Varje plats har sina sociala koder. Den som bosätter sig på Runmarö, till exempel, rör sig snart nog smidigt som en iller i varje konversation om något av de tre samtalsämnen som behärskar öns umgängesliv – orkidéer, fastighetspriser, avloppsanläggningar. Om orkidéfloran, unik i sin rikedom, talar vi särskilt om sommaren, liksom för att gratulera varandra till att ha hamnat rätt i tillvaron. Alla vet när guckuskon blommar, och till flugblomstren, myggblomstren och knottblomstren avtågar vi i gåsmarsch med avundsjuka fastlänningar i släptåg.

Till de höga skatterna på våra hus och sjötomter förhåller vi oss mer ambivalent. Systemet är förstås ett övergrepp och tjänar därför som socialt kitt och en källa till ömsesidig medömkan, men det är något, kanske att man här genom en serie olyckliga omständigheter faktiskt kan bli miljonär, som gör att ämnet inte riktigt duger som samfällt elände att vila sig i när oktober tappar greppet och allt är fuktigt, mörkt och trist. Det är då vi börjar jämföra våra avlopp.

Nu vet jag att det finns en särskild sorts avträdesfantaster, inte minst inom SNF, och bland badgästerna i skärgården finns de som ägnar halva semestern åt att pyssla med geggan från torrdasset tills den blir blomjord. Men den som har en hyggligt stor familj och många gäster, och som bor här året runt, har ett bekymmer vars rot, fruktar jag, är att vi alla vill vara miljövänliga. Inga trekammarbrunnar här inte. I stället väljer vi, under tvång eller frivilligt, anläggningar av förmultningstyp, allt för att rädda våra vattentäkter och stävja övergödning av öns många näpna insjöar. Vi är det hårt prövade brukarledet i de påstått miljöriktiga skithusens ljusskygga bransch.

Det finns ett oöverskådligt antal modeller, från det klassiska multrummet till små, äckliga plastpjäser med en fallhöjd på halvannan decimeter. Utvecklingen sägs hela tiden gå framåt, men såvitt jag kan begripa bygger alla på en och samma teknologi, nämligen maskar. Själva fastnade vi för en grunka där toan ser ut som en vanlig spolmugg men där det ena separeras från det andra i en anläggning med en armé av daggmaskar som enligt tillverkarens glädjekalkyler förmodas tillverka matjord i samma takt som vi levererar erforderliga råvaror.

Luktfri skulle den vara också. Vilket skämt! Maskarna dör i höjd med midsommar och måste installeras om på mjukvarors vis, men hur många man än släpper lös i dyngan händer i stort sett ingenting mer än att den stinkande källaren invaderas av tusentals dyngflugor och fjärilsmyggor. Någon förmultning värd namnet kan sällan observeras. Så när ön avfolkas frampå höstkanten står vi där och skottar, var och en i sin källare. Skiten, i skick som ny, får bokstavligen bäras till en annan tank, utomhus, där den inte heller förmultnar för där blir de lata maskarna stela som pinnar av köld. Först nästa sommar, när man skottar ur tank nummer två och lägger upp en vanlig hederlig dynghög med brännässlor på, först då börjar det hända något.

Att vara miljövänlig är ingen tebjudning. För att man ska finna ett nöje i det hela, vilket ibland påstås vara möjligt, krävs en ovanlig kombination av önsketänkande och intresse för uppoffringar, möjligen även enfald och kronisk förstoppning, åtminstone så länge vi håller oss i avloppet. Oss emellan tror jag vi får dras med eländet tills forskarna lyckas få fart på dassmaskarna. Genmanipulation är enda alternativet.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.