort att statsanslag använts för att hindra staten från att skövla skogar som staten vill skydda. Detta till trots lyckas regeringen inte nå ens det kortsiktiga 2,6-procentsmålet.

I praktiken blir det dessutom sämre i skogen av följande skäl: Även om fler statliga områden skyddas så är dessa inte alls så hotade som många privatägda marker, som till följd av sänkta anslag och omprioriteringar inte längre kan skyddas. Flera länsstyrelser säger nu att många prioriterade skogar inte längre kan skyddas. Var det därför som Carlgren nyss kritiserade Naturvårdsverkets fördelning av anslag, vilket fick verket att dra in andra gröna pengar från länsstyrelserna?

Ekvationen går i vilket fall inte ihop. Regeringen borde ha ökat anslagen, stoppat ersättningen till skydd av statlig skog och höjt miljömålet.

EFTERSOM MÅNGFALD KRÄVER MER än reservat borde regeringen också ha dämpat skogsbrukets intensifiering. Men den gjorde det motsatta. Skogspropositionen pekar mot att miljökraven i skogsvårdslagen helt slopas vid så kallat intensivskogsbruk och att skadliga metoder som främmande trädslag, dikesrensning, ökad gödsling och stubbrytning kan användas i stor skala.

Nu kan inte Carlgren lastas för allt detta. De fyra regerings­partierna är vilse i de gröna frågorna och det största oppositionspartiet bjuder knappast något motstånd.

Ändå bjuder mandatperiodens sista riksdagsår på tillfälle till skärpning. Carlgren använder nu EU-ordförandeskapet för att lyfta fram en ny internationell studie som tydligt visar att förlust av biologisk mångfald ger gigantiska monetära förluster.

Förhoppningsvis räcker det långt om hans kollega Borg på finansen kopplar denna insikt till sitt fältbiologiska intresse. I förlängningen kanske regeringen tar till sig de gröna frågorna, höjer anslagen och för en politik som låter svenskarna fira naturvårdens 100 år utan fler pinsamma bakslag.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.