Det känns som att gå omkring under vattnet. Tystnaden. Det blågröna dunklet. På marken ligger – som sjunket vrakgods – unggranar efter en gallring, överdragna av grönalger. Hit ner tränger solljuset bara med största möda. På något enstaka ställe står en flämtande överlevare kvar, en lind som växer grenlös och smal rakt upp mot ljuset, som ett sugrör som precis når upp till granskogshavets yta och kan dricka solljus nog för att livnära en ynklig lövruska högst upp. Man säger att landhöjningen ännu pågår i Norden. Men vad jag står här och ser är hur landet har sjunkit, hektar för hektar, ner i granskogshavet. Det har sköljt in över slåtterängar och beteshagar och åkrar med sin tystnad och sitt mörker. Furan det högresta mastträdet med kronan som en utsiktskorg i toppen spanar över vårt ändlösa innanhav av gran där vi år från år och våg för våg intill döddagar kan räkna hur gran försvinner bland gran. Så skrev Harry Martinsson i en dikt om vår svenska granskogssjäl. Jag tyckte en gång att den var vacker. Inte nu längre. Inte när jag står här och ser de övervuxna resterna av stengärdsgårdar, grindhål, körvägar och odlingsrösen. Jag står mitt i ett en gång levande småländskt småjordbruk, i August i Nerstu’s slåtterängar mellan Stora Thorsåker och Westra Nylannet. För den som kör förbi på vägen existerar de inte. Granskogen står tät som en vägg ända ut i vägrenen. Men stannar man bilen och tränger sig in bland riset hör man rösen och stenmurar berätta, genom sin munkavle av gran, om det liv som levdes här. Kanske började åkrar och ängar röjas av en småländsk bonde någonstans i den suddiga skarven mellan järnålder och medeltid. I tusen år har smålänningar sedan dess gått här och plockat sten. Varje vår samma sak, för moränen ynglar av sig. Efter varje tjällossning kläcks tusenbröder av sten och sticker upp sina kala skallar ur jorden. En av de sista som brukade den här marken på Tesås Skattegård i Ryssby socken i Sunnerbo härad i Småland, och på så sätt upprätthöll järnåldersbondens skapelse, hette Hugo Bengtsson. Min morfar.

Han var en snäll farbror tio mil bort i utkanten av mitt liv. Jag fick en Wahlströms ungdomsbok med grön rygg av honom varje julafton, men jag kände honom inte särskilt väl. Att han en gång hade levt ett helt annat liv än pensionärstillvaron i det lilla huset på Smultronvägen i Ljungby föll mig nog aldrig in. Men någonting händer när man kommer halvvägs i livet. Kanske för att man börjar ana sin egen förgänglighet. Man har fått barn och förstått att man är en förbipasserande länk i en kedja: Det kommer en framtid när jag inte finns längre. Det fanns ett förflutet när jag inte var med. Framtid och förflutet, allt hänger ihop, genom mig. Jag kommer att finnas kvar som en årsring i mina efterkommande och inuti mig bär jag mina förfäder. Plötsligt blev morfar betydelsefull. Men långt innan dess hade han dött, 85 år gammal. Att jag ändå i någon mån kan föreställa mig det liv som levdes här för ett sekel sedan beror på att morfar på sin ålders höst lät sig övertalas att skriva ner några minnen från sin ungdom. På en stenmur i granskogen sätter jag mig och läser det han skrev om vardagslivet på ett litet småländskt jordbruk vid sekelskiftet, en gård som tusen andra.

År lades till år i en återkommande cirkelrörelse. På vintern spann kvinnorna och vävde tyg av ull och lin. Männen högg ved till hushållet och timmer för avsalu (gran till sågverken och tall till järnvägssyllar). När snön smält lagade man gärdsgårdarna. Gärdslen av tall, stakar av en och vidjor av gran skulle det helst vara. Tre alnar mellan stakparen och sex tum mellan stakarna. Sedan räfsades och brändes riset i slåtterängarna för att det inte skulle hamna i höet när det blev slåtter. Sådden började i maj, först pärerna, sedan havren och sist kornet. Linet såddes också sent. ”Det fanns ett linland på varje gård och det var nästan en tävlan om vem som hade det största och finaste linlandet!” I lövängarna bärgades löv till vinterfoder – både asp, ask och björk. Barken flåddes av lindarna och rötades så att innerbark och ytterbark delade sig. Av innerbarken gjordes bast som flätades till rep och tömmar. Omkring den 7 juli började slåttern, först på klövervallarna, sedan på slåtterängarna. ”Allt gräs togs till vara, även dikesrenar och vägkanter och utängarna som vid vårflödet ofta var översvämmade. Även grässjöar slåddes.” Skörden började med höstrågen. Den slogs med lie, bands för hand och krakades på en krakstör för att torka fort. I augusti mognade linet och krakades med fröhusen åt söder för att fröna skulle torka. Linhalmen rötades, torkades, bråkades och skäktades. Hela byn hjälptes åt och skäktade i gård efter gård tills allas lin var färdigt. Så fortsatte hösten med havreskörd, tröskning och höstplöjning med åder på de steniga åkrarna och plog på mossodlingarna. Höstrågen såddes och sist togs potatisen upp. Så föll snön och allt började om.

