SKOGEN KAN VARA PLATSEN där man hittar ro och inspiration. Den kan vara stället där man träffar kompisar eller en arbetsplats som ger förutsättningar för att kunna bo där man vill. Den kan också vara en livsuppgift: ett hotat landskap fyllt av fascinerande växter och djur som behöver skydd.

Vi har träffat sju personer med ett nära förhållande till skog. Men de är långt ifrån ensamma. Även om vi svenskar oftast bor i städer numera så är det inte många generationer sedan de flesta levde i och med skogen. Banden finns kvar, både kroppsligt och själsligt.

Skogens betydelse för hälsan har uppmärksammats allt mer på senare år, inte minst när det gäller rehabilitering av människor med stressjukdomar. Men forskningen ser också en ökande andlig betydelse.

När livsåskådningsforskaren Carl Reinhold Bråkenhielm vid Uppsala universitets teologiska institution studerade svenskarnas förhållande till skogen kom han fram till att den spelar en närmast religiös roll. Svenskarnas andliga koppling till naturen bottnar i historia och tradition men har också förstärkts i samband med att de traditionella religionerna tappade mark i slutet av 1900-talet.

Som folk verkar vi känna en speciell vördnad för skogen och naturens ordning. Riter som midsommarfirande bidrar och skogen är viktig i konst, musik och litteratur. Bråkenhielm menar att exempelvis Harry Martinsons existentiella betraktelser ligger nära den svenska natursynen: känslan av lugn och ro, att vara en del i en stor helhet, känna samhörighet med livet och i viss mån också få vägledning av naturen.

JÄGAREN

– Mycket är en sorts meditativt väntande. Man stillar sig, tar in ljusskiftningar och dofter. Det är som att kalibrera om sinnena: funderingar och komplexa frågeställningar försvinner.

Tandläkaren Jonas Forsling sitter på en stubbe och funderar över vad jakten och skogen betyder för honom. Första gången var 1978 när hans svärfar drog med honom på älgjakt.

– Det var lite överraskande, men jag fastnade direkt. Jakten ger kontrast mot vardagen: naturromantik kombinerat med spänning och kamratskap. Visst finns det gånger när man undrar vad man håller på med: myror i kroppen, det kanske regnar eller snöar. Men plågan är tillfällig.

Han är med i ett lag som jagar på fina marker utanför Umeå. Umgänget är viktigt, traditionerna, ramen runt. När man samlas och brassar käk, drar historier. Mellan varven kommer också fullträffarna. Hemma i hallen hänger ett stort horn från en grann tjur.

– Det var ett spännande eftersök innan det visade sig att jag fått in en femetta.

Jonas har trivts i skogen sedan barndomen, somrarna tillbringades med flerhundraåriga furor som grannar. Även när han inte jagar är han ute mycket, åker skidor eller vandrar.

– Fast det är förstås stor skillnad om man kommer ut i gammal bondskog med varierad flora eller i trista trädplantager. Jag hör ofta om hur illa stora skogsföretag sköter sig. De flesta verkar fuska med naturhänsynen och komma undan med det. Reglerna borde kunna bli tydligare.

JÄGMÄSTAREN

En tjäderhöna flaxar upp med ett brak på den branta skogsvägen. I backen ovanför växer höga tallar.

– Visst njuter jag av skönheten i gammal skog. Men också av att se en fin föryngring. Det finns en livskraft, en dynamik i det.

För jägmästaren Lars Lidholm är skogen förutsättningen för att kunna bo och försörja sig där han vill. Städer har han aldrig varit mycket för.

Jägmästarutbildningen gav breda kunskaper: biologi likaväl som ekonomi och teknik. Genom yrkeslivet har han också provat på ett antal olika uppgifter: både inom skogsbruk på stora bolag och på sågverk.

– Mycket är annorlunda i dag. Mer teknik och högre tempo.

På senare år har han mest jobbat med arbetsledning och ekonomi och kommit ut mindre i skogen. Men på fritiden blir det desto mer.

