VÄLKLÄDD FRÅN TOPP TILL TÅ, möjligen med undantag av de klarblå, till synes tunna skinnhandskarna, kliver miljöminister Lena Ek (C) något sen ut ur minibussen. Ut kommer också en generaldirektör, en viltsamordnare, en landshövding och ytterligare några viktiga personer för dagen. EU-kommissionen skulle också varit med, men hoppade av.

Januaridagen är kristallklar, snön gnistrar som silver i vintersolen. Det knarrar av skotramp, ångar om andedräkter och sprakar om två eldar där länsstyrelsefolk och representanter för de berörda samebyarna redan värmer sig.

– Minus nitton, säger en välunderrättad same och kastar en tvivlande blick på några av de hitresta journalisternas känsliga teknik och mindre genomtänkta klädsel.

Platsen, tre mil norr om Junsele i det inre av Ångermanland, är noga utvald. Vi är mitt inne i det revir som sedan några månader gett vargvännerna hopp om nya friska gener till den sköra svenska stammen, men som samtidigt skapat förtvivlan, frustration och förluster för de samebyar som håller sina renar här. Till dags dato har minst ett tiotal renar rivits av vargparet.

– Det kan vara fler, området är stort och svårt att överblicka. Men det värsta är att vargarna skingrar hjordarna och närmast gör det omöjligt för renskötarna att hålla koll på var renarna är, säger ordföranden i Samernas Riksförbund SSR, Jörgen Jonsson och levererar en slutkläm:

– Varg och ren passar inte ihop.

Miljöministern nickar. Hon har hört det förr och har kommit hit för att just lyssna på de drabbade samebyarna. Deras tredje ansökan om skyddsjakt ligger inne hos Naturvårdsverket och frustrationen bland samerna över att ingenting händer är tydlig.

Men frågan är inte enkel. Den svenska vargstammen är inavlad och skör och nytt blod måste tillföras för att skapa den gynnsamma bevarandestatus som krävs för en långsiktigt hållbar stam. Något som faktiskt skulle kunna ske just här i Junsele.

Här har nämligen en invandrad finskrysk vargtik slagit sig ner med en partner som hon kanske vill para sig med. Efter tre misslyckade försök är det inte längre aktuellt att söva och flytta den genetiskt värdefulla honan och sedan i höstas har linjen därför varit att freda de två vargarna och i stället minimera skadorna för exempelvis renskötseln.

– Valparna skulle vi sedan kunna flytta till andra varggrupper längre söderut, säger Ruona Burman, viltsamordnare vid Naturvårdsverket.

Men det har visat sig svårare än man trott att skydda renarna. Området är för stort och djuren för utspridda för att en rimlig övervakning ska kunna ske, anser myndigheterna.

– Vi ligger hela tiden steget efter, konstaterar Gunnar Ledström vid länsstyrelsen i Västernorrland. Och nu vill alltså samebyarna skjuta bort vargarna.

Så där står hon nu, miljöministern, mittemellan bevarandeintressena och renägarna. Till en början låter hon sig intervjuas av ivriga journalister som vill veta vargarnas öde. Men Lena Ek är på sin vakt. Skickligt glider hon undan alla försök från nyfikna reportrar:

– Vi har inte ministerstyre i det här landet. Jag fattar inga beslut om det enskilda vargpar vi har här, svarar hon och hänvisar till Naturvårdsverket.

– Jag är här för att bilda mig en allmän uppfattning om hur rovdjur kan påverka. Jag vill lyssna på samerna och försöka förstå deras syn på saken.

Statsrådet vet att EU-kommissionen har ögonen på den svenska vargförvaltningen. Kommissionen hade också bjudits in att vara med här i Junsele för att konkret kunna ta del av den svåra balansgången mellan olika intressen. Men ingen från EU-kommissionen kom.

– Det var synd. Jag tycker det hade varit bra om de själva hade fått höra vad samebyarna har att säga, muttrar Ek, uppenbart irriterad över avhoppet.

SEDAN, NÄR SAMEBYARNAS företrädare på allvar vill diskutera Junselevargarnas vara eller inte vara, får inte medierna längre vara med. Då drar sig myndighetsfolket och ministerföljet undan. När de efter en stund åter gör sig tillgängliga blir fortfarande svaren hängande i luften. Varken Lena Ek eller Naturvårdsverkets generaldirektör Maria Ågren vill säga något i skyddsjaktfrågan.

– Frågan bereds just nu på länsstyrelserna, säger Ågren.

Men flera av samebyarnas representanter ser nöjda ut. Marita Stinnerbom från Vilhelmina Norra till exempel:

– Det var ett bra möte. Vi fick föra fram vår syn på vargfrågan och det kändes som att de förstod.

– Miljöministern är visst själv djurägare och säger att hon förstår våra problem. Nu hoppas vi att också Naturvårdsverket gör det och fattar rätt beslut, säger Jörgen Jonsson från SSR.

Ett par dagar efter träffen i Junseleskogarna är beslutet ett faktum. Jakten inleds omedelbart. Inte heller denna gång blev det något genetiskt tillskott i den svenska vargstammen.

Ett par dagar efter Naturvårdverkets beslut överklagade Naturskyddsföreningen till Förvaltningsrätten och begärde ett omedelbart stopp av jakten på vargtiken.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.