Att vi människor tycker att bajs är bland det äckligaste som finns är ingen slump. Det är en instinkt som gör att vi undviker att få i oss tarmparasiter. Men det finns massor av organismer som gillar bajs. Och tur är väl det – för hur skulle det annars se ut i naturen?

Vad är bajs?

Bajs består mest av vatten och matrester som kroppen inte kan använda. Det kan vara fjädrar, hår, benbitar eller cellulosa från ­växternas cellväggar. Bajs innehåller också celler från tarmarna och miljoner bakterier, både levande och döda.

Bajs blir brunt av färgämnen från gallan. Gallan är en vätska som hjälper till att bryta ner fettet i maten. Utan den skulle bajset bli vitt.

Den skarpa lukten kommer från skatol och indol. Det är två ämnen som bildas i tarmarna när bakterier bryter ner en livsviktig aminosyra, som heter tryptofan. Skatol och indol luktar faktiskt gott i små mängder. De finns i väldoftande blommor och parfymer!

Bajs är gott

Det finns massor av organismer som äter bajs. Dyngflugor, tordyvlar, dyngbaggar och många svampar. Parasollmossor lever också på spillning, och sprider sig från hög till hög genom bajsätande insekter.

Naturens populäraste bajs är nog bladlössens ”honungsdagg”. Flera insekter är alldeles tokiga i den, särskilt myror. De kan låta bladlöss bo hemma hos sig, bara för att få slicka dem på bakkroppen.

En del djur äter sitt eget bajs. Harar och näbbmöss, till exempel. De har två slags spillning. Den första är mörk och slemmig och innehåller fortfarande mycket näring, och den äter de upp direkt. De harpluttar och näbbmuspiller man hittar i naturen har gått genom djurens matsmältningskanal två gånger.

En del nyfödda växtätare äter av sin mammas spillning. På så sätt får de i sig ­bakterier som de behöver i sin tarm.

Utseendet avslöjar

Man kan ofta se på spillningen vad ett djur har ätit. Insekternas hårda kitinskal ger en glänsande svart spillning. Ibland kan man hitta hela täckvingar från skalbaggar i ­korvarna från räv, igelkott och grävling.

Skelettben från gnagare och småfåglar ger vit spillning. Saftiga sommarväxter ger en mjuk, mörk spillning, medan torra vinterväxter ger en hård, ljus spillning. Spillningen kan också färgas av blåbär och fläderbär.

Runda pluttar eller långa korvar

Växter är svårare att smälta än kött. Därför har växtätare längre tarmar än kött­ätare, och ibland dessutom flera magar. Växtätare måste också äta mer för att få i sig tillräckligt med näring, och kan behöva tugga maten flera gånger.

Mer mat – mer bajs. Växtätare lämnar mycket mer spillning efter sig än rovdjur. Växtätarnas spillningsbollar är ofta många, små och någorlunda runda, medan rovdjuren lägger några få korvar.

Liten och stor

Näbbmössens ”piller” hör till de allra minsta däggdjurspluttar man kan hitta. De är bara 2-4 millimeter långa och 1-2 millimeter tjocka. Björnar däremot, lägger stora högar med korvar som kan vara tjocka som en handled. På hösten, när björnarna äter mycket bär, blir spillningen mer som en gröt. Ibland kan man hitta rester av myror i den.

Pippi på spillning

Fåglar kissar och bajsar samtidigt genom ett hål som heter kloaken. Om du tittar på fågelspillning kan du ofta se att den är vit i ena ändan. Det är fåglarnas tjock­flytande kiss.

Många fåglar spyr upp svårsmälta matrester i stället för att bajsa ut dem. I ugglors spybollar kan man hitta skelett av små däggdjur och fåglar. Fiskmåsar kan spy upp mängder med körsbärskärnor – och därigenom sprida fröna.

Björktrastar använder sin spillning att försvara sig med. De kan pricksäkert spruta ner kråkor som försöker stjäla deras ägg.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.