Två sysslolösa vallkullors tidsfördriv? Klotter från en tid före betongväggar och sprayfärger?

Nej, mycket mer än så, menar skogsforskaren Lars Östlund.

– De spår som människor lämnat efter sig i skogens träd är ett stort och viktigt kulturarv, som har mycket att berätta om hur människor använde skogarna förr. Tyvärr har det mesta redan gått förlorat.

– De träd med kulturspår som finns kvar borde skyddas enligt lag, säger Lars Östlund.

Många av de spår Lars Östlund, Olle Zackrisson och hans kolleger kartlagt är sår eller ärr efter olika sätt att använda träd. Träd ringbarkades för att de skulle dö och öppna gläntor i skogen där gräset kunde frodas. Hässjor för myrhö byggdes genom att pluggar slogs in i ett par trädstammar vid myrkanten. Samerna skar ut ”handtag” i trädstammar där de band fast sina renar för mjölkning. De skördade också tallens innerbark till föda, något som lämnade typiska ärr efter sig.

Träden överlevde både dessa och andra sätt att utnyttja dem och spåren finns kvar i bark och ved än i dag, ibland flera hundra år gamla.

Ännu mer spännande är de trädspår som innehåller budskap i text eller bild. Till de mer kuriösa hör mieskuva-träden, en slags barrskogs-voodoo utövad av finska invandrare på 1600- och 1700-talen. Man högg in en bild av någon man tyckte riktigt illa om i en trädstam och mosade till bilden med yxan, varvid enligt teorin motsvarande skada skulle uppstå på den avbildade. Ville man göra upp en gång för alla sköt man en kula i träbelätet eller slog in en spik i dess bröst …

Annas och Brittas ristning i tallstammen i Ore socken i Dalarna är gjord i fredligare avsikter. Det är en fäbodristning eller vallgångsristning. Några hundra sådana ristningar är kända från Dalarna, de flesta just i Ore. De är ofta koncentrerade till vissa platser, gärna små kullar nära vatten. Här vilade vallkullorna och djuren mitt på dagen medan en rykande eld höll insekterna på avstånd.

Ristningarna följer för det mesta samma mönster: initialer, årtal och inte sällan en uppgift om att ristningen gjordes första eller sista dagen under fäbodperioden. Ibland finns också ett omdöme om säsongen: ”BRA” eller ”LETT” (dåligt). På en stam i Ore delar tre kullor med sig av sitt goda humör till eftervärlden: ” Wi mår bra som fan” .

Varför ristningarna gjordes lär vi aldrig säkert få veta, men de är så systematiskt utförda att de måste ha varit något viktigare än klotter. Det ligger nära till hands att tro att de hjälpte vallkullorna att orientera sig. Vid den här tiden, långt innan karta och kompass blev allemans egendom, var det mer än något annat märkta träd som visade vägen genom stiglöst land. Med ett yxhugg skalades ett stycke bark bort från en gran- eller tallstam och den vita veden – ”blekan” – blev en signal som syntes bra också under nattliga färder i ljuset från tjärvedsbloss.

Vägvisningen var livsviktig. Det förekom att skogsbönder hämtade gräs till vinterfoder på myrmarker mer än tre mil från gården. Jaktmarker, fiskevatten och bärställen låg också spridda över vidsträckta skogsområden.

Domarvägen i Norrbotten, använd av den ambulerande domstol som upprätthöll svensk lag bland samerna, var en av många leder som märktes ut med ”blekor” på träden. Den sträcka av leden som i dag ligger inom raketskjutfältet i Jokkmokk har inte påverkats av kalhyggen, och där kan man ännu räkna in 80 märkta träd, med inhuggna årtal från 1644 till 1880, per kilometer. Det betyder att tiotusentals märkta träd kantade bara denna enda väg genom skogslandet.

Fyll på med tusentals andra stigar, korta och långa, och lägg till otaliga mil av ägogränser markerade på trädstammar. Fram träder bilden av ett ”talande” landskap, där träden gjorts till bärare av budskap som hjälper människor inte bara att finna sin väg genom skogen, utan att leva i skogen och av skogen. Och bort tonar i samma mån föreställningen om skogen som öde vildmark. Träd med ärr efter mänsklig hand finns överallt.

Eller fanns. Vårt sekel har fört med sig ett radikalt annorlunda sätt att använda skogen, och när gamla skogar faller för avverkningsmaskinerna försvinner också kulturspåren. Det mesta har redan gått in i glömskan utan att ens ha blivit dokumenterat. Och det som finns kvar hittar man ironiskt nog främst i de skogar vi sparat för att de inte är påverkade av människor: i urskogar och naturskogar som fått skydd som naturreservat.

Att myten om ”urskogen” med denna insikt får ännu en spricka är ingenting som naturvårdare bör bekymra sig över, menar Lars Östlund:

– Tvärtom, kulturspåren gör skogsreservaten ännu mer värdefulla. Vi måste förstå att vi alltid sparar både naturvärden och ett äldre kulturlandskap när vi avsätter reservat.

Det mesta återstår att utforska när det gäller kulturspår i träd, och Lars Östlund har förslag till nya spännande uppgifter för skogsströvare som hittills mest spanat efter fåglar eller sällsynta lavar.

– Visst vore det en utmaning att försöka hitta ett mieskuva-träd någonstans i våra finnskogar!

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.