Med sina tusen utegrisar är den sörmländska gården Davidsta en av landets största ekologiska grisproducenter.

– Men det är en olönsam uppfödning och därför är vi så få, säger Louise Mörner och klappar om favoritsuggan 233.

Suggans tre veckor gamla kultingar vågar sig inte fram. De är rädda för fotografen och gömmer sig bakom sin hemmahydda i hagen. En bit bort i det höga gräset skuttar andra smågrisar medan deras mammor vilar i sina hyddor eller svalkar sig i den bamsiga gyttjepölen. Att gräset är högt beror på att smågrisarna fortfarande diar och inte har börjat böka fram mat ur marken. Grannhagen däremot, ser ut som en leråker. Där bor en flock lite äldre smågrisar med kolossalt mycket spring i benen och energi i sina trynen. I foderautomaten finns ärter, vete, korn, raps och lite potatismjöl, goda nyttigheter att dryga ut uppgrävda rötter med.

– Här finns alla förutsättningar för ett bra grisliv, men för oss går det inte runt. Det kostar dubbelt så mycket att föda upp utegrisar, men vi får bara en tredjedel bättre betalt. För varje gris vi skickar till slakt förlorar vi 400 kronor, säger Louise Mörner, Kravbonde och ordförande för de ekologiska lantbrukarna i Södermanland.

Nu funderar hon och maken Curt Renström på att lägga av med grisarna och bara behålla köttdjuren och lammen, för det finns gott om betesmarker på sjöängar, i steniga hagar och skogspartier runt gården som är från 1700-talet och ligger på kulturskyddad mark.

Ändå är det just fler ekologiska grisar som ska rädda produktionen av Kravkött. Det har en arbetsgrupp med representanter från föreningsslakten, handeln, förädlingsindustrin och kontrollorganisationen Krav enats om. För det är brist på Kravmärkt griskött och överskott av Kravmärkt nötkött. Med bättre balans i produktionen menar arbetsgruppen att de mer svårsålda delarna av nötköttet kan användas i charkindustrin och blandas med fläskköttet. Därmed borde också priset i affärerna sjunka och den totala försäljningen av ekologiskt kött öka. I dag får de ädlare delarna som filé, biffar och kotletter bära hela merkostnaden medan resten av köttet slinker in i det vanliga sortimentet.

För att få fler ekologiska grisuppfödare att våga satsa, planerar föreningsslakten att höja priset för Kravgrisarna redan i höst. Men exakt hur mycket kan inte Camilla Sandenskog, produktionsansvarig för ekoköttet hos Swedish Meats, svara på. Konsumenterna ska däremot inte drabbas av högre priser, lovar hon.

Davidsta gård blir av med allt Kravkött de producerar. Så ser det inte ut i resten av landet. Förra hösten stod 130 ekologiska nötuppfödare i kö för att få slakta sina kor, kalvar, kvigor, stutar och tjurar. Nästan lika illa ser det ut i dag. I Visby, Skellefteå och Östersund har Swedish Meats stängt Kravslakten. Det drabbar områden som särskilt satsat på ekologisk matproduktion. Samtidigt läggs allt fler slakterier ned vilket innebär längre resor, onödigt lidande för djuren och ökad miljöbelastning. För 20 år sedan fanns ett par hundra slakterier. I dag svarar en handfull storslakterier för två tredjedelar av all slakt. Lantbrukskooperationen har bantat mest. Bara under de senaste fem åren har föreningsslakterierna i Kil, Bollnäs, Luleå, Varberg och Sävsjö lagts ned. Och nyligen slutade det föreningsägda slakteriet i Linköping ta emot grisar. I stället får den dryga halv miljon grisar som årligen slaktats i Östergötland åka vidare till Skåne och slakteriet i Kristianstad. Där hinner man slakta 360 grisar i timmen mot bara 285 i Linköping.

Det kan jämföras med Österrike som har 5000 slakterier på en betydligt mindre yta än Sveriges och Tyskland med 8000. Även i Danmark är det tätt mellan slakterierna vilket innebär att de har betydligt färre djur som skadas eller dör under transporterna jämfört med i Sverige.

Strukturomvandlingen fortsätter. Fler anläggningar hotas. Enligt senaste rykten står slakteriet i Kävlinge mot Skara. Det handlar om att bli än mer rationell för att få lönsamhet, enligt ledningen hos föreningsägda Swedish Meats, som trots alla neddragningar haft miljonförluster de senaste åren.

Mot den här utvecklingen protesterar de ekologiska uppfödarna högljutt.

– Vi ser helst att våra djur inte lämnar gården alls som levande, säger Louise Mörner.

Hon förstår inte att den ekologiska slakten kan vara en belastning för driften. Den svarar fortfarande bara för några få procent trots riksdagsbeslut om att ekologisk matproduktion bör öka, helst med tio procent om året.

Idén med det ekologiska jordbruket är att sprida djur och grödor över hela landet och utnyttja naturliga betesmarker, hagar och strandängar. Färre slakterier gör i stället att djuruppfödningen koncentreras till vissa områden kring storslakterierna. Tvärtemot vad politiker och företrädare för näringen säger sig vilja ha.

– Man talar med kluvna tungor, pytsar ut bidrag för att hålla landskapet öppet och för att uppfödarna ska satsa på betesdjur. Sedan stänger man dörren och skyller på att ingen vill ha våra varor.

– Den här storskaliga strukturen får också ödesdigra konsekvenser för miljön med accelererande näringsläckage. Hela Skåne läcker. Marken klarar inte av koncentrationen av djur och gårdar, säger Louise Mörner.

Därför behövs alternativ. Tillsammans med lammproducenten och eldsjälen Hans Naess i Flen driver Louise Mörner ett projekt med gårdsnära slakt för ett 30-tal uppfödare som bildat ett nätverk.

Stordriftstänkandet hos föreningsslakten borde öppna möjligheter för fler småskaliga lösningar, men regelverket är omständligt och investeringskostnaderna har varit höga för de mindre slakterier som trots allt finns. Men det behöver inte vara så, enligt Hans Naess, som fått bidrag av länsstyrelsen till en rapport om utveckling av ekologisk uppfödning och slakt. Med lite smidighet och nytänkande och stöd från myndigheterna kan man komma runt regelverket, menar han. – En slaktbod på gården där djuret avlivas är en billig lösning. Därifrån körs djuret till en styckningslokal som ligger centralt för fler uppfödare i trakten och som man delar driftskostnaden för.

– Det kan bli ett alternativ som utmanar makten. Föreningsrörelsen lever på att lantbrukarna knyter näven i fickan. Men vi säger ifrån, det är vi som berikar landsbygden, säger Hans Naess.

Gudrun Lindwall, regeringens utredare av djurtransporter, som lämnade sin rapport i början av året, ger sörmlandsbönderna sitt fulla stöd.

– De leder utvecklingen och nytänkandet och är modiga som törs ifrågasätta gamla konservativa system.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.