DET SER UT SOM EN ALLDELES vanlig mellan­svensk skogsbacke, mossklädda stenar, pelarsalsskog och gläntor med småträd, gamla ståtliga tallar, smygande granar och ett och annat lövträd, en vanlig fast ovanligt fin skog.

– Den här delen av skogen tänker jag inte röra – den är mitt privata reservat, säger Torleif Ingelög, tidigare föreståndare för Artdatabanken men också ägare till en 29 hektar stor skogsfastighet i Sigtunatrakten.

I vårt moderna skogslandskap har skogen som vi vill minnas den blivit alltmer sällsynt. I produktionsskogen står likåldriga och lika stora träd i tysta rader utan plats för särskilt många växter eller djur. Över 2 100 av skogens arter är hotade. Det måste väl finnas ett annat sätt att bruka skogen, utan hyggen och storskaliga plantager?

Torleif Ingelög köpte gården 1974 och har sedan dess bedrivit ett försiktigt skogsbruk inriktat på att skapa så bra förutsättningar för den biologiska mångfalden som möjligt.

– Jag är privilegierad som inte behöver leva på min skog. Jag har min lön på annat håll och kan göra som jag vill och så klart vill jag leva som jag lär.

Han bor vackert på en gammal gård invid ett vägkors, med skogen bakom knuten. På ladväggen hänger holkar för vilda bin. Vid stenfoten lurar myrlejonen i sina gropar. På den nyräfsade ängen bakom ladan lyser blåsipporna, rödhakarna drillar i grantopparna och sädesärlorna vippar på taken. En gammal vedtrave finns där för vedinsekterna och så föder han upp noshornsbaggar i komposten.

Med på köpet följde två hyggen med dålig föryngring som Torleif försökt göra något vettigt av.

– Det går att skapa natur även av ett dåligt hygge. Det ena har jag planterat med al och andra trädslag, samtidigt har jag lämnat vissa partier för fri utveckling och självgallring. På det andra hygget har jag försökt skapa en flersiktad blandskog.

I skogen ligger många lågor efter döda träd. Torleif Ingelög skapar medvetet död ved genom att ringbarka granar, låta träden självgallra sig och låta omkullblåsta träd ligga kvar. Han lämnar också högstubbar av gran, även vid röjning och gallring. De klenare högstubbarna är populära utsiktsplatser för flugsnappare och häckplats för talltitor, de grövre gillas av hackspettarna.

– Den mindre hackspetten har två revir, här finns också större hackspett, gröngöling, spillkråka och göktyta, samt ibland tretåig hackspett och gråspett.

För hackspettarnas skull har han lämnat ett gallrat alkärr med stående död ved som börjar arta sig till ett hackspetts­paradis. På fastigheten finns också tre ugglearter och fyra dagrovfågelarter. Kattugglorna trivs i uggleholkarna som är uppsatta i de gamla ekarna. Vid kanten av det gamla hygget har Torleif grävt ett viltvatten där grodor och mindre salamander trivs.

På några ställen i sluttningar med stenskravel står gamla och mångstammiga lindar. De kan vara tusenåriga. Torleif röjer gran runt dessa klenoder, liksom runt de gamla vidkroniga ekar som finns här och var och berättar om den tid då skogen var beteshage. Eken far illa av att stå för nära uppträngande granar, som effektivt skymmer ljuset och stjäl vatten. Till och med runt späda hasselbuskar röjer han bort granskott med sekatör, till glädje för hasseln och för nötkråkan som häckar i området.

Torleif Ingelög har arbetat med naturvård i skogsbruket sedan 70-talet och skrivit en rad böcker i ämnet, flera i samarbete med Skogsstyrelsen. Då har erfarenheterna från den egna skogen varit till stor nytta. Bara skrivbordskunskaper räcker inte om man ska övertyga skogsägare om nyttan med naturhänsyn i skogsbruket. Men få har besökt den skog där Torleif har haft sin egen experimentverkstad.

Visst gallras det och röjs även i denna skog och några mindre avverkningar har gjorts. Men det är inga stora ytor och inga stora volymer virke som tagits ut. På några ställen har han planterat gran ¬- alltid svensk gran – på andra röjs den bort till förmån för lövet. Tall har han haft problem med att föryngra, älgen äter upp de flesta tallplantorna.

