Text : Anders Friström

OM DU NÅGON GÅNG har klimatkompenserat en flygresa, eller om företaget där du är anställd klimatkompenserat för sina utsläpp, är det möjligt att du har varit med och stöttat utbyggnaden av storskalig vattenkraft i Kina. Detta är nämligen den vanligaste typen av klimatprojekt inom systemet för klimatkompensation.

Det var Al Gore, då vicepresident i USA, som på det stora miljötoppmötet i Rio 1992 drev igenom att utsläppshandel skulle vara den del av verktygslådan inom FN:s klimatkonvention. 2005 sjösattes CDM, Clean Development Mechanism, som är ett system för utsläppshandel mellan utvecklingsländer och industriländer. Fram till att Kyotoprotokollets första period löpte ut 2012 hade mer än 2,2 miljarder ton utsläppsrätter förmedlats inom CDM-systemet. Det motsvarar ungefär en procent av världens totala utsläpp under samma tid.

Utsläppsrätterna levereras av företag i utvecklingsländerna som erbjuder andelar i projekt för att minska de egna utsläppen genom att investera i förnybar energi eller energieffektivisering. De kan köpas av de rika länderna inom Kyotoprotokollet, som i praktiken består EU-länderna och Norge.

Sveriges Naturs granskning visar att svenska företag har köpt klimatkompensation i svenska projekt för sammanlagt 26 miljoner ton de senaste 10 åren. Det motsvarar ett värde på cirka tre miljarder kronor (räknat på ett genomsnittligt pris på 130 kr/ton). Därutöver har svenska företag köpt in sig som delägare i CDM-projekt till ett värde av  ytterligare 4,5 miljarder kronor.

Den största aktören på den svenska marknaden för klimatkompensation är Tricorona, en bolagsgrupp som har gjort miljardvinster under 2000-talet och vars moderbolag är registerat på  skatteparadiset Kajmanöarna. Tricorona har till stor del fått sina utsläppsrätter från över 100 vattenkraftsprojekt i Kina. Storskalig vattenkraft har stått för 80 procent av utsläppsminskningarna i Tricoronas projekt.

Vattenkraft har en stor miljöpåverkan på livet i de floder som byggs ut. Den innebär ödeläggelse av stora områden som översvämmas och ger betydande utsläpp av växthusgaser från ruttnande växtdelar i dammarna. Människor i de översvämmande områdena har i många fall tvångsförflyttats.

Kritik har också riktats mot att många av dammprojekten redan har påbörjats innan man sökt CDM-status för projekten. De skulle med andra ord blivit av även utan stöd från CDM. Därmed missas ett viktigt grundkrav i regelverket.

Dammen som tog deras dal

I Kina står svenska Tricorona bakom flera dammar. Ett besök i Yunnan visar att de ekologiska skadorna är större än beräknat och att befolkningen inte fått skälig er-sättning.

Text: Jojje Olsson

HERR YANG, 26 år, trampar oroligt fram och tillbaka på innergården i sitt nybyggda hus. På ryggen har han sin fyra månader gamla son som sakta vaggas till sömns med hjälp av en bärsele som minoritetsfolket lisu använt i hundratals år.

I generationer har familjen Yang levt av fiske, jakt och småskaligt jordbruk vid en vacker plats vid namn Sujiahekou just vid gränsen till Burma. Nu har de tvingats flytta flera mil in i provinsen, till den lilla byn Huashui just utanför den snabbt växande gränsstaden Houqiao.

För att lämna sina gamla bostäder utlovades familjen Yang och övriga drygt 300 byinvånare cirka 275 000 kronor per person.

– Men vi har bara fått drygt 55 000. För mindre familjer har pengarna inte räckt för att bygga ett nytt hus, säger Yang.

De har blivit anvisade till en bit mark och förväntas nu livnära sig på jordbruk i närheten. Eftersom familjen Yang består av sju personer kunde de bygga ett hus och dessutom köpa ett par motorcyklar. Men herr Yang är inte lika förtjust i sin nya hemvist, och tar varje vecka motorcykeln för att fiska vid Sujiahekou.

