Situationen är bortom myndigheternas kontroll. Så drastiskt har regeringens rovdjursutredare Sören Ekström formulerat sig om det olagliga dödandet av rovdjur i Sverige. Han stödjer sig på vad han kallar ”uppseendeväckande” uppgifter från forskare och på hundratals samtal med människor ute i bygderna.

– Mellan skål och vägg har de bekräftat att det förekommer mycket omfattande illegal jakt på rovdjur. Så visst är situationen bortom myndigheternas kontroll, säger Sören Ekström.

Den rundringning som Sveriges Natur gjort bland forskare, naturbevakare, poliser, samer och andra bekräftar och förstärker bilden: tjuvjakten är utbredd och ofta grym.

Nyligen presenterades siffror som visar att antalet järvföryngringar inom renskötselområdet minskat med drygt 40 procent sedan våren 1996. Antalet järvar har sannolikt minskat i motsvarande utsträckning, vilket skulle innebära att vi inte har mycket mer än 150 järvar kvar i Sverige i dag. Den olagliga jakten anges som en huvudorsak till minskningen.

Det finns flera konkreta exempel: Förra vintern förföljdes en järv med skoter en lång sträcka i Vindelfjällens naturreservat i Västerbotten. När den hanns upp kördes den över flera gånger innan den slutligen sköts med hagelgevär. För två år sedan hittades i samma område tre fällor avsedda för järv och i våras hittades saxar som gillrats för järv i Sösjö i Jämtland.

– Jag har inte hittat några fällor själv. Däremot har jag flera gånger sett spår av trebenta järvar. Förra vintern hade vi tre trebenta som sprang omkring i Västerbottensfjällen, berättar Anders Östergren, naturbevakare i Tärnaby.

Forskare i Sarek har uppskattat att 17 procent av de radiomärkta döda järvar som hittats helt säkert dödats genom olaglig jakt. Lägger man till dem som sannolikt dödats genom olaglig jakt blir siffran 46 procent.

Lostammen i renskötselområdet har också minskat radikalt de senaste fyra åren. Länsstyrelserna uppskattar minskningen av familjegrupper (honor med ungar) till cirka 35 procent. Till viss del kan denna nedgång förklaras med att den lagliga jakten ökat, men även här nämns tjuvjakten som en huvudorsak.

Forskarna i det svenska lodjursprojektet har uppskattat att mellan 66 och 90 lodjur dödas olagligt varje år i renskötselområdet. Motsvarande siffra för övriga områden är minst 67.

Kungsörnen är också illa ute. I år lyckades endast 21 kungsörnspar med häckningen i den svenska fjällkedjan. Detta katastrofala resultat förklaras av Sveriges ornitologiska förening med att kungsörnen utsätts för grov förföljelse.

– Tjuvjakten är systematisk. Vi vet att man gillrar saxar i örnbon eftersom vi har hittat flera i Jämtlandsfjällen, berättar Erik Hemmingsson som sköter örninventeringen i Jämtland-Härjedalen.

Forskarna i det skandinaviska björnprojektet har kommit fram till att tjuvjakten på björn skördar minst lika många djur som den lagliga jakten. Forskarna hävdar att den illegala jakten är mest omfattande i delar av renskötselområdet i fjällen. Här minskar också björnstammen.

Slutligen vargen: sedan 1977 har 46 döda vargar påträffats i Skandinavien. Av dessa har minst 13 dödats illegalt. Flera av de döda vargarna har haft gamla skottskador. Man har också goda skäl att tro att förgiftat kött lagts ut för att ta kål på vargar.

Uppräkningen av dyster statistik och grymma exempel kan göras hur lång som helst. Slutsatsen är klar. Rovdjurens framtid i Sverige avgörs inte främst av riksdagsbeslut om jaktregler och minimiantal. Den avgörs i hög grad av folk i skogarna och på fjällen som tar lagen i egna händer.