– Jag åker skidor och jagar ofta. Till exempel ger Orsa besparingsskog på 75 000 hektar fantastiska möjligheter för mig och andra kommuninvånare att jaga småvilt.

ENTREPRENÖREN

Utsikten är vidunderlig från hygget högst upp på Järnhatt: sjöar, blånande berg och vita rökplymer från Grycksbo pappersbruk nere i dalen. De sista stammarna från den 30 hektar stora tallskogen som skymde vyn lastas på Tobias Karlssons stora skotare (transportmaskin) och körs fram till skogsvägen.

Fast han bara är 28 har han jobbat 13 år i skogen, sedan ett par år inom eget företag.

– Jag har väl närmast fötts in i branschen. Det sägs att pappa bytte blöjor på mig i förarhytten.

En stor del av det roliga är att kombinera det fria förarjobbet ute med att få ett företag att fungera.

– Det är nog världens bästa jobb, bara ekonomin vore lite bättre så man kunde ta det lugnare …

Marginalerna krymper eftersom skogsbolagen förhandlar allt hårdare om priset på avverkningar, tycker han.

– Görs det misstag som körskador är det ofta för att jobbet måste gå så fort.

Men han och hans anställda förare är också utbildade för att kunna fatta snabba beslut inom skilda områden som arkeologi, vattenvård och naturvård. Och erfarenhet ger kunskaper om var man kör bäst – även i djup snö går det att läsa terrängen.

Djur är inte rädda för maskinerna, Tobias har sett och fotograferat både varg och björn från hytten. Älg är vardagsmat, särskilt vintertid när de kan äta från fällda trädkronor.

– Jag brukade jaga när jag var yngre, men det har jag tröttnat på.

Som företagare har han minimalt med fritid, och när han är ledig är det inte till skogen han vill. För Tobias betyder den i första hand jobb. Och även om han kan tycka att en uppvuxen tallskog är fin tar det inte emot att avverka.

– Jag vet ju att det kommer ny skog igen.

NATURVÅRDAREN

– Skogen är en del av mitt hjärta, både arbetsmässigt och ideellt. Jag vill leva med naturen runt mig. Tyvärr är det bara små skyddade fragment som fortfarande får vara natur i Sverige. Resten är ett industrilandskap, säger naturvårdaren Sebastian Kirppu.

Värmländska Fänstjärnsskogen är en mossklädd trollskog full med lågor (fallna träd) som legat i flera hundra år och levande tallar som är upp till 600 år gamla.

– Att bli omkramad av en sån här miljö är grymt. Man är del av en naturlig process som handlar om tusentals år. Men det krävs kunskap för att förstå vad man ser. Ju mer man kan desto mer ger det.

I dag har han följt med mossexperten Henrik Weibull ut för att lära sig mer.

– Artkunskap är otroligt viktigt, därför blir jag så förbannad på skogsbolag och myndigheter som saknar det och i stället går in med subjektiva bedömningar. Vetenskapen viftas bort.

Den svenska modellen för skogsbruk saknar kretsloppstänkande, tycker Sebastian. Hela skogslandskapet föröds, samtidigt som bolagens marknadsföring ger en falsk bild av vad som händer.

Själv började han engagera sig efter att ha läst vilt- och naturvård på folkhögskolan i Stöllet. Sen jobbade han med Naturskyddsföreningens vitryggsprojekt och började med inventeringar. Nu vill han framför allt förmedla kunskap.

– Mina inventeringar kan rädda olika delpopulationer. Men det är bara den stora allmänheten som kan påverka politiker och bolag.

Ett gott tecken på att han når ut är att han fick allmänhetens pris som Årets miljöhjälte på WWF-webbplatsen Min planet veckan innan vi ses. Tusentals människor röstade på Sebastian.

ORIENTERAREN

För Ida Kallur betyder skogen framför allt kompisar. Och ryggdunk efter en lyckad tävling.

– När det går bra i en tävling känns det alltid som att terrängen är extra fin och vacker …

Orienteringen kom med familjen från tidig ålder, men i början lockade den inte så mycket. Helst ville hon bli golfproffs. Men när hon var på läger i elvaårs­åldern fick hon massor med kompisar och blev fast.

