Välj ut ett stycke skog, ungefär lika stort som Gamla Stan i Stockholm. Göm åtminstone 5 000 små föremål där, kanske karameller eller något annat ätbart. De ska gömmas en och en, inte i stora förråd! Vänta sedan en månad eller två innan du börjar leta upp matbitarna igen.

Vadå går inte? Varenda lavskrika kan.
Att leva på gömd mat är enda chansen att ta sig igenom vintern. För lavskrikan är bra komihåg så livsviktigt att minnescentrum är extremt stort ? relativt sett betydligt större än exempelvis människans. Och under den del av året när andra fåglar gör sin flyttningsresa söderut flyger lavskrikan antagligen lika långt för att gömma mat – fast hon håller sig hemma på tomten.

Det bör vi vandrare och skidåkare i nordliga vinterskogar vara tacksamma för. Det ger oss möjlighet att komma den nordliga barrskogens innersta väsen, nätt och jämt materialiserat i en 90 grams fågelkropp, inpå livet. Nätt och jämt, jo, för lite av en luftande är hon, lavskrikan. För vacker, alltför full av varmt liv i denna karga miljö för att riktigt gå att tro på som en vanlig fågel. Mjuk som en tuss av kramad hänglav i en färgskala som är barrskogens egen. Granbarksgrå med stråk av fururött i stjört och vingar, hjässan finpudrad i svampsporsvart.

Om möjligt borde lavskrikor befolka den här texten och ge den liv, som i vinterskogen. Intresserat följa läsarens väg från en mening till nästa i korta och ljudlösa glidflygningar, allt närmare. Och läsare som tappar kontakten med dem och finner ordskogen tom och ödslig skulle bara behöva spetsa en skiva falukorv på något utropstecken och vissla.

Falukorv är lavskrikeforskningens hårdvaluta. Jan Ekman, zoologiprofessor i Uppsala, har förbrukat flera hundra kilo sedan han började arbeta med lavskrikor för tolv år sedan. Det är Jan Ekmans forskargrupp som visat att varje enskild lavskrika kommer ihåg var den gömt sina tusentals matbitar.

Denna kalla novemberdag får vi följa med Jan Ekman på tre hembesök i skogarna utanför Arvidsjaur. Tre revir, tre glimtar av lavskrikeliv. Mötet med mästerhamstraren är det första. Med pejlantennen i handen pulsar vi vidare mot nästa.

Över 50 fåglar har en liten radiosändare fastlimmad på stjärten. Det ger forskarna goda möjligheter att hitta dem och hålla koll på hur de rör sig.

Det piper ur mottagaren. Vi börjar gå i riktning mot signalen, men flocken drar sig undan. En flockmedlem lyckas Jan över huvud taget inte pejla in.

– De verkar otroligt stirriga i dag, muttrar han och sveper runt med antennen.

När vi slutligen fångar in den saknade signalen leder den oss till en hög fjädrar under en gran. Spår efter grova vingpennor i snön berättar att duvhöken gjort en gryningsräd. Inte undra på att de överlevande är så uppskärrade.

Normalt klarar sig ungefär hälften av alla lavskrikor genom vintern. Men det är inte kylan som skördar offer. Det är höken. Sommartid plockar nötskrikor och andra kråkfåglar ungar ur bona.

Det som mer än något annat avgör lavskrikornas möjligheter att skydda sig mot rovfåglar och rövare är skogens täthet. En måttlig gallring räcker för att försämra deras chanser drastiskt. I den orörda skogen i Reivoreservatet, ett par mil längre mot väster, lyckas fyra par av fem med häckningen. Här, i brukade skogar närmare bebyggelse, får bara ett par av fem ungar på vingarna.

– Lavskrikan är inte hotad som art, säger han. Men ett framtida skogsbruk med allt mer omfattande gallringar är ändå ett oroande perspektiv.

Helt nyligen har Jan Ekmans forskargrupp funnit ännu ett tecken på hur central duvhöken är i lavskrikornas liv. Självklart varnar fåglarna varann när höken kommer, men inte nog med det. De har tre olika varningsläten: ett för flygspanande hök, ett för sittande hök och ett för attackerande hök! Lätet talar direkt om för de varnade hur de ska bete sig för att få skydd. Det är första gången så utvecklad kommunikation har konstaterats i fågelvärlden.
Rast vid en sjökant i Reivo. Kaffebrasan brinner. Det tar bara några minuter innan lavskrikorna infinner sig. Fem stycken, nyfikna på de eventuella försörjningsmöjligheter besöket kan erbjuda.

