NÄR DU SÄTTER foten på en barrig skogsstig kliver du på en av världens största kolsänkor. En tredjedel av allt kol som finns bundet i naturen på land återfinns i de nordliga barrskogarna. Det är mer än i någon annan naturtyp och mer än dubbelt så mycket kol som i de tropiska skogarna. Nästan hela kolinlagringen i barrskogen sker i marken. Förna och humus lagras i marken även långt efter att träden själva nått sin klimaxålder och slutat växa. Det gör våra nordliga skogar särskilt viktiga för jordens klimat.

Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden presenterar i den nya rapporten Hugga eller skydda – Boreala skogar i ett klimatperspektiv fakta om skogarnas betydelse för klimatet.

– Syftet är att problematisera, säger Roger Olsson, rapportens författare. Det är inte så enkelt som skogsnäringen försöker påskina att ju mer skogbruk desto bättre för klimatet, avverkningar leder till stora utsläpp. Detsamma gäller argumentet mot att skydda äldre skogar, att de skulle sluta att ta upp koldioxid och bli kolkällor, så är det inte. Vi behöver en mer faktabaserad diskussion.

Barrskogarna är värmekänsliga, redan vid en måttlig uppvärmning kan de börja torka ut, och allt lättare drabbas av stormar, bränder och insektsangrepp. Skogar i norr som står på marker med permafrost är särskilt utsatta. Vid över tre graders höjning av den globala medeltemperaturen bedöms vattenbrist och värmestress kunna orsaka storskalig skogsdöd i hela barr­skogszonen. Det skulle i sin tur leda till enorma utsläpp av växthusgaser.

OMKRING HÄLFTEN av skogarna i norra barrskogsbältet är fortfarande naturskogar. Det mesta finns i Alaska, Kanada och Sibirien. Nyare forskning visar att de genom inlagringen av kol i marksiktet kan fungera som effektiva kolsänkor även om de är flera hundra år gamla. Klimathänsyn är därför ytterligare ett skäl för att bevara naturskogar, förutom deras biologiska mångfald. Under de närmaste tjugo åren beräknas mellan 70 och 90 procent av all kolbindning i svenska skogar ske i skyddade områden. I dags­läget binds totalt drygt 40 miljoner ton om året, vilket motsvarar två tredje­delar av de svenska fossila utsläppen.

Vid en avverkning av en orörd skog börjar förnan brytas ned och en stor del av kolförrådet försvinner ut i atmosfären. Det tar kanske hundra år innan skogen har bundit lika mycket kol som fanns i den gamla naturskogen. Det sägs ofta att kol med biologiskt ursprung inte påverkar klimatet, men det är inte riktigt så enkelt. Om det tar hundra år att binda kolet i skogen igen så är utsläppen från avverkningen sett på kortare sikt ändå ett bidrag till växthuseffekten. Och vi har bråttom, det är vad vi gör de närmaste årtiondena för att begränsa utsläppen som avgör om vi ska kunna hålla temperaturökningen under två grader, den gräns som alla är överens om att vi inte kan överskrida utan att ta stora risker med jordens klimat.

– Man måste hålla olika tidsperspektiv i huvudet, säger Roger Olsson. Vad som är vettigt att göra är helt olika om vi har en tidshorisont på ett par hundra år eller fokuserar på vad vi kan göra de närmaste femtio åren. Kontinuerliga skogsbruksmetoder är bättre än kalhyggesbruk, det är väl styrkt, liksom att stubbrytning har ett negativt klimatnetto. Det är heller inte särskilt klimatsmart att ersätta naturskogar med brukade skogar.

Även skogens produkter lagrar kol, i virke och papper till exempel. Men den kolsänkan är inte så långvarig. Halveringstiden för papper är 1-2 år och för trävaror 15-20 år. Trähus är den mest långvariga kolsänkan, men genom att det rivs lika mycket som det byggs och att stål och betong vinner mark på bekostnad av trä som byggmaterial så ökar den inte. Men 80 procent av skogsuttaget går till pappers­produktion eller används till bränsle. Kolet i veden är då snart tillbaka i atmosfären igen.

– Även med en oförändrad avverkningstakt ger minskad papperskonsumtion stora positiva klimateffekter om skogen i stället används till biobränsle och trävaror, säger Roger Olsson.

DEN ENKLASTE ÅTGÄRDEN för att öka den svenska kolsänkan vore att öka omloppstiderna i skogen. Får träden stå kvar längre och växa binder de mer kol. Minskar man avverkningen med tio procent fram till 2030 skulle kolinlagringen i den svenska skogen enligt en studie öka med 60 procent. Men mindre avverkning betyder också mindre biobränsle till värmeverken, vilket är en nackdel.

Varje gång man kalavverkar förloras det mesta av kolet i skogens ekosystem, som sedan sakta byggs upp igen under lång tid. Först efter 30-40 år är kolskulden återbetald. Ett kalhygges­fritt skogsbruk skulle därför ge stora positiva klimateffekter. När man tar ut lite skog då och då blir det inga stora kolförluster från marken. Skogen förblir en kolsänka. Men dessa metoder ger mindre hyggesavfall, och därmed mindre biobränsle från skogen.

– Diskussionen inom skogsnäringen om klimatoptimerat skogsbruk har hittills mest varit inriktad på maximal produktion med intensivskogsbruk, säger Roger Olsson. Ju mer vi tar ut ur skogen desto bättre för klimatet är vulgär­argumentet. Ett första steg till en mer sansad diskussion är att säga att det inte är så enkelt. Hur vi sköter skogen, hur vi avverkar och vad vi använder den till spelar roll för klimatet.

Tjugo procent av den svenska skogen växer på torvmarker. När man dikar ut för att öka skogsproduktionen börjar torven att brytas ned, med utsläpp av växthusgaser som följd. Mer kol binds visserligen i skogen med ökad tillväxt, men klimatnettot blir nästan alltid negativt för skogsdikning. Granplanteringar på övergiven utdikad åkermark kan dessutom vara en stor källa till lustgas, dikväveoxid, som är trehundra gånger starkare som växthusgas än koldioxid.

– Nydikning kan man avstå ifrån, men hur man ska hantera de marker som redan är dikade är en annan sak, funderar Roger Olsson. Det är en balansgång där man ska hålla reda på både metanutsläppen från vattendränkta marker och koldioxidutsläppen från nedbrytningen av syresatt torv. Samtidigt får man inte glömma kolbindningen i den växande skogen.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.