Enkelhet. Arkitekten Mats Victorson har på många sätt strävat efter den. Han var länge fascinerad över hur människor i vissa delar av Afrika transporterade sig själva genom att springa dit de skulle. Det är ju den ultimata enkelheten. Men han valde en annan variant. Cykel. Med en sådan transporterar man sig i alla fall av egen kraft.

Nu har Mats i 20 år dagligen cyklat mellan hemmet i Bromma och kontoret vid Götgatsbacken i Stockholm. 400 mil per år. Vår, sommar, höst och – vinter.

– I början på 90-talet var jag i stort sett ensam på Tranebergsbron på vintern. Åt ena hållet fick jag hålla till i körbanan och leda cykeln över plogvallarna. Men sedan blev det bättre. Min cykelväg har faktiskt varit fantastiskt fin, vacker och säker, nästan hela vägen. Och plogningen av cykelbanorna prioriteras.

När Mats cyklar handlar det inte om att pressa kroppen.

– Jag håller ett tempo så att jag blir varm, men inte svettig. Jag blir ofta omkörd, numera allt oftare då tempot bland cyklisterna har pressats upp väldigt.

Han tillhör alltså den skara cyklister som inte byter om efter att han kommit fram. Det skulle ju strida mot enkelheten.

– Att cykla är ett sätt att få ett enkelt liv. Jag bestämmer själv när jag ska ta mig hem, och jag förlorar ju ingen tid jämfört med att tunnelbanan eller bilen. Jag mår också bra av det.

För Mats blir det ganska ofta sena kvällar på kontoret. Då kan det vara fantastsikt skönt att ta cykeln genom stan.

– En sådan tur ger mig en mental paus, en behaglig nedvarvning. Tempot i samhället är så uppskruvat men på cykeln försvinner hetsen.

För Mats är inte vintern något stort hinder. Visst tog det emot lite första säsongerna, men vanan att sitta på cykeln var så inarbetad och motviljan mot att trängas på tunnelbanan så stark att det blev cykel. Trots snön.

Men krävs det inte en väldig massa kläder och specialgrejor på vintern?

Mats Victorson vet att många ställer in hojen när vintern kommer. Det motstånd man kan känna är i första hand mentalt. Kommer man över det inser man att det inte är så värst mycket specialgrejor som behövs. Bra kläder, lampor och cykelväskor finns sedan länge i överflöd. Dubbdäcken har dock slagit igenom först de senaste åren.

Hemma har Mats två likadana cyklar. Den ena med dubbdäck, den andra utan. När det är vinterväglag väljer han dubbat. Klädseln ska hålla kroppen vindskyddad. Tunna men täta överdragsbyxor är bra, men det är viktigt att det inte blir för varmt. Mats jacka är en skaljacka med fleecefoder endast framtill.

– Jackan har jag haft i 12 år och skulle behöva byta, men jag hittar ingen som har detta med isolering bara framtill.

Han skulle vara intresserad att diskutera jackutformning med någon tillverkare.

– Det kommer nya modeller varje år, men alla saknar för mig viktiga detaljer som foder, fickor man kan öppna utan att dra ned dragkedjan och huva med en formbar skärm (ståltrådsförstärkt). Min gamla jacka klarar kraven, men inte senare modeller av samma fabrikat. Synd!

Händerna är köldkänsliga. Vid svår kyla har han fingerhandskar i rymliga tumvantar. Svårast är att få till mössa och hjälm. Mats har en tunn mössa under hjälmen och sedan snörper han åt jackans huva.

Vid svår kyla tar han också på ett par långkalsonger. Cykeln har två väskor hängande bredvid pakethållaren för grejer som ska med mellan hem och jobb.

En annan erfaren vardagscyklist är Jonas Romson, ekonomichef på Naturskyddsföreningens kansli. Han tar sig från Danderyd till Söder i Stockholm varje dag. Jonas är en ombytare, det blir dusch och andra kläder både på jobbet och hemma. Följaktligen är han en av de snabba.

