DET SKYMMER ÖVER nationalparken Tesso Nilo på den indonesiska ön Sumatra. Syrsor surrar, apor rör sig i silhuett över mörka trädgrenar. Vid ett litet samhälle i parkens utkant stannar en lastbil. Bromslyset lyser upp en hög palmoljeklasar på marken. Två män hoppar ur förarhytten och börjar spetta tjugokilosklumparna och hiva upp dem på flaket.

Vi står och dokumenterar den nattliga aktiviteten när två arga bybor närmar sig. En av dem gestikulerar mot våra kameror och börjar skrika åt våra indonesiska följeslagare.

– Visst, vi odlar oljepalm i nationalparken, än sen då?

Han bankar på vår bil.

– Om ni hade kommit från en miljöorganisation hade vi förstört bilen. Och då har ni tur. I grannbyn skulle de ha mördat er.

 

SEDAN NITTIOTALET HAR merparten av Sumatras regnskog huggits ner. Den avverkade skogen går till virke och pap-persmassa och i dess ställe planteras palmer för utvinning av palmolja. Palmolja är världens mest sålda vegetabiliska olja. Lätt och billig att framställa tog den över i början av 2000-talet, då hälsoriskerna med transfetter uppdagats. I dag finns palmolja i omkring hälften av alla livsmedel. Och efterfrågan ökar, i Europa främst för biodrivmedel till bilar.  Mellan 2010 och 2014 femdubblades EU:s konsumtion av biodiesel på palmolja och utgör i dag nästan hälften av den totala importen av all palmolja. All palmolja som används är certifierad som hållbar. Men skog får fortsatt huggas ned i processen.

 

TESSO NILO, VÄRLDENS artrikaste låglandsregnskog och hemvist för den utrotningshotade sumatratigern, är en av jätteöns få skyddade fickor. Men inte ens här är naturen säker. På några få år har fyra femtedelar av den ursprungliga skogen avverkats illegalt. Samma utveckling sker på Borneo och är även på väg till Nya Guinea.

Skövlingen hotar inte bara naturen utan frigör också enorma lager av koldioxid. Värst är det i torvmarker, som måste torrläggas för att kunna bli plantage. Här sprids lätt bränder. Förra året slukades en yta stor som Dalarna av lågorna. Koldioxidutsläppet från branden var större än vad Japan släpper ut på ett helt år.

 

BIODRIVMEDEL HAR BLIVIT attraktiva på grund av goda klimatprestanda. Sveriges älskling just nu är biodieseln HVO. 2014 befriades den helt från skatt. Enligt tillverkarna släpper den som kör på HVO ut upp till 90 procent mindre kol-dioxid än den som kör på vanlig diesel. 

Men används palmolja som råvara i biodieseln blir resultatet inte lika bra för klimatet. I vissa studier som räknar in skövlingen av regnskogen är palmoljedieseln sämre för klimatet än fossila bränslen. Efter intensiva kampanjer av bland andra Naturskyddsföreningen slopade OKQ8 för nio år sedan sin lansering av HVO som framställts av palmolja. Men fem år senare släpptes samma produkt av St1, det finländska bränsleföretaget som tagit över mackar från Shell och Statoil.

Sedan dess har en ny version av dieseln anlänt. Den görs inte av rå palmolja utan av PFAD, en fettsyra som skiljs ut under framställningen av ätbar palmolja. Meningarna går isär om hur man ska se på den. Producenterna hävdar att PFAD är avfall och därför inte bidrar till ökad efterfrågan på palmolja. Kritikerna pekar på att den kommer från samma industri, med samma problem och inte bör klassas som avfall. 

Skillnaden är inte bara språklig. Avfallsprodukter behöver endast spåras till platsen där de tillverkas för att klassas som hållbara. För PFAD är det raffinaderiet. Palmoljan som förser raffinaderiet kan komma varifrån som helst.

Sverige har än så länge valt att gå på tillverkarnas linje. Ändå svarar sju av tio återförsäljare som Sveriges Natur tagit kontakt med att de inte säljer biodrivmedel på PFAD. Skälet de anger är palmoljeprodukters klimatpåverkan. Alla utom en är däremot beroende av en enda leverantör för sin HVO: Neste.

