DET FINNS INGET mer stämningsfullt sommarljud än bins tröga surr, när de flyger från blomma till blomma i våra trädgårdar och parker. Men de här små djuren fanns här långt, långt innan det fanns prydnadsträdgårdar som de kunde besöka, ja faktiskt långt tidigare än vi människor fanns. Bin dök upp för ungefär 120 miljoner år sedan, när våra förfäder var rädda råttlika små varelser som pilade omkring i undervegetationen och försökte undvika att bli uppätna av dinosaurier. Bina överlevde meteorsmällen som utrotade dinosaurierna och mycket av djurlivet på jorden, och de såg mammutarnas, mastodonternas, jättesengångarnas och de sabeltandade tigrarnas tidsåldrar komma och gå.

Jag har hört bin beskrivas som små flygande målarpenslar: de är håriga och deras päls hjälper dem att sprida pollen från blomma till blomma. När vi människor försöker oss på att handpollinera en gröda, till exempel för att en specifik korsbefruktning ska ske, använder vi en målarpensel för att härma bin. Men analogin med målarpenslar har en nivå till, för utan bin skulle våra landskap vara ganska färglösa. På dinosauriernas tid, innan bina dök upp, fanns inga färgglada blommor: växterna förlitade sig på att vinden bar deras pollen (som gräs och tallar gör än i dag), och därför hade de inget behov av vackert färgade blomblad för att dra till sig pollinerande insekter. Efterhand utvecklade växterna ett mycket effektivare system för att sprida sitt pollen från blomma till blomma: de samarbetade med bin och andra pollinerande insekter genom att muta dem med söt nektar och tävlade med varandra om att dra till sig insekter via vackra, doftande blommor.

Detta nya system var så framgångsrikt att både växterna och bina blomstrade, och nya arter av både bin och blom-mor växte fram. I dag finns det förbluffande nog 20 000 kända arter av bin, däribland det välbekanta honungsbiet och den bastanta humlan. Men det finns också många typer av ensambin som inte lever i kolonier med en drottning, till exempel tapetserarbin, vägbin, murarbin, sandbin, snickarbin och många fler. De underbara blommor som lyser upp våra trädgårdar, skogsmarker och häckar skulle inte existera om det inte vore för denna uppsjö av bin och deras släktingar.

Oroande nog befinner sig dessa viktiga varelser på nedgång. Den moderna världen hyser många hot mot dem: våra landskap har mycket färre blommor än de brukade ha, och ännu färre lugna platser där bina kan bygga bon. Be-kämpningsmedel gör att bönder kan odla ogräsfria grödor, och de ställen där vildblommor trots allt växer, vid kant-zoner och i häckar, blir ofta förorenade av bekämpningsmedel. Dessutom har vi oavsiktligt fört hit nya parasiter och sjukdomar från andra delar av världen, som attackerar både honungsbin och våra vilda, inhemska bin. På grund av det är många av våra biarter mycket ovanligare än förut. De har i tystnad pollinerat våra grödor sedan vi först bör-jade odla dem, i Mellanöstern för ungefär tiotusen år sedan. Efter 120 miljoner år på jorden är de illa ute, och det är enbart vårt fel. Vi står i skuld till dessa små varelser.

Som tur är kan vi alla göra något för att hjälpa till. Plantera fler bi-vänliga blommor i din trädgård till att börja med: det finns många att välja på, och många råd och tips finns att få på internet eller vid plantskolor. Som en allmän regel, undvik förädlade ettåriga plantor. Ofta är de slutresultatet av åratal av hårt urval med målet att skapa stora blommor och extra blomblad, till priset av nektar, pollen och doft, vilket gör dem ointressanta för bin. Satsa i stället på traditionella torpfavoriter, de har gott om nektar och doft. Välj ”enkla” snarare än ”dubbla” varianter av blom-mor; till exempel är enkla rosor och dahlior perfekta för bin medan dubbla är helt bortkastade eftersom alla extrablad hindrar bina från att hitta in i blomman.

Släng in frön av vildblommor om du kan, många av dem kan växa fritt i trädgården utan att ta över. Undvik att an-vända bekämpningsmedel: min åsikt är att det inte finns någon som helst anledning till att göra det i en trädgård, där det ändå bör finnas ett överflöd av naturliga fiender som nyckelpigor och blomflugelarver, redo att äta skadeinsekter om de dyker upp. Du kan också köpa, eller ännu hellre bygga, ditt eget ”bihotell”. De erbjuder hål som ensambin kan bygga bon i och kan fungera väldigt bra. Speciellt populära är de för murarbin, som är utmärkta pollinerare för dina äpplen eller päron. Om vi alla drar vårt strå till stacken kan vi säkra en framtid för våra bin och andra pollinerare och på köpet se till att våra barnbarn får växa upp i en värld där bins surrande fortfarande är ett välkänt, tryggt sommarljud.  

Dave Goulson är den brittiske biologiprofessorn som gjorde världssuccé med boken Galen i humlor (Volante). Nya boken Galen i insekter kom ut i våras.

Översättning: Mats Hellmark och Arvid Svenske

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.