Barentsrådet är ett regionalt samarbetsorgan för Nordkalotten och Nordvästra Rysssland. Miljöfrågor står i fokus för stora delar av samarbetet, miljösituationen på Kolahalvön är katastrofal.

Tio år av Barentssamarbete firades med ett möte på statsministernivå i Kirkenes i början av januari i år. Där antogs en deklaration om fortsatt och fördjupat samarbete. En framgång vid mötet var en aktionsplan för omhändertagande av radioaktivt avfall i Nordvästra Ryssland. Man planerar att göra stora investeringar i sanering och inkapsling av platser med radioaktivt avfall. Det finns minst 300 små kärnreaktorer från fartyg och tusentals bränsleelement att ta hand om längs Kolahalvöns stränder.

Säkerheten vid kärnkraftverket på Kolahalvön är fortfarande låg och risken för en reaktorolycka stor. Åtgärder för att höja säkerheten vid reaktorn pågår. Arbetet försinkas dock av byråkratiskt krångel. Till exempel vill Ryssland dra 35 procent i skatt på alla biståndsmedel som kommer från utlandet.

Samtidigt är energislöseriet inom industri och hushåll mycket stort och potentialen för energieffektivisering hög. En fungerande energimarknad saknas och energipriserna är låga. Gruvindustrin på Kolahalvön förbrukar sex gånger så mycket el som motsvarande industri i Sverige.

Ett speciellt sorgebarn är Nickelgruvan i staden Nikel, på gränsen till Norge, som förorsakat skogsdöd och kraftig försurning, liksom nedfall av tungmetaller, över stora delar av Kolahalvön. Barentssamarbetet har lett till att svavelrening nu installeras på anläggningen. Utsläppen förväntas minska med 90 procent till år 2007.

I slutet av januari hölls ett Barentsseminarium i Murmansk. SNFs östeuropasamordnare Nina Ljungquist reste dit.

-– På dagordningen stod bland annat radioaktivt avfall, sociala frågor, kärnkraftssäkerhet och miljö. Jag var där för att hitta miljöorganisationer att samarbeta med i området. Men miljörörelsen där är svag och splittrad. Det finns många organisationer, men de är små och har liten genomslagskraft, består ofta av några få personer.

Barentssamarbetet uppmuntrar samarbete mellan lokalbefolkningar i regionen. Nina Ljungquist ser möjligheter att knyta samman miljöintresserade människor i Sverige med lokala grupper på Kolahalvön. SNF söker också partners för organisationssamarbete inom ramen för föreningens SIDA-finansierade östeuropabistånd.

– Miljö var ordet på allas läppar under seminariet, säger Nina Ljungquist. Mycket av drivkraftens bakom Västs intresse för Kolahalvön är naturligtvis risken för att radiaksmitta och föroreningar sprider sig till våra länder. Men det märktes också ett äkta engagemang för områdets hårt prövade befolkning och miljö.

www.beac.st

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.