GROPARNA I VÄGEN ÄR MÅNGA. Det gäller att vara vaken. Någon risk för att köra in i träd finns däremot inte. Sedan militärregimen i Brasilien bröt ny mark i Mato Grosso på 70-talet har skogen längs den kontroversiella vägen genom Amazonas huggits ned. Nu kantas BR-163 av ändlösa sojafält.

– Jag minns hur man fick hålla koll på de vilda djuren när vägen var nybyggd. De sprang längs vägkanten. Nu är det som en enda stor grön öken här, säger lastbilschauffören Joacyr Pascali och tittar ut över sojafälten.

För 30 år sedan var det endast manokiindianerna som levde i norra Mato Grosso, som betyder tät skog på portugisiska. Nu har sojaboomen skapat flera moderna städer längs vägen. Störst är Sinop som grundades 1975 och i dag har 120 000 invånare. Utanför staden ligger de enorma siloanläggningarna som tar emot exportvaran från regionens sojaplantager.

– Med vägen kommer människan. Och med människan kommer förstörelsen. Det är konstigt att vi aldrig lär oss, säger chauffören och hoppar in i sin lastbil.

Joacyrs ekipage fylls med 40 ton sojabönor som ska transporteras ned till hamnen i Paranaguá i södra Brasilien. En resa på 240 mil genom inlandet. Det brukar ta fem dagar om det inte regnar. Sedan lastas sojabönorna på båt och skeppas till Europa och Kina där de mals ned till sojaprotein i livsmedel och boskapsfoder.

– Galet, det är vad det är. Men vad ska jag göra? Jag måste betala av på lastbilen, säger den 49-årige lastbilschauffören och rättar till sin solhatt.

EN DAGSFÄRD NORR OM SINOP slutar den asfalterade delen av BR-163, internationellt känd som The Soy High¬way, sojamotorvägen. Här ligger staden Guarantã do Norte. Det är här slaget om Amazonas just nu står. Delstatsregeringen, med sojakungen och guvernören Blairo Maggi i spetsen, vill att även resten av vägen genom Amazonas asfalteras. Maggi vill erbjuda delstatens sojaodlare hamnstaden Santarém vid Amazonasfloden som utskeppningshamn. Sträckan Guarantã do Norte-Santarém är en tredjedel så kort jämfört med att använda hamnen i Paranaguá.

– För oss är det den bästa vägen. Den minskar våra fraktkostnader betydligt. Dieseln är dyr. Får vi en bra asfalterad väg kan man köra på 24 timmar och frakta ut sojan via Amazonasfloden, säger Romildo Klimeck, försäljningschef på den brasilianska sojajätten Fiagril S/A.

Planerna möter starkt motstånd från miljövänner och den brasilianska miljömyndigheten Ibama. De menar att den exploatering som redan skett längs med BR-163 kommer att fortsätta upp i den känsliga regnskogen om vägen asfalteras.

Márcio da Costa är chef på Ibamas regionkontor i Guarantã do Norte, den sista staden innan Amazonas vildmark tar över.

– Asfalteras vägen kommer sojaplantagerna att trycka på söderifrån och tvinga upp boskapshjordarna längre in i Amazonas. För att uppfödarna ska få loss betesmark måste skogsskövlarna kallas in för att förbereda marken. Det är en ond cirkel, säger han.

En av sakerna som oroar honom mest är den biodiesel¬reform som Brasiliens regering lanserade i slutet av förra året. President Lula vill att även landets lastbilar och bussar ska använda miljövänligt bränsle (75 procent av personbilarna ¬i Brasilien går redan på etanol). Fram till 2010 ska all brasiliansk diesel vara utblandad med minst fem procent biodiesel.

Problemet är att biodieseln ska produceras av sojabönor. Initiativet, som åter sätter Brasilien som föregångsland i kampen om att finna förnybara bränslen, riskerar därmed att locka allt fler brasilianska och utländska sojaföretag till Mato Grosso.

– Den finns en risk att miljövinsten som biodieseln ger äts upp av att mer regnskog huggs ned, menar Márcio da Costa.

Redan har åtta företag, bland annat amerikanska ADM, börjat bygga biodieselfabriker i Brasilien. Den första är redan invigd av president Lula. En av dem som engagerat sig i kampen mot asfalteringen är Juliana Magalhães de Freitas. Hon är miljökonsulent på företaget Ecovet i Guarantã do Norte och arbetar tillsammans med kommunen för att öka folks medvetenhet när det gäller biologisk mångfald och hållbar utveckling.

– De flesta tror att deras liv blir bättre om vägen asfalteras. Att de kommer tjäna en massa pengar på skogen som avverkas. Jag försöker berätta att de har mycket mer att tjäna på att bevara den biologiska mångfalden. Men det är svårt, tycker hon.

Det som bekymrar Juliana är den vildavästernstämning som råder i området. Många arbetslösa migranter tar vilket jobb som helst för att kunna försörja sina nyinflyttade familjer. Om efterfrågan på mer sojamark ökar kommer boskaps¬uppfödarna att kontraktera migranterna för att bränna och skövla marken.

– Det brasilianska industrijordbruket är livsfarligt. Det tänker bara på att tjäna snabba pengar. Vi skulle behöva lite mer internationellt tryck på den brasilianska regeringen. De måste bevaka denna region bättre. Det här är porten till Amazonas, säger Juliana.

Hon är rädd för att den ökade efterfrågan på soja kommer att göra att plantagerna klättrar längre och längre in i Amazonas.

– Konsekvensen blir inte bara att djuren och växtlivet försvinner när monokulturen tar över. Även det självgenererande regnet kan komma att upphöra. Det kan bli torka i Amazonas och då är det slut. För alla. Inte bara människorna som bor här, menar Juliana.

På eftermiddagen hämtar Ibamas regionchef Márcio da Costa upp oss i sin vita fyrhjulsdrivna Nissanjeep. Han ska utföra några kontroller på den oasfalterade delen av BR-163 som går upp genom regnskogen. Han stoppar ett flertal lastbilar fulla med uppsågat timmer. De första lastbilarna har papperen i ordning. Chauffören i sista lastbilen ger en luddig förklaring till var timret kommer ifrån.

– Lasten är säkerligen från den andra delstaten Pará, fem mil norr om oss. Skövlarna har gått igång där uppe. Jag får kolla upp det. Men det är svårt. Förra året när vi gjorde en razzia brände de ner vårt kontor. Man måste vara försiktig här uppe. Skogen ger mycket pengar, säger Márcio da Costa och antecknar lastbilens registreringsnummer.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.