Det svala mörkret förstärker grodornas lockrop. På himlavalvet tindrar stjärnorna utan konkurrens från störande stadsljus. Men plötsligt rivs djungelnattens kolsvarta omfamning sönder av en elgenerators brummande. Ett lysrör blinkar tveksamt till, men lyser snart upp ansiktena på ett trettiotal församlade kaffebönder.

Vi befinner oss i en liten by i Peru. Män, kvinnor och nyfikna barn trängs i den slitna soffan eller står utefter väggarna i det enkla rummet. En ung man vid namn Fernando ställer sig framme vid tvapparaten och tar till orda. Han höjer rösten för att överrösta generatorns oväsen när han presenterar kvällens ämne – en videofilm om hur småbönder i Mexico odlar sitt ekologiska kaffe.

Alla känner Fernando – kooperativets rådgivare. En grabb från orten som vigt sitt liv åt att lära ut mesta möjliga om hur kaffe bäst odlas utan gifter och konstgödsel. Året runt besöker han bönder i när och fjärran för att diskutera svampangrepp, beskärning av skuggträd och gödsling av späda plantor. Det blir oräkneliga samtal där erfarenheter byts och kunskaper förmedlas. Men Fernando står inte bara för odlingstekniska råd och dåd. Lika viktigt är att han symboliserar att någon långt borta intresserar sig för hur bönderna brukar sin mark. För ett par hundra bönder är han beviset på att konsumenter bortom Andernas toppar och Atlantens vågor verkligen bryr sig. En konsekvens av vårt aktiva val och Naturskyddsföreningens arbete för ekologiska alternativ i butikens kaffesortiment.

Fernando är inte heller ensam. Gissningsvis har han några hundra kolleger i andra kaffeproducerande länder. Förra decenniets växande efterfrågan på ekologiskt odlat kaffe börjar nämligen märkas i statistiken. I Mexiko, där nästan hälften av världen ekologiska kaffeodlingar finns, har mängden mer än fyrdubblats de senaste fem åren. I Peru uppskattar en lokal inspektör att ungefär 10 000 hektar och närmare fem tusen kaffebönder nu certifieras av olika kontrollorgan. Tillväxten är obestridlig, och idag lär mer än 200 000 hektar kaffeodlingar jorden runt vara certifierade som ekologiska. Det är mindre än två procent av världens kaffeodlingar men faktiskt dubbelt så mycket som hela Costa Ricas kaffeareal. Med rimlig avkastning skulle den ytan kunna tillfredsställa hela det nordiska behovet, men det skördade ekokaffets kvot av världens närmare hundra miljoner kaffesäckar uppgår idag inte till en procent. Något som inte ens räcker för att släcka den svenska kaffetrösten. Att yta och volym inte stämmer överens beror på att det främst är lågavkastande odlingar, i vissa fall halvt övergivna, som lagts om till ekologiska.

Troligen finns det också ytterligare en miljon hektar mark där kaffet i praktiken odlas ekologiskt, men utan att bonden får något certifikat i handen. Det är främst ur dessa led av småbönder som dagens ekologiska kaffeodlare har rekryterats. Däremot är det mer sällsynt att större plantager övergett kemikalier och konstgödsel.

Det finns emellertid fler aspekter på hur vårt kaffe odlas i avlägsna länder. En är att den biologiska mångfalden missgynnas vid konventionell odling. I södra Mexiko visade studier på 90-talet att traditionellt skuggkaffe, det vill säga kaffe i skydd under högre frukt- eller kvävefixerande träd, tjänade som biotop för över 150 olika fågelarter. Många var flyttfåglar från USA och Canada, och detta tillsammans med larmrapporter om minskade flyttfågelpopulationer, lade grunden för lanseringen av ett så kallat fågelvänligt kaffe på den nordamerikanska marknaden – en tredje märkning vid sidan av Krav och Rättvisemärkning.

Det var också i södra Mexiko som allt började för mer än tjugo år sedan. Här organiserar indiankooperativet UCIRI idag mer än 3000 familjer i över 50 småbyar och exporterar sitt ekokaffe till bland annat Sverige. UCIRI är ett levande exempel på hur ekokaffet tillsammans med rättvisa priser och lämpliga förskott har fungerat som motor för utvecklingen i området. Vägnätet har förbättrats, kampanjer för renovering av bostäder och bättre hälsovård har genomförts, en ekologisk jordbruksskola utbildar unga bönder och rådgivare och kooperativet har ett eget kafferosteri för den mexikanska marknaden. Kravmärkets mervärde här i Sverige investeras med andra ord i en lovvärd social process i ett av Mexikos bortglömda hörn.

Samtidigt riskerar den ekologiska bonusen att naggas i kanten av EU-byråkrati, snåriga importregler och växande formalism inom de oberoende kontrollorganen. Inom den ekologiska världsorganisationen IFOAM jobbas det dock aktivt med att harmonisera märkningarna och minska byråkratin.

Hos oss, där ekokaffet dricks, tenderar vi att prioritera vårt eget behov av oantastliga övervakningssystem. Konsekvensen blir att många timmar används till märkning av kaffesäckar och städrutiner på processanläggningar, allt för att garantera att inte en enda ”vanlig” böna slinker med i Kravkaffet. På andra sidan Atlanten finns en mer pragmatisk inställning, där man också inser svårigheterna att utforma helt vattentäta kontrollsystem. Några förespråkar dessutom ett mer effektivt utnyttjande av kunniga inspektörer. Inte bara en pedantisk kontrollant på besök, utan även någon som sprider kunskap och ger råd som främjar utvecklingen av effektivare ekologiska metoder. Hur det ska gå till är en diskussion som både latinamerikanska kaffebönder och vi konsumenter borde välkomna.

För om nu frågan gäller storleken på våra ekologiska fotavtryck, då bör just Fernando och hans kolleger hamna i centrum. De är nyckelpersonerna i utvecklingen av bättre metoder som både värnar om marken, fågellivet och bättre skördar. Genom att stödja dem i deras dagliga rådgivning och utveckla system som sprider kunskap om bättre produktionsmetoder, kan de ekologiska kaffeskördarna också öka. Då minskar också våra fotavtryck på främmande kontinenter, hundratusentals småbönder ökar sina intäkter och ekokaffet kan på allvar ta upp kampen med dagens intensiva och miljöförstörande kaffeplantager.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.