­- Jag kör om de flesta, men tävlar inte. Har man 13 kilometer till jobbet blir man svettig vare sig man vill eller inte.

När vinter kommer fortsätter Jonas att cykla av bara farten. Visst kan det ibland finnas ett litet motstånd när det blir mörkt eller kallt. De allra värsta dagarna då det regnar småspik tar han bara cykeln 3 kilometer till tunnelbanan. Att inte cykla alls tar längre tid.

Också Jonas poängterar enkelheten och motionen.

– Och när jag inte får cykla saknar jag intrycken från färden. Det är vackert, både i stan och den bit jag har genom naturområden, till exempel Liljansskogen.

Sedan länge kör Jonas med dubbade däck, både fram och bak. Dubbdäcken blev ett stort lyft för säkerheten.

En cyklist med ett stort teknikintresse är formgivaren Erik Espmark. Han är sedan fem år en hängiven cyklist med koll på prylarna. Erik cyklar två gånger i veckan rena träningspass i skogen på sin mountainbike eller crosscykel. Men han är också vardagscyklist och pendlar mellan Söder och arbetsplatsen vid Telefonplan i Stockholm.

Erik har tagit över en typ av specialdäck från sina träningscyklar till vardagscyklingen. Han använder slanglösa dubbade däck på sin vanliga cykel.

– Och de ska vara ganska löst pumpade. De ger det bästa greppet och faktiskt också mindre rullmotstånd. Och däcken ska vara smala vid mycket snö, då sjunker de ned till fast mark.

På sina träningspass bränner Erik på rejält men när han ska till kontoret tillhör han dem som kör lugnt. Han har inte dusch på kontoret.

Cyklingen blir bättre på vintern för då blir det mer plats, tycker Erik Espmark. Annars klagar han inte över den ökande trängseln på cykelbanorna. Att fler cyklar är bara bra, det är en ny livsstil.

– Vi lever ju i en stad. Det är trångt i städer, på bussen också.

Varför cyklar han?

– Det är det absolut bästa sättet att ta sig fram i en stad. Du är oberoende, det är smidigt, en slags frihet. Att ta bilen känns ju inget vidare, att tvingas ned i tunnelbanan är nästan ett nederlag.

Nästan exakt samma svar har Ewa Bodén som arbetar med företagssamarbeten och sponsring på Naturskyddsföreningens rikskansli. Ewa har cyklat stadigt sedan hon var 4-5 år. En tid pluggade hon i Östersund. Cykeln var självklar, även om det var 30 minus. I Stockholm har hon vintercyklat i sju år. Färden går från Kristineberg till Medborgarplatsen på Söder tur och retur.

– Jag kör i princip alla dagar. Också i regn, men snöar det mycket då går det bara inte att cykla.

En särskild vintercykel tillhör numera hennes utrustning. Förra året började hon med dubbdäck fram.

– Det kan jag verkligen rekommendera. Men de rullar lite trögare.

Hon säger som de andra att själva cyklingen inte kräver så varma kläder. Om hon ska ut på lunchen eller ha möte på stan och det är kallt måste hon ibland ha med sig extra kläder som är varmare än dem hon har på cykeln.

Ewa tänker knappt på att hon är cyklist. Men två gånger per dag överfalls hon av något härligt. När hon är högst upp på Västerbron.

– Där uppe på krönet får man en liten kick varje dag. Mälaren och staden, det är så vackert! Solen på väg upp eller ned.

Så här på vintern lugnar det ned sig på cykelbanorna i huvudstaden, men annars har det blivit väldigt mycket fler cyklister ute.

– Man måste ha järnkoll på andra cyklister. Det var roligare att cykla förr. Nu måste det till mer satsningar på bättre trafiklösningar för cyklister, säger Ewa Bodén.

Alla fyra har varit med om mindre tillbud och någon omkullkörning. Mats Victorson minns tre vurpor. Vid en slog han handen så att den ömmade en hel vinter. Någon kollision i trafiken har han dock aldrig varit med om.

Jag har hjälm. Den är en självklarhet i dag. Men jag körde länge utan.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.