Klas Wallmark är länsstyrelsens naturbevakare i Jokkmokk. Han menar att ju längre norrut man kommer i landet desto mer laglöst är det. Han hävdar att man tar bort alla rovdjur man kan. På frågan om vem man är så tvekar han inte:

– Ja, vad ska jag säga. Det är inte stockholmare och det är inte göteborgare … det är folk som har med renskötseln att göra.

Efter 25 år som naturbevakare tycker Klas Wallmark att han sett tillräckligt för att kunna stå för sina ord. Dessutom har han ett bra samarbete med renskötare som trots allt tycker att det är viktigt att rovdjuren lever vidare, han drar alltså inte alla renskötare över en kam.

– Rennäringen brottas med stora problem. Då är det lätt för en del renskötare att skylla det mesta på rovdjuren, säger Klas Wallmark.

Lars-Anders Baer, ordförande i Svenska samernas riksförbund (SSR), är också väl medveten om att renskötare har gjort sig skyldiga till tjuvjakt på rovdjur.

– Det är belagt att tjuvjakt förekommer både i norra och södra Sverige, både i renskötselområdet och utanför. Tjuvjakten finns där rovdjuren finns. Skillnaden är att vi under alla år har förvaltat rovdjursstammarna utan att utrota dem, vilket man faktiskt gjort i södra Sverige.

Lars-Anders Baer tror att det nog är socialt accepterat bland många renskötare att döda rovdjur.

– Det är klart att det finns en massa frustration och maktlöshet i det samiska samhället. Vi har litet inflytande över vår livssituation, och då är det lätt att det slår över i vissa avseenden och att en del kanaliserar sin ilska på rovdjuren. Problemet är egentligen inte rovdjuren, utan avsaknaden av en svensk same- och rennäringspolitik, säger Lars-Anders Baer.

Nu är det naturligtvis inte bara renskötare som tjuvjagar rovdjur i Sverige. Vargarna i Svealand och Götaland har helt säkert inte tjuvskjutits av renskötare, inte heller det stora flertalet av de björnar och lodjur som tjuvskjutits i skogslandet från Mälardalen och norrut.

Inom Lodjursprojektet har forskarna konstaterat att tidpunkten på året för illegal jakt i Norrbotten och Bergslagen skiljer sig åt. I Norrbotten ”försvinner” lodjuren under perioden februari till maj, det vill säga när det är skoterföre. I Bergslagen ”försvinner” fem av sex lodjur under perioden augusti till december, det vill säga under rådjurs- och älgjaktsperioden.

– Det är naturligtvis folk med vapen, det vill säga jägare, som tjuvskjuter rovdjur utanför renskötselområdet. Men jag tror det bara är en liten del av jägarna, många vill lösa konflikten på annat sätt, säger Henrik Andrén, lodjursforskare på Grimsö forskningsstation.

I rovdjursutredningen finns flera ansatser för att komma till rätta med problemet. Bland annat har miniminivåer fastslagits för de olika rovdjuren. Man har också föreslagit strängare straff för grova jaktbrott, och på den punkten har utredningens förslag behandlats med förtur. I september lade regeringen fram förslag som bland annat innebär att minimistraffet för grova jaktbrott höjs från två veckors till sex månaders fängelse.

– Jag tror det är viktigt med en sträng lagstiftning, säger Erold Coleman, polis på miljöbrottsenheten vid länskriminalen i Uppland. När man börjar komma upp i ett års fängelse och mer för att skjuta en varg, då tror jag att många tänker sig noga för innan de skjuter.

Frågan är förstås hur stor risken för upptäckt är när tjuvjakt på rovdjur inte bara är socialt accepterad, utan när gärningsmännen rentav får ökad status i bygden. Rovdjursutredaren Sören Ekström menar att det förhåller sig så på en del håll i landet, något som han också uttryckt stark oro över.

Flera av dem som Sveriges Natur har talat med menar att tjuvjakten på rovdjur sker i ”landet bortom lagen”. Eller som den pensionerade polisen och naturkämpen Bernt-Erik Nordenström uttrycker det:

– Den enda spaning som polisen i Sorsele haft råd med under 1990-talet har varit ut genom fönstret på polisstationen …

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.