– Jag forskade på mesar i många år, men jag har alltid velat jobba med lavskrikor, berättar Jan Ekman. Man kan säga att jag för arvet efter Arne Blomgren och Folke Lindgren vidare.

Arne Blomgren var naturfotograf. I hans bok ”Lavskrikan”, utgiven 1964, finns bland annat den klassiska bilden av en ruvande hona med en kudde av nyfallen snö på ryggen. Blomgrens elev Folke Lindgren blev lärare i Arvidsjaur, där han fortfarande är bosatt.

– Folke lärde mig att jobba med lavskrikor, säger Jan. Hur man kan fånga dem, hur man hittar bona…. Det tog fyra år.
Det allra mest intagande och fascinerande med lavskrikor, säger Jan, är att de är så förlåtande.
– Vi stör dem, fångar dem, ringmärker dem. Ändå kan vi komma tillbaka nästa dag, de är lika trygga och låter oss komma nära.

Kaffet kokar. Snacket går runt brasan. Men vart tog Jan vägen?

Han sitter på sin ryggsäckspall ett stycke bort, alldeles stilla och med ryggen mot oss andra. Han matar lavskrikor. Fåglarna hoppar på marken vid hans kängspetsar, klänger på en tallstam bara någon meter framför hans ögon.

Han skulle säkert kunna sitta där tills det mörknar. Men vi har ett hembesök till att klara av innan solen går ner.

I det tredje reviret hittar vi så småningom en ensam ungfågel. Han sitter i en grantopp och gnolar lite sorgset för sig själv. Blues för en utmobbad. Radiopejlen ger besked om att revirparet finns i andra ändan av reviret, kanske en halv kilometer bort.

– Det är typiskt när det blir riktigt kallt, säger Jan. Då splittras flockarna upp, revirparet vill inte ha de obesläktade fåglarna i sin närhet.

Och medan vi pulsar tillbaka mot bilen ger Jan Ekman inblickar i lavskrikornas sociala liv. Det är som den värsta tv-såpa, med ett undantag. Här finns inget utrymme för vänsterprassel. I denna kärva miljö måste hanen och honan samarbeta till hundra procent för att kunna fortplanta sig. När honan ruvar, tidigt under vårvintern, är hon exempelvis helt beroende av att hanen matar henne. Lämnar hon boet, om så bara för någon timme, fryser äggen till döds.

Men annars krackelerar bilden av familjeidyll betänkligt ju mer Jan Ekman berättar. De små flockarna är sällan kärnfamiljer. Typiskt är att revirparet har sällskap av en eller två egna ungar och ytterligare någon fågel, som inte hör till familjen. Och de gör skillnad på egna barn och andras ungar. Obesläktade fåglar jagas ofta bort från maten, medan föräldrarna delar broderligt med den egna avkomman.

Över alltsammans svävar fader Darwins ande. Näst bäst – efter att fortplanta sig själv – är att ge sina släktingar chansen att föra arvsanlagen vidare.

Vem som får stanna och vem som jagas ut gör ungarna i varje kull upp om bara några veckor efter att de blivit flygfärdiga. Det är en livsavgörande strid.

– Om det blir en plats ledig i ett grannrevir gäller det att ha morsan och farsan med sig, för då blir det fight, säger Jan.

Det är ont om lediga tomter. Att bo kvar hemma ett år eller två och vänta på sin chans är en bra strategi. Med föräldrarna bakom ryggen kan en ung hane ta kontrollen över ett revir, som nästan alltid är en granntomt till den där han växte upp. Där stannar han resten av sitt liv.

De utmobbade är nästan säkert dömda att bli förlorare. Någon mer hjälp i livet av far och mor får de inte, och därmed är deras chanser att fortplanta sig nästan noll. Men ensam vill en lavskrika inte vara och det tar högst ett par dygn för de utstötta att slå sig ner i ett nytt revir. Där är de inte välkomna, på sin höjd tolererade.

– Reviret är stort, paret kan inte satsa all sin energi på att jaga ut dem, säger Jan. Och så är det ju ett par ögon till som kan spana efter höken…

Och efter forskare med falukorv i fickan, får man förmoda.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.