VI SVENSKAR ÄR FÖDDA att vara lagom, uppvuxna på mellanmjölk och Saltsjöbadsanda. Men i synen på naturen finns inget lagom. Trots att vi ännu lever relativt naturnära är den natursyn vi medvetet eller omedvetet förmedlar till våra barn genomsyrad av myter, överdrifter, underdrifter, osanningar och fördomar. Så är det i stan, så är det också på landet, men på helt olika sätt.På landsbygden blir de stora rovdjuren som återtagit sin naturliga plats i skogen till monster som stänger ute barnen från naturen. De onda rovdjuren blir symboler för storstadens överförmynderi och en huvudstad man ser som väldigt avlägsen. På så kallade vargmöten runt om i glesbygdssverige sitter vuxna män och kvinnor och öser ur sig spådomar om att de vilda djuren snart ska ta sig in på gårdarna och käka upp alla ponnyhästar och alla hundar och alla tamkatter. Rovdjur som inte ens yrkesspårarna eller naturfilmarna kommer riktigt nära, trots år av ansträngningar. I många glesbygdsområden finns det människor som inte vågar låta barnen leka ute eller ta dem med för att plocka bär av rädsla för att stöta på farliga djur. Trots enorma ytor inskränker man livet till den egna gårdsplanen. I glesbygdssverige verkar kärleken till maskiner ha ersatt kärleken till jorden, träden och marken. Barnen väljer precis som vuxna i allt högre grad att lägga sina lediga timmar på skotrar och fyrhjulingar, eller vid datorn. De plockar sällan svamp och bär eller fiskar. Papporna verkar vara ute i markerna en gång per år, under älgjakten.

SAMTIDIGT ÅKER STORSTADSBARNEN till Kolmården med sina föräldrar för att krama vargar innanför gallerstaketen.I städernas gatgytter blir vilda kaniner något så exotiskt att underjordiska ungdomsgrupper blixtsnabbt bildas för att värna deras intressen. Stadsbarnen djursyn verkar präglas av Walt Disney-filmernas ideal. Djuren får kläder, kan tala och blir förmänskligade så att vi kan känna igen dem och fortfarande ha kontroll. Det finns forskare som talar om ett Walt Disney-fenomen som suddat ut gränserna mellan det vilda och det konstruerade, där det växer fram en bild av att djur inte längre är djur, utan karaktärer med mänskliga attribut.Den vardagliga kontakten med levande djur är inte längre naturlig eller självklar.

I STORSTADEN SÄTTER VI PÅ bekvämt avstånd upp naturen på piedestal. Barnen kläs i Patagoniafleece för en dag på Skansen, för att eventuellt tajma in minuten då järvarna ska få mat. Eller så trängs vi i Nackareservatet bland frisbee-golfare och stavgångare där vi har lika svårt att hitta en otrampad stig som att hitta den egna bilen på parkeringen efteråt.Och av medierna får varken barn eller vuxna, i storstad eller landsbygd, någon hjälpande hand för att hålla den gyllene lagomlinjen. Mediernas bild av den vilda naturen är ofta skev och förstärker tidens antingen-eller-perspektiv. Varför kan vi inte lära barnen om naturen som den faktiskt är? Att djuren som finns där kan var farliga men sällan är det, att de följer sitt beteende framför att vara medvetet jävliga, att de inte agerar utifrån mänskliga mönster utan snarare utifrån en djupt rotad instinkt. Naturen fanns där ute långt innan och kommer att finnas långt efter det att stövelspåren torkat bort i leran efter vår korta kisspaus under bilturen. Vuxenvärldens syn på naturen skulle behöva en präktig dos Saltsjöbadsanda där ytterligheterna möts och landar någonstans mitt emellan. Jag skulle önska att vi avstod från att ropa ?vargen kommer?. Och att vi i stället för att stoppa in ytterligare en Disney-rulle i videon stoppar ner fötterna i ett par gummistövlar och ger oss ut.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.