Kanske var det redan då, sommaren 1952, som min kärlek till träden och naturen tog fart. Jag tillbringade många timmar i den transportabla hagen under det gamla gråpäronträdet medan vuxenvärlden hade bråttom med sommarens många arbetsuppgifter på den lilla gården. Känslor som följt mig genom åren kan ha uppstått där i hägnet av mitt eget vårdträd. Under min uppväxt var träden mina vänner i högre grad än människorna.

Jag växte snart ur hagen och sedan ur trädgården och vidare ut i det omgivande landskapet. Överallt fanns de – asparna längs vägen, hängbjörken i kröken, de grova ekarna i den gamla lövängen och den flerstammiga rönnen i åkerkanten. Längre bort fanns skogen med sina tallar och granar. Under träden i ängen vek vårens rika mattor ut sig med vitsippor, svalört och vårlök och de lite fattigare i skogen med blåbär, ängskovall och skogsstjärna. I träden flöjtade starar och koltrastar in våren och fick efterhand understöd av näktergal, gök, och sångare av alla de slag. I naturen var jag trygg och hemma. Jag var i fågelsången, levde bland träden och kände mig både som en välkomnad gäst och oreflekterad del i naturens rika livsväv.

Men staden då? Jo självklart – den kommer nu, men som alltid lite sent och en aning motvilligt. Först var jag tvungen att ta en rekreativ och kraftsamlande tur på landet. I detta fall även för att samla argument och bilder för det urbana. För den som bär på minnen som mina, blir nog staden aldrig ett hemma. Men jag har efterhand anpassat mig hjälpligt till ett liv där människorna är fler än träden och asfalt och betong lägger en hård och livshämmande hand över marken. Det är inte lätt att vara träd i en sådan miljö. I våra stadscentra kan träden bara räkna med en genomsnittsålder på cirka tio år. Det är ganska kort tid för varelser vi tänker oss som mera uthålliga än människan och därför ser som viktiga, minneslagrande länkar mellan tidsepoker och människogenerationer.

Min uppväxts viktigaste stad var Kristianstad. Mina minnen därifrån är präglade av perioder av studier och militärtjänst lika inrutade som stadsbilden med sina trädkantade boulevarder. Staden hade under sin etablering och framväxt inte bara avvattnats hjälpligt utan också så långt möjligt avnaturaliserats, men där bebyggelsen glesnade tog vattnets, vassarnas och ängarnas värld vid.

Jag skulle vilja önska mig en stadsmiljö där gränsen mellan naturen och stadskulturen inte är så skarp. Särskilt i de centrala delarna skulle jag vilja att träden slapp stå på led och i truppformationer, utan kunde leva mera fritt och lekfullt som en motkraft till de linjära och statiska kvarters-, torg- och husformerna. När vi ställer dem i strikta formationer annonserar de naturens förslavning under människan och blir passiva redskap i maktdemonstrationens tjänst så som i barockens alléer. Mera lössläppta som solitärer, grupper och dungar kan de på ett helt annat sätt bryta effektivitetens fartblindhet, bromsa de jäktade stegen och bli samlande vårdträd och kontemplativa lundmiljöer i miniformat. Där möjlighet ges, bör trädens följeslagare i form av buskar, klätterväxter och örtmattor bjudas in, vattnade av dagvattensystemens bäckar. Då kan koltrasten som sjunger från hustaken intill hitta goda häckningsplatser och mat till sina ungar. Storstadsbon som stannat kan för ett ögonblick tro sig förflyttad till barndomens by norr om Kristianstad, Belgrad, Damaskus, Hongkong eller Auckland.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.