DEN DÄR LILLA BUSHMANNEN finns längst in i oss allihop, om man ska tro den senaste evolutionsbiologiska forskningen som Lasse Berg presenterar i bestsellern Gryning över Kalahari och nyutkomna uppföljaren Skymningssång i Kalahari.

Men han har också träffat honom, eller rättare sagt, de grupper av samlare och jägare i Kalahariöknen som både lever mest likt de första homo sapiens och som finns kvar i den ursprungliga miljön.

– Sanfolket är det enda på jorden som inte är invandrare. De har funnits i Kalahari i 150 000 år. Det visste jag inte när jag skrev den första boken, säger Lasse Berg när vi träffas på Ofvandahls konditori i Uppsala.

Sedan några år har han hemmabasen här vid Fyrisån. Men de svenska mellanlandningarna blir sällan särskilt långa. Ända sen 60-talet har han levt ett rörligt liv, mest i Asien och Afrika. Det öppna afrikanska landskapet gav en särskild hemkänsla, redan vid första besöket i Moçambique 1980. En magisk natt i ett naturreservat under Södra korset, omgiven av gnuer och med lejonens rytande på avstånd, blev en närmast religiös upplevelse.

– Det var en verkligt olycksalig idé för oss människor att lämna Afrika. Det var så alla våra problem började. Allt i oss är gjort för ett liv där.

Den genetiska forskningen visar att hela världens befolkning utanför Afrika kommer från en liten grupp afrikaner som lämnade kontinenten för ungefär 60 000 år sedan. Gruppen härstammade i sin tur från bushfolken, som i modern tid gradvis trängts undan. Men i Botswana Central Kalahari Game Reserve finns spillror kvar.

Den stora nationalparken är stängd för besökare, men Lasse lyckades ta sig in med forskare för att filma. Han hittade en grupp som lät honom följa med på deras vandringar.

– Det var en fantastisk upplevelse: lättsamheten, frånvaron av aggressioner. Och så det där oavbrutna, ständiga babblandet och skämtandet som kändes så tilltalande för en skåning som jag, förstärkt av deras härliga klickspråk – världens äldsta.

Som många biologiskt intresserade hade Lasse Bergs bild av urmänniskan präglats av Konrad Lorenz teorier, med naturlig aggressivitet och hackordning som grundprinciper. Många år i Asien där han skildrat förtryck, fattigdom och konflikter hade inte rubbat den bilden, inte heller möten med urbefolkningar som de krigiska papuanerna på Nya Guinea.

Men en radiointervju han gjorde med antropologen Richard Leakey öppnade ögonen för en annan möjlighet. Människans evolution kanske inte alls handlade om krig och kamp mellan hannar utan om samarbete. Mötet med sanfolket bekräftade tankarna.

– Inte så att de skulle vara någon sorts levande fossil. Men de ställs inför samma problem som människan mötte under hela sin evolutionära utveckling. Deras svar är en enorm betoning av jämlikhet, ända till jantelagsnivå. För att kunna hålla ihop ett helt liv i små nomadiserande grupper krävs stor respekt för varandra.

Grupperna saknar aggressiva ledare eller hierarkier. Arbetsbördan är låg, ett par tre timmars arbete räcker. Och man delar på allt, det spelar ingen roll vem som är den skickligaste jägaren eller samlaren. Platsen i gruppen är given så länge man inte bryter alltför mycket mot normerna.

Plötsligt föll en massa nya forskningsrön om hjärnan och hormonsystemen på plats: varför vi får en lyckoskjuts av dopamin när vi gör någon annan glad, varför det utsöndras oxytocin när vi rör stora muskler tillsammans i dans. Och hur våra pannlober kunnat expandera samlargruppen på cirka 30 personer till »virtuella« grupper omfattande hela folk­slag eller religioner.

Den här förmågan gjorde att homo sapiens kunde lösa konflikter bättre, planera och röra sig över större områden än sina nära släktingar.

– Trots att vi var klenare utrustade fysiskt än exempelvis neanderthalarna kunde vi klara de klimatförändringar som slog ut dem.

Alla tidigare människoarter har gått under på grund av klimat­förändringar. Även i dag är klimatkrisen det stora framtidshotet, menar Lasse Berg.

– Allt annat förbleknar inför det. Men vår förmåga att skapa ett »vi« när vi står inför ett gemensamt problem ger mig hopp. Jag kan inte se varför vi inte skulle kunna sträcka ut det till hela mänskligheten.

I Skymningssång berättar Lasse Berg om »syndafallet« – när människan blir bofast jordbrukare och skaffar boskap. En revolution som ledde till mer arbete, äganderätt, konsumtionskultur, krig och hårdare liv.

Poängen är förstås inte att vi alla ska återvända till samlarliv på savannen.

– Bland annat skulle vi sakna toalettpappret och elljuset. För oss som lärt oss att det ska hända saker hela tiden blir nog samlartillvaron väldigt långtråkig. Den största förströelsen är barnen, som alla tar hand om och leker med.

Få skulle också acceptera den hårda kontrollen. Själv har Lasse Berg svårt med jantelagen och minns den starka frihetskänslan när han som 15-åring lämnade småstaden Båstad bakom sig.

Men kunskap om ursprungsvillkoren kan förklara mycket. Till exempel varför Lasse Bergs svenska vänner ofta mått mycket sämre än hans afrikanska, trots bättre levnadsstandard och säkerhet.

– De lever inte mer ursprungligt eller närmare våra genetiska rötter, men de ingår i ett sammanhang som ger trygghet. Vi svenskar däremot står i spetsen för en global utveckling mot allt mer isolerade individer – vi får sällan göra andra glada och måste ständigt bevisa vårt värde på en marknad. Det är ett sätt att leva som står långt ifrån vad vi genetiskt är anpassade för.

BIOLOGI OCH EVOLUTION var tidiga intressen för Lasse Berg. De dominerade skoluppsatserna, han var fanatisk fågelskådare och slukade tidningar som Sveriges Natur, Fauna och flora och Vår fågelvärld. Senare fördjupade han sig i nationalekonomi. I dag ser han kopplingar mellan ämnena.

– Allt fler nationalekonomer ifrågasätter tesen om den ekonomiskt styrda människan som bara är ute efter egen vinstmaximering. Gruppens intressen är också viktiga, och vilket rykte vi skapar. Den egoistiska individ som teorin om den fria marknaden förutsätter är nog egentligen ganska ovanlig.

Många evolutionsbiologiska växlar har dragits utifrån människans nära släktskap med schimpansen, ofta helt felaktiga, menar Lasse Berg. I schimpansens hierarkiska värld dominerar aggressiva hannar, men vi är lika nära släkt med bonobon, där honorna styr och alla konflikter löses med sex.

– Om bonobon är pilskast bland primaterna kan man nog säga att människan är kärleksfullast. Ännu efter över trettio år tillsammans kan det pirra i kroppen när ens älsklingsapa kommer hem.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.