En nötskrika harklar sig, annars är det knäpptyst i skogen. Jag sitter i dunklet och läser. Läser igen. Försöker föreställa mig både slitet och skönheten, de skinnflådda händerna och humlesurret. ”Åkrarna var steniga och låg utspridda i slåtterängarna, som var mycket vackra med lövträd, såsom björk, ek, lind, ask, oxel och al, samt hassel och nypon. På våren och försommaren var marken täckt av många sorters blommor, såsom blåsippa, vitsippa, konvalj, gullviva med mera. I skogen fanns även linnea.” I morfars skildring anar man den biologiska mångfalden. Idag vet vi att slåtterängar och naturbetesmarker är våra artrikaste miljöer. Det myllrar av liv i de ihåliga ekarnas och lindarnas mulm. Det är trångt om saligheten i ängarnas grässvål; fyrtio olika växtarter per kvadratmeter är inte ovanligt – ett växtliv som i sin tur ger ett rikt insektsliv som ger ett rikt fågelliv. Närmare sinnebilden av en lustgård kommer vi inte på våra breddgrader. Detta levande Tesås skulle jag aldrig återfinna, det förstod jag redan innan jag reste hit. Såhär slutar slutar morfar sin berättelse: ”Vackra kulturbygder fanns bevarade fram till 1950-talet med en familj i varje gård i byarna, åkrar och slåtterängar som sköttes, varenda liten åkerlapp brukades och det användes ingen eller lite konstgödsel och giftbesprutning fanns inte. Självhushållet var nästan fullständigt. Vad man behövde köpa var salt, socker och kaffe, det användes vad man fick av jord och djur. Sjöarna var fulla med fisk och i skogarna var det fullt av villebråd. Nu finns inte mycket kvar, endast stengärdsgårdar och stenrösen minner om våra förfäders möda, på åkrarna växer granskog och likaså på slåtterängarna. Lövträd anses som ogräs. Mitt barndomshem omfattade 30 tunnland åker och mossodling samt stora slåtterängar. Idag är allt planterat med gran och det är vemodigt att se när man vet vilket arbete förfäderna lagt ner för att få så bra utkomst som möjligt.” Jag visste vad som väntade när jag reste till Tesås. Men jag förstod inte. Inte förrän nu. Här har skett ett totalitärt maktövertagande, en ockupation. Och när granskogens armé stövlade in på dessa och andra svenska slåtterängar, åkertegar och hagar var det inte bara ödesdigert för den biologiska mångfalden. Här hamnade också vårt kulturarv under stövelklacken. Varnande röster har höjts åtminstone sedan sextiotalets början, men de har drunknat i larmet från det stora välfärdsbygget. Carl Fries reste i sitt barndoms Småland och skildrade vad som höll på att hända i boken ”Gammelsverige” 1963: ”De stora ljusa hagar jag så väl kom ihåg, med kortsnaggat gräs i en grön labyrint mellan otaliga gråraggiga stenblock, en trivsam oändlighet, lagom solig, lagom skuggad av björkarnas gröna slöjor – den oländiga halvvilda oxhagen, kohagen, hästhagen – alla våra hagar var uppslukade av tät granskog så när som på ett par obetydliga hörn/…/ Det var till och med svårt att hitta åkrarna, i synnerhet de små bitar jag mindes i varje detalj, krokiga, smala åkerarmar mellan smultronöarna. De var igengrodda, utplånade, dolda under buskar och ris.” Tio år senare färdades Vilhelm Moberg på cykel genom sitt barndomssmåland: ”Allt detta som sammantaget bildade det ljusa inslaget i min hembygd, allt detta som lyste upp den, hade försvunnit. I dess ställe stod de mörka träden där. Jag såg bara gran och tall. Kilometer efter kilometer, mil efter mil, gick min väg genom barrskog. Jag kom förbi många igenlagda åkrar, där det växte planterad ungskog, gran eller furu, istället för säd, vete, råg och havre. Åkerfälten hade förvandlats till skogsmark. Och barrskogen hade blivit allenarådande och förmörkade bygden, så att den inte längre var igenkännlig för mig.” Mordet på landskapet, kallade Moberg det i ett kapitel i boken ”Otrons artiklar”.

