I början av nittiotalet var striden om skogsbruket het. Kalhyggena växte och miljörörelsen blev allt tuffare i sin kritik. Debatten rasade i medierna och skogsfrågorna låg i var mans mun.

Ungefär samtidigt började miljömärkningen slå igenom. Märkningen blev ett konsumentvapen i miljökampen. 1994 lanserades i Tyskland ett miljökrav; papperet skulle vara kalhyggesfritt. I samma veva startades en internationell organisation i Kanada som skulle ägna sig åt skogscertifiering, FSC, Forest Stewardship Council. Syftet var att miljömärka skogsprodukter och tala om för konsumenten att skogsbruket bakom produkten bedrevs med hänsyn till miljöns biologiska värden.

Första svenska certifieringen kom 1997. Då rullade skogsaktivisterna ihop sina banderoller och satte sig vid förhandlingsborden.

FSC har nationella råd som är uppbyggda med representanter från tre sektorer – skogsnäringen, miljörörelsen och olika sociala intressen. De sociala intressena företräds i Sverige av samerna, jägarna och skogs- och träfacket. SNF och WWF med flera företräder miljörörelsen.

Något kalhyggesfritt papper har vi inte sett ännu, men skogsbruket har gjort stora miljömässiga framsteg. Stora delar av skogsnäringen är med på tåget. Men det finns också ett uttalat missnöje från aktiva skogsvärnare om FSCs kontroll med mera.

Cirka 45 procent av den brukade arealen följer FSCs krav. Men konsumenterna hittar ändå inga FSC-märkta produkter i hyllorna. Det är en fara för märkningens framtid, kanske en större fara än de brister i själva FSC-certifieringen som stöts och blöts.

I dag förekommer FSC-märkning av papper i liten skala. Likaså har det blivit ett begrepp för trädgårdsmöbler från tropikerna och i viss mån för grillkol. I övrigt är FSC-loggan anonym.
I andra länder, särskilt England, har märkningen blivit en stor framgång. Inte minst finns FSC-märkta byggvaror, till exempel virke. Att märkningen fick en helt annan skjuts i England än hos oss beror kanske på att skogsfrågorna där nästan uteslutande är konsumentfrågor. Man har mycket litet av skogsbruk men väl en stark miljöopinion.

I Sverige får stora sågverk inte så sällan förfrågningar om märkt virke från större byggbolag och från möbelindustrin. Men på byggvaruhusen finns inte tillstymmelse till miljömärkt virke. Varför inte?

– Den aktör som skulle kunna göra något är skogsnäringen själv. Konsumenterna måste kunna hitta märket för att aktivt kunna välja. Den kraft som märkningen skulle kunna ha har inte utnyttjats. Näringen har inte förstått hur marknadsekonomin fungerar helt enkelt, säger Kåre Olsson, en av SNFs representanter i svenska FSC-rådet.

Olof Johansson är miljöchef på Sveaskog, ett bolag som har gått in i FSC-certifieringen.

– Jo, vi behöver kampanjer och marknadsföring av märket. Det är inte känt av konsumenterna. Men det har också hittills funnits skäl att vara försiktig eftersom tillgången varit begränsad. Bara 1/8 av det märkta skogsbruket kommer ut som märkt råvara.
Olof Johansson tror nu att volymerna av märkt virke kommer att öka, bara reglerna kring märkningen förenklas.

– Sen blir det vår och miljörörelsens sak att sälja in märkningen.

För att få en känsla för frågan ger sig Sveriges Natur ut på brädgårdstur i Stockholm och träffar virkesköpare. Nästan alla är positiva, även om en vanlig reaktion är; ?Behövs märkning, jag trodde allt skogsbruk var schysst nu.?

Sten Boman som bygger om ett badrum och nu står på brädgården i Nacka är ganska typisk för en grupp virkesköpare:

– Jag vill veta ungefär varifrån virket kommer, är det svenskt eller ryskt? Framför allt vill jag inte köpa från ett bolag som beter sig dåligt och avverkar fjällnära skog eller så. Ett miljömärke vore mycket bra. En press kring virket borde vara kännbart för skogsbolagen.

Av de tjugotalet virkesköpare Sveriges Natur talat med säger i stort sett alla att en merkostnad på cirka tio procent för miljömärka brädor och plank vore rimligt.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.