DET ÄR SÖNDAG, KLOCKAN ÄR halv två på eftermiddagen och tonårssonen är hungrig. Vi har just kommit hem efter en skidtur; han har knappt klivit ur pjäxorna och är redan på väg mot köket.

– Blev det nåt kvar av kycklingen i går kväll?

– Nä, men vi har räkor som måste ätas upp, kontrar jag. Vi kan göra en omelett?

I vår familj har vi ambitionen att inte kasta mat, ja om någon frågar mig skulle jag svara att vi aldrig slänger något ätbart. Eller? I ärlighetens namn måste jag erkänna att det inte är helt sant. För hur var det med den där skinksåsen som blev över förra veckan, och de kokta potatisarna som låg och surnande bakom saltgurkan?

Det finns inga säkra siffror på hur mycket mat som slängs i Sverige men vårt totala matsvinn har uppskattats till cirka en miljon ton per år. Hushållen bedöms stå för en betydande andel. För ett par år sedan gjorde Stockholms konsumentförening en undersökning i förorten Bromma: Under en vecka i början av december samlade man in och analyserade innehållet i soppåsarna från 72 hushåll. Varje hushåll slängde under veckan i genomsnitt 5,6 kilo matavfall i soporna och, visade det sig, mer än hälften bestod av ”onödigt” avfall, det vill säga sådant som hade gått att äta om det hade hanterats på rätt sätt. Exempelvis bröd och rester av pasta och ris.

För oss som vill minska matslänget har journalisten och författaren Annica Triberg skrivit 100 sätt att rädda maten, en lättläst bok fylld av inspirerande fakta och tips. Bortkastad mat är inte bara ett stort slöseri med resurser och pengar, menar hon, det är också en klimatfråga. Att producera och transportera livsmedel medför stora utsläpp av växthusgaser: enbart den mat som slängs orsakar koldioxidutsläpp motsvarande 700 000 medelstora bilar om året. Helt i onödan!

Varför hamnar då så mycket mat i soporna?

Kanske för att vi inte tar oss tid att planera. Så står vi där i butiken och ska fundera ut kvällens middag utan att ha en aning om vad som finns hemma. Då blir det lätt dubbelinköp och plötsligt har vi kylen full med flera uppsättningar majonnäs, tacosås och gräddfil. Kanske också för att det känns roligare och fräschare att laga något helt nytt i stället för att ta fram gårdagens fiskfilé och potatis en gång till. Dessutom har vi råd att slänga mat i dag.

– Men, det är som att varje gång vi går ut med soppåsen stoppar vi ner en tjugokronorssedel innan vi knyter ihop, påpekar Annica Triberg. En småbarnsfamilj kan ledigt spara ihop till en hel semester genom att bli bättre på att ta hand om sin mat!

Annica Triberg är uppvuxen på ett pensionat i Småland, omgiven av kokerskor som fann sann glädje i att ta tillvara och återanvända gårdagens middagsrester. Själv driver hon i dag ett Bed & Breakfast i Kalmar, och omvandlar gärna överblivet frukostpålägg till dagens lunch. Lust – och självförtroende – är viktiga egenskaper för en restkock, framhåller hon. Att våga ta ut svängarna och inte vara så bunden till recept. Och att våga lita på de egna sinnena.

Många livsmedel är märkta med ”bäst-före-datum”. Märkningen kom ursprungligen till för att skydda oss från att bli lurade att handla dåliga varor i butiken. Men i dag är det snarare så att många luras till att okritiskt hälla fullt ätliga matvaror i vasken. Lukta och smaka lite försiktigt, lyder Annicas råd, du dör inte av en slurk sur mjölk på tungan men slipper slänga sådant som är fullt användbart. Fast om man inte förvarar maten rätt håller den inte ens fram till bäst-före-datum. Till exempel blir köttfärs som inte läggs i kylen direkt när man kommer hem från affären snabbt dålig.

Med rätt förvaring, planerade inköp och modet att improvisera kommer man alltså långt. Resultatet – bättre ekonomi, lättare miljösamvete men också en slags förnöjsamhet. Att låta en sen söndagslunch växa fram i dialog om vilka rester som passar, ger en känsla av gemenskap. En känsla som håller sig långt efter det att maten tagit slut på tallrikarna.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.