Nu går hon på orienteringsgymnasium söder om Stockholm och är ute och tränar både på skoltid och med klubben OK Ravinen på kvällarna.

– Jag har alltid gillat att vara i skogen, men det är först när man orienterar det blir riktigt roligt. Jag tycker särskilt om öppna, tydliga terrängtyper där man kan springa fort. Då är det jättehärligt.

En gång det var mindre roligt var när hon och en kille blev jagade av en älgko. De hade sett en kalv snubbla omkring ensam och plötsligt dök mamman upp bakom dem.

– Vi sprang för allt vi hade men den var precis bakom jättelänge. Till slut släppte den, men då struntade vi i resten av kontrollerna och sprang direkt till målet.

ARTSPECIALISTEN

Det är en helt egen liten skog som Henrik Weibull visar mig i luppen. Lågorna, de murkna tallstammarna som vi sitter böjda över, har legat i många hundra år för att rariteter som vedtrappmossa (Anastrophyllum hellerianum) och purpurmylia (Mylia taylorii) ska kunna trivas här.

Men höjdpunkten får man titta noga för att se. Vedtrådmossan (Cephalozia macounii) med små taggiga blad är bara en halv millimeter bred och 4 millimeter lång. Dess­utom växer den med släktingar som ser nästan likadana ut. En gång fanns den från Västergötland till Härjedalen, nu är den nära utrotning.

– Jag hade drömt om att få se den i 15 år innan jag till slut hittade den. Den finns bara på tre platser i landet och mycket få svenskar har sett den, säger Henrik Weibull som är mossexpert och en av huvudförfattarna till Nationalnyckelns mossvolymer.

Även om han letar i det lilla är det helheten i skogens ekosystem som är drivkraften.

– Jag vill förstå sammanhangen. Det är där arter som vedtrådmossan kommer in: de är tecknen som visar att systemen fungerar.

Som efterskickad tittar en liten vit vessla upp bakom en stam några meter bort. En gammelskog som värmländska Fänstjärnsskogen är full av liv, stort och smått. En sorts nordisk regnskog.

– Tyvärr har jag sällan tid att njuta av det nu. Det blir mycket tid i fält och med små barn hemma suger det ibland mest att komma hem.

SVAMPPLOCKAREN

– Träden ger mig ett sånt lugn, en sån kraft. Här går det bra att tänka och hitta inspiration, säger Jeanette Milde och lutar sig mot en tallstam. Svampkorgen ställer hon ifrån sig i mossan.

– Något jag också tycker om med att gå i skog är känslan av att möta gåtor, spår av saker som hänt.

Där vi är nu kan hon dock varenda gren. Vi står bara hundra meter från hennes lilla hus öster om Stockholm. Nedanför ligger vattnet och den tjusiga utsikten över fjärden som besökare brukar oja sig över. Själv är hon mest lockad av tallskogen i backen ovanför: grå stammar med lite vindpinade kronor, fåglarna, den mjuka mossan och stenhällarna. Här finns naturljuden, dofterna och – inte minst – svamparna.

I dag lyser de dock med sin frånvaro. Inte en enda trattkantarell hittar vi, fast det fanns så många häromdagen.

– Svamparna är inte det viktigaste, men visst är de en bonus!

Hon har plockat svamp sedan barnsben, med pappa nära sommarhuset familjen hade i Malmköping, Södermanland. Men det är först efter Naturskyddsföreningens svamputställning i september i år som hon breddat repertoaren från de vanligaste sorterna.

– Bland annat vågade jag laga till bläcksvamp, och ta hem flera okända sorter för att artbestämma. Det är lyxlyx att laga till sådant man plockat själv.

Till vardags jobbar Jeanette som illustratör och barnboksförfattare. Motiv och inspiration kommer ofta från skogen runt knuten. Tyvärr står den kanske inte kvar så länge till. Planer finns på ett radhusområde i backen.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.