Torleif Ingelög har i åratal haft god hjälp av sin vän Gunnar Jansson, naturvårdare och skogsarbetare, som anlitats för skötselåtgärder. Gunnar har nu gått i pension och manuella skogsarbetare går nästan inte att finna längre, suckar Torleif, som samtidigt ser fram emot att bli pensionär om ett och ett halvt år och få mer tid till naturvårdsåtgärder i sin skog.

– Det finns många skogsägare som experimenterar med en annorlunda skogsskötsel i det tysta, ofta i strid med skogs­vårdslagens intentioner och myndigheternas krav. Kanske man vill gynna viltet och jakten, kanske bara slippa fula ­hyggen.

DET HYGGESFRIA SKOGSBRUKET har knappt trampat ur barn­skorna, det befinner sig kanske där ekojordbruket var för 20-30 år sedan, viss forskning och metodutveckling finns dock. Professor Mats Hagner vid SLU har utvecklat Naturkultur-metoden, där man planerar skogsbruket i detalj och ser till enskilda trädgrupper snarare än till hela bestånd. Andra idéer och försök finns på flera håll i landet.

Skogsstyrelsen bedriver hyggesfritt skogsbruk på sju försöksytor i olika delar av landet. De räknar med att skogsbruket skulle kunna vara hyggesfritt på 5-10 procent av landets skogsareal, främst i tätortsnära skogar, naturvärdesskogar, fjällnära skog och sumpskogar.

Risken är dock uppenbar att man ser hyggesfritt skogsbruk som ett sätt att kunna gå in och avverka i områden som annars skulle ha lämnats helt orörda. Skogsbolaget SCA har till exempel annonserat att de avsatt 50 000 hektar av sitt skogsinnehav till kontinuitetsskogsbruk, då främst fjällnära skog och sumpskog. Hur stora arealer av detta som helt borde undantagits från skogsbruk är dock oklart.

– Vi måste alltid veta varför vi hugger ned ett träd, säger Martin Jentzen, som arbetar med naturnära skogsmetoder och skogbruksplaner på företaget Silvaskog. Vi vill behålla så mycket som möjligt av den ursprungliga skogen och att den brukade skogen ska likna den opåverkade vad gäller artsammansättning och struktur.

I ett naturnära skogsbruk får man god ekonomi genom att minimera insatserna, inte genom att maximera uttaget, enligt Martin Jentzen. Genom detaljerade skogsinventeringar kan man identifiera enskilda träd och trädgrupper och på den nivån bestämma vilka åtgärder ska vidtas.

Skogen avverkas bara genom selektiv plockhuggning, ingen avverkning får ge upphov till större kala ytor än vad skogens naturliga dynamik medger. Bara mogna träd avverkas och bara när träden nått en sådan storlek att de ger bra betalt och låga avverkningskostnader. I metoden förlitar man sig också på självgallring. Ju mer skogen sköter sig själv desto billigare blir skötseln. Delar av skogen ska också lämnas som en orörd referensyta.

Men även ett hyggesfritt skogsbruk kan påverka naturen och skogens arter, det är visserligen bättre än trakthyggesbruket för nästan alla artgrupper, men det behövs fortfarande naturhänsyn även i det hyggesfria skogsbruket. Det handlar också mycket om intensiteten i skogsbruket, ju intensivare skötsel, desto större påverkan på naturen, oavsett metod.

– Ett hyggesfritt skogsbruk är ingen generell frälsning för att få mer naturvärden, säger Anders Dahlberg från ArtDatabanken. Naturhänsyn måste alltid finnas i allt skogsbruk, och på tillräckligt hög nivå. Hyggesfritt är ett önskvärt komplement, men ännu viktigare är graden av naturhänsyn vid all skogsskötsel. Gammal skog, med gamla träd och död ved, måste finnas kvar och kontinuerligt nyskapas för att vi ska kunna bevara skogens arter.

För rörliga arter med god spridningsförmåga behövs kontinuitet och nyskapande av miljöer på landskapsnivå. Stationära arter, till exempel ett svampmycel, en mossa eller en orkidé, kan leva vidare under flera skogsgenerationer i en och samma plats. De behöver också lokalt skydd där de finns, enligt Anders Dahlberg.

– Hyggesfritt är inte allena saliggörande, säger Mikael Karl­sson, ordförande i Naturskyddsföreningen, men det kan var en lösning. Det behövs nya grepp i förvaltningen av Sveriges skogar. Situationen för biologisk mångfald och ekosystemtjänster är besvärlig, den svenska modellen med likställda miljö- och produktionsmål har misslyckats, nu måste vi kunna tänka nytt i skogspolitiken.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.