Morfar hann uppleva allt detta under sin livstid. Sina första trettio år bodde han i Tesås och skötte gården ihop med sin far Bengt August och sin mor Emma Britta Katarina. Då var det fint att bryta mark, man fick diplom och bidrag från staten. I slutet av tjugotalet gifte sig Hugo och köpte en gård i en annan ände av socknen. Sina då åldriga föräldrar tog han med sig. Tesås Skattegård såldes. Några decennier senare, efter ett sällsynt regnigt år när han gick blöt från vår till höst, övergav Hugo Bengtsson lantbruket för gott och började på fabriken inne i Ljungby. Inga bekymmer, bara packa matlådan på morgonen och återvända hem, skitig men fri, på kvällen. Han njöt. Samma sak hände över hela landet. Industrierna skrek efter arbetskraft och jobben var väl betalda. En ny dröm växte fram, om ett bekvämare liv, en bil per familj, tvättmaskin och TV. Statens jordbrukspolitik drev skoningslöst på i samma riktning. Mycket medvetet ville man driva bort bönderna från småjordbruken, som skulle läggas ner helt eller slås ihop till större, mer lönsamma enheter. De stora gårdarna fick krediter av staten, inte de små. Lantbruksnämnderna gick in och dikterade vilka som var rationaliseringsvilliga nog för att få köpa upp lediga småjordbruk. Mejerierna centraliserades och började ställa krav: Är ni för små kommer vi inte och hämtar någon mjölk. Och granskogshavet steg och steg. I Tesås tog någon, som saknade morfars och hans släkts band till marken, fram planteringsspade och granplantor och satte punkt för kanske tusen års ängs- och åkerbruk. Inte en kvadratmeter lämnades öppen.

Paradishagen, Westra Nylannet, Stora Thorsåkern, Winterkullen, Augusts hästage, Lilla Rödjan – varenda plätt av markerna här var namnad av människorna som brukade dem. Nu tynar namnen bort, ingen tar dem längre i sin mun. Westra Nylannet kommer aldrig mer att bli åker. Det kommer aldig att bli en riktig skog heller, bara en steril granöken. Jag står i denna produktionsyta och känner mig kränkt på morfars och hans föregångares vägnar. Men ilskan övergår i trött vanmakt. För vem är jag att önska dessa marker tillbaka bara för att jag ska få tillfredsställa mitt romantiska behov av hembygdskänsla, artrik natur och vackra vyer. Jag menar, man behöver inte vara ekonom för att förstå att det kom en dag när jordbruk på dessa smååkrar och slåtterängar inte längre lönade sig. Ingen behövde dem och nu finns de inte längre – trist, men vad ska man göra? Kulturlandskap är alltid på glid, de förändras i takt med att samhället förändras. Vi vänjer oss kanske. Men är det så enkelt? Kanske finns det vissa saker man måste vara ekonom för att inte förstå. För det första: Är det alldeles självklart att man i framtiden kommer att betrakta dagens jordbruk som mer framgångsrikt än gårdagens bara för att det snabbare producerar mer och billigare mat? Det gamla ängs- och åkerbruket, där ängsslåttern gav vinterfoder till djuren som gav gödning till åkrarna som gav mat till människorna som slog ängarna, var ett system i balans. Det hade upprätthållits i tusen år, det hade kunnat pågå i tusentals år till. Vårt moderna jordbruk utarmar jordarna på ett sätt som knappast kan pågå ens några hundra år till. För det andra: Vi håller på att sopa igen spåren bakom oss. Idag kan jag fortfarande förstå vad landskapet berättar. En gammal skifteskarta från 1800-talet hjälper mig se konturerna av åker och äng inne i granskogen och återuppväcka de glömda namnen. Men om några tiotal år, när skogen är fullvuxen och skogsbolagens skördare och markberedare gjort den till ett ärrigt kalhygge, då är det slut. Då kommer markens skrift att vara sönderkörd och oläslig. Vi skulle inte längre drömma om att göra så med städernas gamla bebyggelse. Där är rivningshysterin över, där vårdar vi vårt kulturarv. Men ängar och hagar är också ett kulturarv; att plantera granskog på dem är som att göra parkeringsplats av Gamla Stan. Utan dem blir vi historielösa. Och historielösa människor går så lätt vilse.

Jag letar mig tillbaka till grusvägen och bilen och lämnar Tesås med morfars bild på näthinnan. Jag känner mig skyldig honom något – men vad? Resa en sten i skogen till minnet av honom, Bengt August och Emma Britta och alla före dem? Det har väl rests tillräckligt mycket sten i den här skogen. Inte hjälper det. Jag skriver det här istället. Som en hyllning. En ursäkt. Ett requiem. Medan havet fortsätter att stiga.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.