Det finländska oljebolaget Neste har på kort tid blivit världsledare på biodiesel – till glädje för finländska staten, som äger 51 procent. Neste levererar palmoljefri HVO till bland annat OKQ8, Circle K, Ecobränsle och Swea Energi som driver mackkedjan Q-Star. Men genom mellanhänder hamnar också dess PFAD-biodiesel hos St1, Energifabriken och Nobina, som bland annat förser kollektivtrafikbussarna i Stockholm med drivmedel.

På grund av en brist på andra råvaror ska Neste nu börja använda mer restprodukter från palmoljeframställning i sina bränslen. Men bolaget har stött på patrull i Norge, där myndigheterna nyligen valde att inte klassa PFAD som en avfallsprodukt. För att förhindra att Sverige gör samma bedömning lobbar det finländska företaget för närvarande för fullt mot svenska myndigheter och organisationer.

I dokument som Sveriges Natur tagit del av hänvisar Neste bland annat till sitt engagerade arbete för hållbar palm-olja och på företagets hemsida går det att läsa att dess råa palmolja är ”fullt spårbar”.

Men vårt besök i Indonesien, ett av palmoljans ursprungsländer, visar att det inte riktigt stämmer.

 

HERI KLICKAR MED tungan och kniper åt med benen om nacken på elefanten Rahman, som motvilligt saktar ner lunken.

– Han vädrar honan framför, det är därför han blir så uppspelt, förklarar Heri, en av medlemmarna av Flying Squad, en grupp som övervakar nationalparken Tesso Nilo.

Uppdraget är att motverka konflikter mellan människor och vilda elefanter, som blivit allt fler med åren. Eftersom elefanternas revir krymper strövar djuren in i plantagen. Där orsakar de stor skada, och skjuts allt oftare ihjäl av de illegala oljepalmodlarna. På tjugofem år har 80 procent av sumatraelefanterna fått sätta livet till. 2012 ändrades artens status från ”hotad” till ”akut hotad”. Lika illa är det för sumatratigern. För 40 år sedan fanns det drygt 1 000 tigrar på den skogiga indonesiska ön, i dag återstår knappt hälften. Dessutom har tusentals orangutanger dött i skogsbränder på grannön Borneo.

Skövling hotar att utplåna Sydostasiens kvarvarande stora däggdjur. 

– Nästan varje gång vi är ute stöter vi på illegala skogshuggare, säger Ruswanto, som är Flying Squads ledare.

Patrullen rapporterar varje intrång i skogen till parkförvaltningen, som kan skicka ut beväpnade vakter. Bara en vecka före vårt besök hittade vakterna hyddor med utrustning som de brände upp.

– Men det är inte alltid vakterna kan komma på en gång, säger Ruswanto. Och vi skulle behöva fyra elefantpatruller för att hålla alla ingångar till parken stängda.

 

AVVERKNINGARNA GÖR ATT också ursprungsfolken tvingas ut ur skogen. För orang rimba, bokstavligen ”djungelfolket”, har skövlingen resulterat i att många nu hankar sig fram i periferin av samhället. Vi träffar Pakjang som bor med sin klan i en oljepalmsplantage. 

– De kom från Java med tung utrustning, minns han. Vi försökte stå emot, men hade ingen chans. De förstörde våra förfäders land. Förr kunde vi finna allt vi behövde i skogen. Nu är livet svårt.

Han och de andra männen sitter på huk bland skräpet de spridit kring sig. Ett dussin kvinnor och barn ligger under en presenning intill och kikar ut.

Byborna har gett djungelfolket vapen och mopeder och förväntar sig återbetalning i form av infångade vildsvin.

– Vi vill också ta del av välståndet, säger Pakjang, men allt tillhör andra. Vi har ingenting. Ibland svälter vi. Inte ens vår kultur finns kvar.

Helst skulle han också vilja odla oljepalm, den tydligaste symbolen för ekonomisk utveckling. Indonesiska staten har tidigare beviljat lån och skänkt land för oljepalmsodling till fler än en och en halv miljon människor. Knappt hälften av landets plantager drivs i dag av småodlare. En del av dem har också lyckats ta sig ur fattigdom, men utvecklingen är ojämn. Nybyggarna är främst migranter från andra provinser som flyttats in av staten. Ofta gör andra personer anspråk på marken de tilldelats.

Etableringen av nationalparker har inte hjälpt. Samhällena runt Tesso Nilo pyr av frustration. Byborna vill inte ha reservat, de vill ha ekonomisk utveckling. Zulfahmi, en tigerforskare, berättar för oss att de numera kategoriserar byarna i röd, grön och gul zon.

