LENA DAHLSTRÖM DRAR I REPET till luckan, den glider upp cirka två decimeter. Fåglarna i buren tar ingen notis. De far runt där inne som vanligt. Men efter åtta, tio minuter backar faktiskt en av dem ut genom öppningen. Det ser ut att ske av misstag. Fågeln är fri, men den gör inget för att fira. Den bara fortsätter att picka på en stam som lutar mot buren. Fem minuter senare sker samma sak med den andra fågeln. Odramatiskt också denna gång. Men hackspettar är förstås inte människor. De har väl inget behov av att göra ett frihetsvarv runt buren av pur glädje av att vara fria. Nej, snarare verkar de vara fästa vid buren.

De två fåglarna tar små skutt på stammarna och pickar energiskt på underlaget hela tiden. Så fortsätter de upp i eken som växer ovanför buren. Där finns det intressanta ställen att spetta i. Träflisor ryker. Larver får sätta livet till. Fåglarna ser ut att vara drivna i spettandets teknik. De har tagit spettborgarmärket för länge sen.

Den tredje spetten i buren beter sig lite annorlunda. Den sitter kvar inne i buren i timmar. Men också den blir fri till sist. Och några hundra meter bort finns en andra bur där två vitryggar också tar sig ut till friheten. En av ungarna blir skrämd och försvinner direkt, men den kommer åter fram emot kvällen.

DET ÄR DEN 12 JULI OCH SVERIGE har fått fem unga levnadssugna vitryggiga hackspettar ut i friheten. Kristoffer Stighäll som leder Projekt Vitryggig hackspett i Naturskyddsföreningens regi och följer frisläppandet per telefon är nöjd.

– Om de stannar kring burarna en tid visar det att de är lugna. Det är en bra start, säger han.

Bakom de fem ungfåglarna här på ön i Färnebofjärdens nationalpark vid nedre Dalälven ligger stora insatser av arbete och mycket pengar. Ungarna är resultatet av infångade vitryggar som hållits i stora burar på avelsstationen på Nordens Ark i Hunnebostrand. Där föddes i år sju ungar. Två dog, de övriga hamnade här. Tre honor och två hanar. I början av juli kördes de med bil från västkusten och hit. De vackra ungfåglarna fick sedan leva i två stora burar i en veckas tid. Lena Dahlström, vanligen biolog på länsstyrelsen i Jönköping, har varit frivillig vakt och skötare under veckan. Två gånger om dagen har hon gått ut med larver och mjölmask till burarna. Efter att ha fyllt på förråden har hon satt sig för att iaktta fåglarna.

Hon har haft lugna dagar. Till de mest spännande händelserna räknas de stunder då en större hackspett närmat sig burarna. Kanske har den velat rycka in som en ställföreträdande förälder? Småfåglar och några korpar har också varit framme. Och mängder med mygg. Lena måste bära handskar och klä sig i värsta myggjackan för att klara sig undan svärmarna. Gysinge ligger mitt i det myggplågade nedre Dalälven-området. Men det är en annan historia.

Den vitryggiga hackspetten kräver stora lövskogar med mycket död ved. Den skogstypen är nära nog borta från vårt land. Därför har också den vitryggiga hackspetten nästan helt dött ut. Experterna som arbetar med projektet räknar med att endast ett femtontal fåglar finns i Sverige. I år genomfördes två kända vilda häckningar i Värmland. 2008 lyckades ingen vild häckning. I Norge och Finland har arten klarat sig bättre. I Baltikum är den ännu relativt vanlig.

De utplanterade spettarna här i Gysinge håller sig vid burarna av och till under hela augusti. Ulrik Lötberg, Kalle Nyremo och andra ornitologer från orten, håller koll. Inga rovfåglar, inga korpar stör. En dag upptäcker de en sjätte vitrygg.

– En unge som sattes ut här förra året hade hittat hit. Det är positivt. Det visar dels att den klarat sig och är också ett gott tecken för nya parbildningar, berättar Kristoffer Stighäll.

PROJEKTET VITRYGG HAR DRIVITS av Naturskyddsföreningen sedan 1990. Varje år satsar föreningen cirka en miljon kronor. Det mesta stödet kommer från Naturvårdsverket och Sveaskog. Arten har blivit en symbol för biologiskt rika skogar. Vitryggen fungerar som en ”paraplyart”. Under paraplyet finns minst 200 andra hårt trängda arter. Det moderna skogsbruket har lett till att tusentals arter knutna till lövskog, gammal skog och död ved minskat kraftigt. En annan hackspettsart – mellanspetten – dog ut på 80-talet. Vitryggen får inte gå samma öde till mötes.

Skogarna här på öarna i nedre Dalälven är av rätt sort. Här finns mäktiga ekar, aspar, björkar och andra lövträd och här skapar också översvämningarna många döda träd. Vitryggs­experterna räknar med att det i dag finns mindre än 3?000 hektar skyddad bra vitryggsskog. Behovet är oändligt mycket större. Naturskyddsföreningen anser att regeringen måste öka anslagen för områdesskydd. Det sänktes nyligen med cirka 500 miljoner kronor och signalerade en ny njugg linje när det gäller den biologiska mångfalden.

ARTEN HAR VARIT TRÄNGD också i Finland, men där har räddningsprojekt lett till stora framgångar. Där har man röjt bort gran ur vissa skogar. Förra hösten upptäcktes ett antal nya vitryggar nära Umeå. De kom från Finland.

– Vi uppskattar att det är 8-10 fåglar som kommit. De är ettåriga och då kan man inte vänta någon häckning. Men nästa år kan det vara dags. Vi hoppas få se nya ungar då, kanske kan invandrarna och unfåglarna från Gysinge mötas, säger Kristoffer Stighäll.

Hur är då prognosen för arten framöver?

– Med årets lyckade utplantering och de finska inflyttarna finns det ett visst hopp. Problemet är att det finns så få lövrika skogar kvar. Ska arten överleva krävs det mer pengar till skydd och restaurering så att vi får mer lövträd i skogarna, säger Kristoffer Stighäll.

Entusiasterna bakom vitryggarna har nu efter flera motiga år lärt sig vad som krävs för att avla vitryggar och sätta ut dem.

– Nu ligger ansvaret främst hos regeringen och skogsbolagen som måste höja ambitionerna att få till mer lövskog i landet. Det är en större fråga än vad man först kanske kan tro, säger Kristoffer Stighäll.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.