Också när farfar var ute och fiskade fanns det goda och dåliga år. Men dagens upp- och nedgångar i fiskbestånden är sådana att de riskerar att helt möblera om i ekosystemen. Det tycks redan ha hänt i Östersjöns sydöstra del där gamla bestånd av gädda och abborre bytts ut mot nya bestånd av svartmunnad smörbult och förrymda guldfiskar.Hur är då läget längs vår kust? Följ med på en snabbtur. Vi ska ringa in några av de mer slående förändringarna bland fiskarterna. Fiskeriverkets provfiskeavdelning guidar.Längst upp i norr, i Bottenviken, har strömmingen klarat sig relativt bra. Oron har mest gällt siklöjan, en för kustfisket viktig art. Siklöjan började minska kraftigt på 80-talet och var 1998 nära nog borta. Men den har faktiskt kommit tillbaks sedan dess och en viss optimism kan nu skönjas.I norr är också siken viktig. Fiskeriverket rapporterar ingen förändring, men garderar sig för en viss osäkerhet. Fiskar som abborre, mört och björkna uppvisar stora lokala variationer, men totalt sett handlar det här om en liten ökning. Laken har däremot minskat påtagligt under en längre tid. En art som ökat mycket kraftigt är gärsen.I norra Kvarken är i dag siken den mest intressanta arten för yrkesfisket sedan den vildfångade laxen blivit svårsåld. Men Fiskeriverket kan i dag inte säga hur sikbeståndet mår. Provfiskena stördes av sälar.Det finns rikligt med strömming men fisken har sämre tillväxt. Dioxinhalterna i strömmingen är liksom i Bottenhavet också mycket höga, upp till fem gånger högre än EUs gränsvärde. Abborren har minskat markant.När vi sedan kommer till Bottenhavet är situationen förhållandevis stabil. Mellan Härnösand och Gävle finns inga förändringar som Fiskeriverket vill nämna.

För Ålands hav visar provfiskena att mängden fisk totalt sett är större i dag än för några år sedan, men då var det å andra sidan en kraftig dipp. Abborren har börjat komma tillbaks. Mörten ökar kraftigt och den brukar ses som en indikatorart för höga halter av närsalter. Sedan mitten av 90-talet har provfiskena i Stockholms skärgård visat en försämring av bestånden i de södra delarna. Fortplantningen störs på något sätt för vårlekande arter som gädda och abborre. Fisken leker men ynglen klarar inte sommaren. Fiskeriverket tror att störningen är av samma typ som i Kalmarsund. Det är de öppna kuststräckorna som drabbas. På vissa kustavsnitt mellan Stockholms södra skärgård och södra Öland är det ointressant att försöka fiska gädda och abborre. Det gäller också längs Gotland där man haft nära nog utslagning av gädd- och abborrbestånden.I skärgårdarnas mer skyddade områden är situationen bättre. I exempelvis Gryts skärgård har de senaste provfiskena visat på kraftigt ökande bestånd.

I Blekingeskärgården är läget betydligt bättre. Utvecklingen styrs framför allt av saltvattenshalterna och de är nu bra. Larmet gäller ålen. Yrkesfisket efter ål har varit viktigt i dessa trakter, men forskarna är nu oroliga för ålens framtid. Ålen finns bara i ett världsbestånd som får lite hjälp genom utsättning av havsfångade glasålar. Men uppvandringen av dessa i Östersjön och sötvattnen i Europa har minskat kraftigt. Ålen kommer sannolikt snart upp på rödlistan.Under 90-talet var man också oroad över siken i Östersjön. Men den västa oron har släppt.Generellt gäller att piggvaren minskar kraftigt medan skrubbskäddan visar stabila bestånd.Vattnen utanför Karlskrona är klassiska torsktrakter. Torsken har av och till funnits ända upp i Bottenviken men det är just här där salthalterna är hyggliga som torsken kan gå till. Det gjorde den senast i början av 80-talet i väldiga mängder.Nu är torsken det verkliga sorgebarnet. Denna art som spelat en så stor roll för Europas utveckling allt sedan medeltiden kämpar för sin överlevnad i Östersjön.På Östersjöns ostsida har det dykt upp två framgångsrika nykomlingar. Den svartmunnade smörbulten har funnits en tid, medan en vild variant av guldfisken är av senare datum.I vissa områden av Rigabukten utgör guldfisken närmare 50 procent av biomassan.- Vi vet inte hur farliga smörbulten och guldfisken är för våra vatten. Vi har andra förhållanden men vi måste vara på vår vakt, säger Magnus Appelberg chef för Kustlaboratoriet i Öregrund. Det pågår forskning om dessa nya arter och risken kring dem.Den art som ökat mest i hela Östersjön är annars skarpsillen. Den ser ut som en liten strömming men är en egen art. Över 300 000 ton, eller fyra gånger mer än torsken, tas upp årligen och mals ned till foder – ofta till fiskodling. En generell förändring i Östersjön är också att spiggen ökat mycket kraftigt.

När vi sedan lämnar Östersjön och går in i Öresund och ut i Kattegatt och Västerhavet har vi kommit till ett hav som är betydligt hårdare fiskat. Det är på västkusten det storskaliga havsfisket utvecklats. Här har man sedan urminnes tider sett havet som en outsinlig resurs. I dag talar många om ?allmänningens tragedi? när det gäller fiskebestånden. Mycket finns att säga om arter som gått ned. En art som Fiskeriverket intresserar sig för är exempelvis den lilla tånglaken. Rödlistning är nära. Men den i särklass mest angelägna arten här är torsken. Bestånden är körda i botten och läget kan knappast bli värre.I Skåne och längs västkusten finns drygt 1 100 licensierade yrkesfiskare, ungefär dubbelt så många som i Östersjön.

Carl-axel Fall

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.