– Beroende på var vi är tar vi av oss alla kännetecken på vilka vi jobbar för, säger han. Förra månaden attackerades poliser. De fick sina kläder avrivna och jagades därifrån med påkar.

Efter påtryckningar från miljöorganisationer publicerade Neste tidigare i år en lista över sina palmoljeleverantörer. En av kvarnarna företaget köper från, PT Inti Indosawit Subur Ukui I, ligger just intill Tesso Nilo. Dess egna odlingar är hållbarhetscertifierade. Men i april rapporterade miljöorganisationen Eyes on the Forest att Ukui 1 även tar emot palmoljeklasar som odlats i nationalparken. När vi konfronterar Neste med uppgifterna hänvisar bolaget till ett meddelande från kvarnens moderföretag, Asian Agri. Där står det att Ukui 1 sedan utredningen utfördes slutat ta emot illegal palmolja.

Men verkligheten visar sig ännu en gång vara en annan. 

 

NÄR VI KOMMER till byn Lubuk Kembang Bunga är det marknadsdag. I stånden säljs grönsaker, kyckling, fisk, kläder, parfymer, papper, pennor och skolböcker. Själva har vi kommit för att söka upp de personer som skällde ut oss några nätter tidigare. Vi hittar Edy, mannen som hotade att slå sönder vår bil, som nu bär en T-tröja med trycket The Dead Pirates. Han bjuder på isvatten med lokal honung.

– Vi vill också bevara skogen, säger han. Men vi har inget val, vi måste överleva.

Byborna har använt material från skogen i generationer, men sedan nationalparken öppnades 2004 har de inte längre tillgång till den. Runt parken breder företagens plantage ut sig, men där anställs endast migranter.

– När vi hugger ned träd skjuter parkväktarna efter oss och arresterar oss. Ingen erbjuder några lösningar.

Han förklarar sin ilska förra gången vi sågs.

– Sist en utlänning kom och tog foton ledde det till att vi inte kunde sälja våra palmoljeklasar. De ruttnade och vi fick slänga dem.

Det rörde sig däremot inte om något totalt förbud. En vecka senare kunde de åter sälja sin råvara till oljepalmskvarnen Ukui I.

 

NESTES MÅLSÄTTNING ÄR en värld utan fossila bränslen. Dess väg dit flödar av palmolja. Företaget är en av råvarans största köpare, med en till två procent av den globala volymen. Samtidigt är företaget väl medvetet om problemen med den tropiska råvaran och har de senaste åren skrutit med att andelen palmolja i produkterna sjunkit. Företaget hävdar att det endast använder hållbart certifierad olja, att det introducerat nolltolerans för skövling och har en nära kontakt med odlare och leverantörer.

Därför ser Nestes hållbarhetschef Simo Honkanen allvarligt på situationen som Sveriges Natur bevittnade i nationalparken Tesso Nilo, som betyder att palmolja från olagligt skövlad mark används i en av dess kvarnar, trots att moderföretaget hävdat att det upphört.

– Vi accepterar inte dessa palmoljeklasar, säger han. De bryter både mot våra regler och Indonesiens lagar. Om du har vattentäta bevis har du ansvar att presentera dem så att de kan prövas på formell väg.

Hur kan ni säga att ni har full spårbarhet när sådant här inträffar? Enligt Eyes on the Forests rapport ligger nästan alla kvarnar på Su-matra i riskzonen.

– Vi kan aldrig garantera till hundra procent att detta inte kommer att hända igen, men vi gör vårt bästa.

Liknande fall har rapporterats från Ukui I i flera år, varför har ni fortsatt att arbeta med dem?

– I år köper vi faktiskt ingen palmolja från Ukui I. Vår nya lista på leverantörer släpps nästa år. Men är köpstopp lösningen? Tjugofem miljoner personer får sitt uppehälle från palmolja. Vi arbetar med att hjälpa småodlare att bli hållbarhetscertifierade. Jag är inte säker på att det skulle ge en bra effekt om vi drog oss ur.

 

MILJÖARBETET FÖR ATT göra utvinningen av palmolja mer hållbar sker i dag främst genom certifieringar och samar-beten med företagen. 2004 bildades Roundtable on Sustainable Palm Oil (RSPO) för att främja hållbar produktion av palmolja. Såväl producenter som enstaka produkter kan RSPO-certifieras om de uppfyller krav på bland annat miljötänkande, insyn och humana anställningsvillkor. Förutom naturförstörelse har palmoljeföretag nämligen gjort sig ökända för människohandel, slavkontrakt och användning av farliga bekämpningsmedel.

