Förr var skinnberedning en livsnödvändig kunskap i kalla klimat och ett sätt att använda resurser hållbart. I dag är det oftast en miljö- och hälsofarlig industri (se artiklar på sidorna 56 och 60).

Men det finns alternativ. Garvaren, konstnären och pedagogen Lotta Rahme är del av en motkraft som tagit upp gamla småskaliga tekniker och experimenterar fram nya.

– Vi omges av så otroligt mycket kemikalier. Min drivkraft är att bevara och sprida kunskap om hur man kan behandla skinn med naturliga ämnen som inte lämnar något avfall alls. Dessutom använder jag råvaror från djur som levt fritt och inte farmats för päls. Mycket är skinn som ofta bara slängs annars, säger hon.

För hennes del började det 1982, då hon gick en halvårslång kurs i forntida teknik på Bäckedals folkhögskola utanför Sveg. Skinn var ett moment bland många på kursen som riktade sig mest till arkeologer som vill kunna förstå hantverket bakom gamla föremål.

Lotta jobbade som byggnadsingenjör, men fick inte ledigt för att gå kursen. I stället sa hon upp sig (»det lät så spännande att jag inte kunde motstå«) och blev sedan kvar som lärare på Bäckedal i tio år med allt tydligare inriktning mot skinnberedning och sömnad.

En upptäckt var att sättet att tillvarata hudar varit ganska likartat över hela jorden under förhistorisk tid och att beredningen var en kvinnosyssla. En annan att teknikerna fort­farande levde kvar på många håll, särskilt bland ursprungs­befolkningar i arktiska områden.

I slutet av 80-talet började hon resa för att lära sig mer, först till inuiter i Kanada. I den lilla byn Arviat vid Hudson Bay visade de gamla kvinnorna hur de gjorde för att få skinnen mjuka och behagliga att bära, eller vattentäta till skor.

– För dem är det ett sätt att hedra det dödade djuret att göra något vackert av dess skinn.

Kunskaperna var på väg att försvinna, många av de yngre tyckte att arbetet var för tungt och tidskrävande. Men att besökare ända från Sverige ville lära sig höjde statusen. Senare har Lotta förmedlat kunskaper från Arviat om hur man bereder fiskskinn till andra inuiter på Grönland.

– Jag har haft stor tur och fått träffa fantastiska kvinnor som delat med sig av kunskaper som knappast förändrats genom årtusenden. Hur ursprungsinvånarnas värld raserats av främmande makter har blivit väldigt tydligt för mig i mötena.

2010 hyllade hon sina läromästarinnor i utställningen »Arktisk skinnberedning – ett världskulturarv« på Etnografiska museet (nu på turné). Fyra kvinnoskulpturer i nötskinn med traditionella halsprydnader och kläddetaljer från ainu, inuiter, indianer och samer visas tillsammans med bilder och dokumentärfilm på videoskärmar och Lottas egna konstföremål.

En liknande läderskulptur finns på en hylla i hennes lilla butik i Sigtuna, tillsammans med skor i hjort-, ren- och olika sorters fiskskinn från utställningen i Tokyo med anledning av Linnéjubileet 2007.

I Japan reste hon också norrut till Hokkaido och ainufolket. Ainufolket har jobbat mycket med fiskskinn, men kulturen har undertryckts och assimilerats. Lotta fick nära kontakt med en gammal kvinna, även den tid de träffades utan tolk.

– Man kan kommunicera väldigt mycket genom att visa och arbeta tillsammans.

Mekanisk mjukgöring är det äldsta steget inom skinn­beredningen, men för att skinnet ska hålla längre och bibehålla sin mjukhet när det är torrt måste det garvas också. Hos indianer i Kanada lärde sig Lotta den gamla tekniken att garva älghud med kokt hjärna – på så sätt tillförs omättade fetter som bygger små broar mellan fibrerna.

– Även fettgarvat skinn kan bli rätt stelt när det torkar. Men om man röker det så behåller det sin mjukhet. Antagligen märkte indianerna det när röken steg mot tälttaken.

Uringarvning är en annan teknik som ger mjuka skinn.

I sin verkstad bakom butiken använder hon oftast en vegetabilisk metod: barkgarvning. Ett gammalt barkbad står i en gryta och det finns ny bark i en låda.

Barken ska helst samlas in på våren, när träden savar. Sedan körs den i en kompostkvarn och kokas i vatten.

– De garvande ämnena förekommer i olika stora molekyler. De stora sätter sig på skinnens yta medan de små tränger in på djupet. I ett gammalt bad finns det bara små molekyler, därför är det bäst att börja med. Då garvas skinnet inifrån och ut.

Barkgarvning tar tid. På tjocka hudar kan man skära i kanterna för att följa processen. Med fiskskinn måste man lära sig att känna när det händer. Ett laxskinn ska ligga 7-8 dagar i ett bad som förstärks med ny bark varje dag.

Efter badet återfettas skinnet med tran- eller rapsolja. Sedan ska det mjukgöras och gnidas med en mjukt slipad kant av glas för att bli tätt och blankt. Redskapen i Lottas verkstad kommer från gamla garverier och en älgkäke hon hittat fungerar som så kallad dragvidja (skinnet dras mot tandraden för att bli mjukt).

När hon håller kurser blir det oftast fiskskinnsgarvning numera. Skinnen är små och ingredienserna så pass enkla att man kan göra det hemma i köket. Många tilltalas också av att skinnet är en resurs som annars inte används.

– Det senaste riktigt stora och tunga jobbet jag gjorde var en dykardräkt i älgskinn, garvad med granbark.

Dräkten var ett beställningsjobb från Dykhistoriska museet och skulle användas i tv-serien Vrakletarna för att visa hur kanoner bärgades från Wasa 1663. Det blev både detektivarbete i gamla källor och anpassning av teknik Lotta lärt sig av inuiterna för att sy kamiker, vattentäta stövlar. Dräkten smordes sedan in med en blandning av tjära, tran och fårtalg. Vid provdykningarna visade det sig att dräkten fungerade som en modern våtdräkt: den släppte in lagom mycket vatten som värmdes upp.

Det som säljer mest i butiken är dock små saker: varma barnmössor, armband, väskor och kepsar i fiskskinn. Enda gångerna hon möter negativa reaktioner för sitt jobb är när folk misstar armbanden för ormskinn.

– Men när man förklarar att det är fiskskinn är det inte några problem. Jag är också noga med att inte använda hotade fiskar.

Det gäller ålskinn, som varit ganska vanligt i exempelvis handskar i Sverige (eftersom det är så fett behöver det inte garvas). Pigghaj går inte heller att få tag på längre.

– Det var bra till plånböcker eftersom skinnet är väldigt strävt i en riktning. Lätta att få ner i fickan, men svåra att stjäla.

I höstas höll Lotta kurser på Åland, i Malung och i Jämtland. Med åren har hon spridit tekniken över Norden genom kurser och föreläsningar.

– Det är lika viktigt att bevara kunskaper om tekniken som själva föremålen tycker jag. Det känns jättebra att det finns så många som kan föra vidare kunskaperna nu.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.