Men delar av Yangs barndomsmarker står under vatten då Sujiahekou nu pryds av den största dammen i floden Binglang, med tillhörande reservoar på fem miljoner kvadratmeter. Projektet är ett samarbete mellan svenska Tricorona, som handlar med klimatkompensation, och det lokala byggföretaget Yunnan Baoshan Binglangjiang Hydropower Development (YBBHD).

I EN RAPPORT från 2006 beräknas att dammen ska ersätta koldioxidutsläpp på 880 979 ton per år under en första period 2012-2018. I sin ansökan till FN skrev YBBHD och Tricorona att man skulle förhindra förorening av vatten och luft under konstruktionen, samt att växtlighet som förstörs ska återplanteras.

Vidare bestämdes att ett naturligt vattenflöde på sexkubikmeter i sekunden skulle bibehållas, och parterna förband sig även att övervaka livet i vattnet då dammen väl tagits i drift. De bedömde därmed de negativa ekologiska effekterna som ”väldigt marginella”.

Ett besök vid dammen visar att verkligheten ser annorlunda ut. Det ”naturliga vattenflödet” består av en rännil som fått floden att torka ut på andra sidan reservoaren. Någon återplantering av växter har inte skett.

Wen Bo, en av Kinas ledande miljöaktivister, säger till Sveriges Natur att någon miljöövervakning knappt har ägt rum:

– Bevarande av ekosystem är inget som prioriteras av projektets ägare.

Dammen gör det svårt för arter som måste vandra såväl upp- som nedströms för att fortplanta sig, säger han. Till exempel har beståndet av den hotade fisken Pseudecheneis sulcata minskat betydligt.

Då jag berättar för Wen Bo om familjen Yang kallar han det typiskt att bybor och minoritetsbefolkningar aldrig får hela den utlovade ersättningen. CDM-projekt är inget undantag. Detsamma gäller den ekologiska kompensation på tiotals miljoner kronor som YBBHD ska betala för påverkan av fiskbeståndet.

– Kompensationen går till det lokala jordbruksdepartementet, men dessa betalningar präglas av brist på transparens och försenas i regel flera år. I slutändan blir de oftast bara till nya investeringar för de lokala myndigheterna snarare än att tillfalla de individer som drabbas, säger Wen Bo.

Under byggtiden avled dessutom 29 arbetare som en följd av ett jordskred vid tälten där dessa var bosatta. Jordskred är något som plågar Yunnan under de häftiga regnfall som infaller varje sommar, men Wen Bo är ändå övertygad om att mer hade kunnat göras för att undersöka de geografiska förhållandena i området och den fara för jordskred som dammbygget utgjorde.

SOMMAREN 2011 beslutade FN att godkänna dammen som ett CDM-projekt. Detta skedde trots en utbredd kritik mot projektet. Några månader tidigare hade International Rivers, CDM Watch, Green Watershed och Global Greengrants Fund släppt en rapport som visade att bygget började i mars 2006, nio månader innan det rapporterade startdatumet.

Ett projekt som godkänns för CDM måste nämligen vara byggt enbart för det syftet. Mycket tyder på att startdatumet manipulerats i syfte att lura till sig extra finansiering från FN. Under byggets gång ökades dessutom dammens kapacitet. På så vis kringgicks lagen om att alla dammbyggen på över 250 Megawatts kapacitet måste godkännas av Kinas centralregering.

FN lutade sig delvis på en undersökning genomförd av YBBHD, som under byggets gång delade ut enkäter till 50 stycken ”intressenter” i området. Av dessa var 90 procent bekanta med projektet, och 100 procent godkände den utvalda platsen samt ansåg att dammen inte skulle ha någon som helst negativ inverkan på miljön. Samtliga tillfrågade stödde projektet.

– Denna form av undersökningar är vanliga, men reflekterar ofta inte uppfattningen bland dem som drabbas negativt. De så kallade ”intressenterna” väljs sällan ut på grundval av i vilken omfattning de drabbas, säger Wen Bo.

