HIMALAYAS SNÖ- OCH ISTÄCKE kallas den tredje polen, eller Asiens vattentorn. Näst efter polerna är det jordens största lager av fruset vatten.

– Bara i Indien och Kina är 2,6 miljarder människor beroende av vatten från glaciärerna i Hiamalaya, säger Indiens ledande glaciärforskare, professor Syed Iqbal Hasnain vid Teri, Institutet för energi och resurser i New Delhi.

Vi står vid en av dem, nära bergspasset Khardung La på 5 600 meters höjd. Det snurrar som en lätt berusning i huvudet, och det känns tungt att dra efter andan. Vi har åkt upp hit på vad som hävdas vara världens högsta bilväg från Ladakhs huvudstad Leh, ett par tusen meter längre ned.

Landskapet mellan bergspasset och staden är ett torrt månlandskap: i de höga bergens skugga faller väldigt lite regn. Leh får inte mer än drygt 20 millimeter per år och smältvattnet från Khardung La har varit avgörande för stadens vattenförsörjning. Men nu sinar källan.

Några regelrätta mätningar av glaciären har inte gjorts, men enligt lokalbefolkningen krymper den snabbt. Avsmältningszonen har dragit sig tillbaka flera kilometer. Professor Hasnain, som aldrig varit här uppe förr, har först svårt att peka ut själva glaciären. Det som finns kvar gömmer sig under ett tunt snötäcke.

Enligt FNs klimatpanel IPCC smälter glaciärerna i Himalaya fortare än någon annanstans i världen. De kan vara borta redan 2035 om uppvärmningen fortsätter i samma takt som nu. Hasnain vill se mer forskning innan han drar så drastiska slutsatser. Men mätningar han och hans kolleger gjort på andra indiska glaciärer visar på en tänkbar minskning på ­43 procent till 2070 och 75 procent till nästa sekelskifte.

Även med den takten kan effekten bli en ekologisk katastrof: först översvämningar därefter torka. Jordbruket drabbas mest, men glaciärerna är också huvudkällan till dricks­vatten för 40 procent av jordens befolkning.

– Alla de stora floderna i området berörs: Brahmaputra, Gula floden, Indus, Mekong och Yangtse.

Att bromsa klimatförändringen är en långsam process med internationella förhandlingar och långlivade växthusgaser. Men det finns också en möjlighet att påverka smältningstakten snabbt genom att minska lokala utsläpp, menar Hasnain.

– Då talar vi om veckor i stället för hundratals år.

Sotpartiklar från industrier, orenade dieselmotorer och vedspisar med dålig förbränning fastnar på glaciärernas yta. De hindrar isen från att reflektera solstrålar, som i stället absorberas och påskyndar smältningen.

– 76 procent av Indiens befolkning lagar fortfarande mat på ineffektiva spisar. Tusentals diesellastbilar transporterar material här uppe i bergen, ofta för arméns räkning. Många går på diesel uppblandad med billig fotogen. Jag hoppas att Kina och Indien kan ta sig an problemet gemensamt.

Exempel på åtgärder är krav på partikelfilter för dieselmotorer. Och bra projekt för att sänka utsläppen från matlagning är redan på gång. Hasnain sitter själv med i en FN-kommitté om sotutsläpp som kommer att presentera slutsatser under 2010.

DET GAMLA TIBETANSKA KUNGADÖMET Ladakh är i dag en del av Indiens nordliga provins Jammu & Kashmir. Kungaborgen, byggd samtidigt och i samma stil som lamapalatset Potala i Lhasa, dominerar den lilla huvudstaden Leh och den buddhistiska klosterkulturen är levande i dalen där Indus gör sina första svängar. Vid en första anblick är det svårt att förstå hur folk kunnat bygga en tillvaro i det torra och kalla klimatet (temperaturen går ofta ned under 20 minusgrader vintertid).

Förklaringen är glaciärerna som lagrar snöfall och släpper ifrån sig vatten under den korta odlingssäsongen, kombinerat med en kultur som anpassat livsstilen till naturens villkor. 80 procent av bönderna är beroende av glaciärvatten för att kunna bevattna sin jord. Huvudgrödorna har varit korn och rovor. Men klimatförändringen har gjort det möjligt att odla fler, som vete och potatis. Till och med meloner. Vinsten är dock kortsiktig: smältvattnet sinar och nederbörden har minskat ytterligare.

Den pensionerade civilingenjören Chewang Norphel (74) har kommit på ett sätt att underlätta odlingen och säkra vattentillgång under de kritiska vårmånaderna. I mitten av 80-talet började han experimentera med en traditionell teknik för att lagra vatten som is.

– Tanken väcktes när jag såg vatten läcka från ett rör utanför mitt hus. En allt större isklump började växa till, berättar han.

År 1987 byggde han sin första artificiella glaciär. Den bevattnade fyra byar. Sedan dess har han och hans organisation Leh Nutrition Project byggt tio liknande anläggningar. Vi står mitt i den senaste och hittills största, ovanför byn Stakmo nära det stora klostret Thiksey.

Byn ligger på 4400 meters höjd och tidigare sträckte sig en glaciär ned till de första husen. Nu syns bara en strid vattenström uppifrån bergen.

– Det vi gör är att avleda vatten från strömmen in i skuggan. Egentligen är det en enkel teknik.

Ett sinnrikt system av kanaler, vallar och smådammar får vattnet att sakta ned och frysa till i skikt under november och december. Den konstgjorda glaciären börjar sedan släppa ifrån sig smältvatten i mars, tre månader innan de ”riktiga” glaciärerna. Dessutom laddar den grundvattnet och håller jorden fuktig.

Även om konstruktionen är enkel krävs det mycket arbete (30 man i fem månader) och materialtransporter till svårtillgängliga platser. Stakmo-glaciären har kostat cirka en miljon rupier (140 000 kronor), större delen står den indiska militären för inom ett utvecklingsprojekt.

Chewang Norphel har blivit något av folkhjälte i Ladakh och är känd som ”ismannen” även utanför Indiens gränser. Bybor vi träffar i Stakmo är glada över bättre odlingsmöjligheter, som ger inkomster och mat på borden. Ändå handlar tekniken mer om att vinna tid än att lösa problemet; utan smältvatten från en äkta glaciär kan man ju inte bygga någon konstgjord heller.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.