Det kärnavfall som de svenska kärnkraftverken producerar måste tas om hand på ett säkert sätt, det är alla överens om. Men är de föreslagna metoderna säkra? Naturskyddsföreningen ifrågasätter den valda metoden för slutförvaret, KBS3-metoden, med stöd av oberoende forskare.

– Kopparkapslarna, hjärtat i slutförvarssystemet, korroderar. Det konstaterades redan 1985 av oberoende forskare, men ändå fortsätter kärnkraftsindustrin längs den inslagna vägen och blundar för kritiken, säger Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen.

Nu har SKB, Svensk Kärnbränslehantering ab, lämnat in sin ansökan om tillstånd för att bygga ett slutförvar i berget vid Forsmarks kärnkraftverk. Miljö­domstolen och Statens strålskyddsmyndighet ska granska ansökan för att se om den duger som underlag för domstolsprövningen. Den väntas ta mellan tre och fyra år. Till slut blir det regeringen som fattar beslut om bygget. Förvaret kan vara klart i början av 20-talet.

– Det är nästan fräckt att lämna in en ansökan nu, utan hänsyn till all kritik, säger Mikael Karlsson.

Den metod som ska användas, KBS-metoden, utvecklades i slutet av sjuttiotalet som ett snabbt svar på den dåvarande regeringens krav på ett säkert slutförvar som villkor för att få starta de nybyggda reaktorerna. Metoden bygger på inneslutning av det radioaktiva materialet i fem centimeter tjocka kopparkapslar som sedan bäddas in i bentonitlera och förvaras i hål som borras i golvet på tunnlar femhundra meter ner i berget.

– Tanken bakom koppar som material för kapslarna var ett antagande om att metallen inte kan korrodera i den syrefria miljön nere i förvaret, men det stämmer inte. Korrosion är visst möjlig utan syre. Salthaltigt grundvatten, värme och strålning från kärnbränslet gör dessutom att det kan gå ganska snabbt, säger Johan Swahn från MKG, Miljörörelsens kärnavfallsgranskning. Praktiska försök som visat på detta har dessutom dolts av SKB.

Om kopparskalet inte är tätt blir den omgivande leran ett ännu viktigare skydd. Den ska svälla i fukt och sluta tätt omkring kapseln. Men det förhållandevis torra och täta berget vid Forsmark gör att den processen kan ta mer än tusen år, samtidigt som korrosionen kan gå tusentals gånger snabbare än vad SKB har antagit. Genom gropfrätning finns det risk för att kapslarna börjar läcka efter bara några hundra år. Radioaktiviteten kan då föras upp till ytan med grundvattnet.

Ett slutförvar för kärnbränsle måste hålla tätt i hundratusentals år och tåla en ny istid. Det förslagna förvaret klarar sannolikt inte de kraven.

– Man måste diskutera alternativ till KBS-metoden, och inte bara låsa fast sig vid en teknik, säger Johan Swahn. Djupa borrhål är ett alternativ som borde undersökas mer. Avfallet placeras då i tre till fem kilometer djupa borrhål, vilket ska räcka för att hålla avfallet utom räckhåll för livet på Jorden för all framtid.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.