Nytt eller begagnat

Andrahandsmarknaden för bostäder är stor bland djur. Humlor flyttar gärna in i gamla musbon, snäckmurarbin låter sina larver växa upp i skalen från trädgårds­snäckor, grävlingar tar ibland över rävgryt, och tittar man in i ett kråkbo kan man få se en familj hornugglor.

Knipan är en andfågel som gärna bosätter sig i trädhål som spillkråkor hackat ut. Men den får se upp när den letar, för det finns fler som gillar gamla hål. Mårdar, till exempel. Har knipan otur har en mård redan flyttat in, och mårdar äter gärna knipor …

Bo i en bubbla

De flesta spindlar aktar sig för att bli blöta, men vattenspindeln lever hela sitt liv i vatten. Den bygger ett bo som ser ut som en fingerborg och fungerar som en dykarklocka.

Först spinner den ett tätt nät mellan vattenväxterna. Sedan simmar den upp till ytan och hämtar en luftbubbla. Den tar med sig bubblan ner i vattnet och placerar den under nätet. Bubblan stiger och får nätet att bukta sig uppåt.

Spindeln gör det mesta inne i sin boklocka: vilar, äter upp sina byten, parar sig och lägger ägg. Den simmar bara ut för att jaga och för att hämta nya luftbubblor, när syret därhemma börjar ta slut.

Bo för barnens skull

De flesta djur bygger bara bon för barnens skull. Ett skatpar, till exempel, kan hålla på i flera veckor att bygga ett rejält bo med både väggar och tak när de ska bilda familj. Men resten av året, när de inte har ägg eller ungar att ta hand om, övernattar de hellre ihop med sina kompisar i någon buske.

Det finns fiskar som bygger bon till sina barn också. Sandstubb och småspigg, till exempel. Båda är bara några centimeter långa, och det är pappan som bygger boet. Sandstubben använder ofta ett musselskal till sitt bygge, medan spiggen sätter ihop växtdelar med klister från sina egna njurar.

Larver med stil

Det är svårt att se skillnad på vuxna nattsländor. Men deras larver, husmaskarna, avslöjar vilka de är genom sina hus. De bygger nämligen i olika stil beroende på vilken familj de tillhör. En del bygger av sandkorn, andra av vissna löv, vassbitar eller snäckskal. Ju mer strömmande vatten de lever i, desto tyngre material väljer de.

Larven bygger huset som ett rör runt sin egen kropp och bygger till allteftersom den växer.

Några klistrar fast pinnar på boet också, för att göra det svårare för fiskar att äta upp dem.

Bo i en spottloska?

Spottstritar bor i sitt eget bajs när de är små. Deras bostäder ser ut som »spottloskor« på gräs och blommor. Men det löddriga skummet är inget spott, utan flytande avföring som spottstrit-nymfen blåser upp med luft från sina andningsöppningar.

Ett mycket praktiskt hus, tycker spottstriten, för det skyddar mot både uttorkning och rovdjur. Så kan den i lugn och ro fortsätta att sitta med huvudet nedåt och suga växt­saft ur sin växt.

Myrornas energihus

Myrstackar är ingen hög av barr som ligger hipp som happ. Myrorna ser tvärtom till att fixa både uppvärmning och ventilation med skicklig byggteknik. Själva stacken är en enda stor solfångare, och myrorna ser till att vända den mot söder eller sydväst för att fånga in så mycket solvärme som möjligt.

Barren staplar de så att det bildas hundratals vädringskanaler, ända ner till de underjordiska delarna. När det är kallt eller regnar hjälps de åt att stänga för »fönstren«.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.