Men flera miljöorganisationer anser att certifieringen och övervakning inte är tillräcklig. Speciellt inte när det gäller biodrivmedel.

– Vi anser att varken palmolja eller PFAD bör användas i förnybar diesel. Risken är stor att det leder till ökad användning av palmolja vilket i sin tur kan innebära en expansion i sårbara skogs- och torvmarker, säger Maria Rydlund på Naturskyddsföreningen.

Många hoppas att branschen ska saneras och regleras, men det är ett mycket avlägset mål med tanke på illegala farmare som Edy, och branschens utbredda korruption.

– Politiker säljer licenser för att odla oljepalm i skogsområden, säger Eep Saipulloh på Naturskyddsföreningens samarbetsorganisation Sawit Watch. Många har själva odlingar och är inblandade i företagen. Arméofficerare också. Samtidigt får rättsväsendet otillräckliga resurser.

Av Riaus 513 palmoljeföretag saknar 378 en riktig licens. Provinsens tre senaste guvernörer sitter fängslade för korruption, med kopplingar till framför allt palmoljeindustrin.     

 Många ser ändå hoppfulla tecken. Sedan Joko Widodo blev president i Indonesien 2014 har en myndighet upprät-tats för att återställa torvmarker. Polis- och armépersonal hotas med omplaceringar om bränder äger rum i deras distrikt.

Herry Purnomo, expert på hållbar skogsförvaltning på den internationella skogsforskningsorganisationen Cifor, ser också positiva tecken.

– Att rensa upp i leverantörskedjor är inte lätt, säger han. Men steg för steg går det åt rätt håll.

Han anser att det viktigaste just nu är att lösa markfrågan. Två miljoner hektar är olagligt planterad bara i Riau.

– Rika inkräktare ska prövas i domstol, säger han. Fattiga kan man däremot ge tillfälliga tillstånd att bruka sin illegala jord.

När plantager blir lagliga kan myndigheterna hjälpa till att göra dem mer effektiva. Intensivare jordbruk skulle kunna leda till fördubblad palmoljeproduktion i Indonesien utan ytterligare skövling.

– För mig finns det inget dåligt med palmolja, säger Purnomo. Det handlar bara om att odla hållbart. Markkonflik-ter, orättvisa och dåligt fungerande lagar finns i de flesta utvecklingsländer. Jag ser helst mer konstruktiv inbland-ning av europeiska företag än att de drar sig ur och lämnar marknaden till Kina och Indien. 

    Forskning pågår för hitta andra råvaror som man kan göra biodiesel av. De alternativ som finns idag, som tallolja och avfall från slakterier och restauranger, räcker inte till för att stilla efterfrågan.

En hel del kraft läggs på att göra biobränsle av lignin och cellulosa, restprodukter från vår egen skogsindustri. Men det ligger flera år fram i tiden. Och Sveriges ombytliga energipolitik kan avskräcka långtgående satsningar. 

 

I EN LÅGVÄXT lund i nationalparken Bukit Duabelas på Sumatra sitter en grupp kvinnor och barn från en orang rimba-klan och skalar en djungelärtväxt som de kallar kabau. Syrsor surrar, kvällssolen silar ner genom lövverket. Varje träd omkring dem har en betydelse. Hövdingen Nggrip berättar om durianträdet som representerar hans fru.

– När jag träffade henne kunde jag inte säga rakt ut vad jag tyckte, säger han. Så jag gick till hennes träd och sade, högt så hennes föräldrar kunde höra, att jag gillade det väldigt mycket. De förstod och ordnade så att vi kunde giftas.

Traditionerna är viktiga för Nggrip och de andra orang rimba-klanerna som bor i parken. Deras barn får gärna flytta till staden och utbilda sig, säger han, så länge som de kommer tillbaka när de är klara med sina studier. Annars är folkgruppens kultur hotad.

– Om vi inte bevarar kulturen och naturen upphör vi att vara orang rimba, säger han.

Och i en värld utan djungelfolk, vem kommer då deklamera sin kärlek till träd? 

En kvinna tankar en motorcykel på centrala Sumatra. Indonesien satsar stort på palmolja för biodrivmedel, vilket säljer stort i Europa. Men hur grön är den?

 

---

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.