Det är i alla fall tydligt att familjen Yang inte har tillfrågats om projektet. På frågan om han och hans vänner från lisufolket ville flytta svarar herr Yang:

– Några från den yngre generationen var till en början positivt inställda. Ingen av de äldre ville flytta, och inte heller jag eller min fru. Men vi hade inget val, och nu längtar vi tillbaka.

För familjen Yang har dammen bara inneburit en mindre jordlott att bruka, i utbyte mot mark och hus som kostade hela kompensationssumman.

Vad gäller det sammantagna avtrycket av CDM-dammar i Kina uppskattar Wen Bo att de gett en negativ effekt på ekosystemet:

– Konstruktionen av de många dammarna har ändrat vattnets naturliga flöde och ökat vattenföroreningarna. Damm-byggen är den största enskilda faktorn till den allvarliga artminskningen i Yunnans floder.

”Alla pengar är borta”

GRANSKNING * Tricoronas aktieägare har tjänat miljarder på andras klimatkom-pensation. Nu har bolaget inte råd att fullfölja sina åtaganden i Sujiahekou.

text Ylva Johnson & Emanuel Sidea

DET SVENSKA bolaget Tricorona startades 1988 och har inte alltid varit i klimatbranschen. Från början hette företaget Wermlands Guldbrytning och prospekterade efter mineraler på olika håll i Sverige. 2004 köpte bolaget in sig i bensinkedjan St1 för att två år senare kliva in i klimatbranschen. På kort tid blev bolaget ett av världens största i branschen med ett hundratal kinesiska vattenkraftverk i portföljen. Kompensationen har sålts på den internationella marknaden och i Sverige, även om det enligt Tricorona framför allt är projekt inom vindkraft som har sålts i Sverige.

Affärerna har gått så bra att aktieägarna under åren 2009-2012 – samtidigt som Sujiahekou byggdes – beslutat att ge sig själva en utdelning på sammanlagt 1,1 miljard. Störste enskilde ägare vid den här tiden var Volati, ett bolag registrerat på skatteparadiset Jersey som kontrollerades av den svenske miljardären Lennart Perlhagen. Han har under flera år legat på tidningen The Times lista över de 1 000 rikaste personerna i Storbritannien samt är omskriven för att ha legat i tvist med svenska Skatteverket.

2012 såldes Tricorona, som nu var tömt på tillgångar, till den brittiska banken Barclays för en dryg miljard kronor. Samtidigt störtdök priset på utsläppsrätter i Europa, vilket ryckte undan marknaden för företaget. I dag är stora delar av bolagsgruppen, vars koncernmoder är registrerad på skatteparadiset Kajmanöarna, under likvidation.

Sujiahekou  har marknadsförts på Tricoronas svenska hemsida och bolaget  har registerats som projektdeltagare av FN.

Men trots upprepade frågor under flera års tid från FN:s  revisorer har Tricorona inte  svarat på frågor om driften i Sujiahekou och om miljö- och sociala hänsyn har tagits i den utsträckning som utlovats i ansökan.

– Vi har inte fått in några pengar för projektet. Därför har vi inte haft något incitament att slutföra det, säger Susanne Häfeli Hestvik, styrelseordförande i Tricorona Climate Partner.

Men anser du inte att ni som projektdeltagare har ett ansvar att hålla vad ni utfäst?

– Men förstår du inte, det finns inga pengar i detta längre. Frukten har ruttnat på träden. Hela marknaden är död. Alla pengar är borta.

Några dagar efter intervjun begär projektdeltagarna, enligt FN:s dokumentation, att Sujiahekou ska avregistreras som CDM-projekt. Häfeli Hestvik vill nu ta tillbaka sina tidigare uttalanden och säger att Tricorona inte har någon koppling till projektet – och inte heller något ansvar – eftersom bolaget inte kunnat sälja några utsläppsreduktioner kopplade till dammen. Hon säger också hon hoppas att politikerna vid klimattoppmötet i Paris i december ska besluta om nya regler som gör CDM-projekt lönsamma igen.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.