NUMERA ÄR DET SÅ TYST på Tjurkö att man alltid kan höra fåglarna och insekterna. Och där berget var sorgligt sönderhackat i djupa raviner växer nu björkar och björnbärssnår tätt. Hit kom min farfarsfar Augustinus från Italien för att hugga sten, på 1870-talet någon gång. Då bodde det minst tvåtusen stenarbetare här från många länder. Av svenskarna var en del fångar i kronoarbetskåren – lösdrivare, soldater som misskött sig och enklare bedragare. Nu finns här 200 bofasta ungefär.

När jag var barn var det krig på Tjurkö. Tunnan, Lansen och Viggen, JAS-planens föregångare, drog dånande över himlen och ritade vita streck i skyn. Kanonerna på Kungsholms fort dundrade så att marken skakade. Minsvepare rusade öronbedövande förbi i sundet.

Varenda glasklar morgon när jag dricker te i solstolen vid vattnet nuförtiden förundras jag över tystnaden.

Människorna har inte varit snälla mot Tjurkö.

På 1600-talet när ön täcktes av en stor ekskog kom Erik Dahlberg och skövlade den för att bygga örlogsfartyg av de mäktiga stammarna. Ett och annat ekollon måste ha fastnat i en skreva på den kalhuggna ön för fortfarande reser sig mäktiga ekar här och där längs stränderna.

MIN FAR VAR INTE HELLER SÄRSKILT NÅDIG, när han byggde vårt sommarhus här 1950. Han tillhörde den gamla stammen som ansåg att naturen är till för att besegras. Han sprängde enebuskar med dynamit så att de flög 20 meter upp i luften och stugans fönster sprack. Han sprängde bort bergknallar som han tyckte var i vägen och rullade stenblock till en stor pir vid stranden. Han ställde en tunna på det släta rödbruna berget vid vattnet och i den eldade han sopor så att hällarna sprack. Ibland flyttade han tunnan och då kom alla vi barn glatt springande. Det blev så fina, platta små ­stenar att kasta smörgås med av det spruckna berget.

På Tjurkö fanns ingen sophämtning när jag var barn. Vi gick ett femtiotal meter längs vattnet och tog rejäl sats. Sen kastade vi papperspåsarna med sopor så långt ut vi orkade. Naturen svalde allt, det var en allmän uppfattning. Grovsopor roddes ut i sundet och sänktes med årans hjälp.

Vatten hämtade vi i en pump på andra sidan en blommande äng. Kaniner lekte i det daggiga gräset och på hemvägen kunde man plocka snöbollschampinjoner. Nu har vi både varmvatten och dusch inne.

På grund av vattenbrist har byggnadsstopp rått på ön sen femtiotalet. Och eftersom Tjurkö också varit militärt skydds­område i många år har exploateringen gått trögt.

På våren ser det ut som om vita moln sjunkit till marken över ön. Hagtorn, vildapel och körsbär blommar.

Odlade växter i dvärgformer finns överallt runt mossiga stenhögar som en gång varit husgrunder. Det var där de bodde, de tvåtusen arbetarna. De planterade äppelträden och de förvildade lupinerna.

I maj kommer näktergalarna och hela skogen är en ekokammare av de sprödaste drillar. En kärleksyr fasantupp dyker upp år efter år och kacklar vansinnigt i gryningen.

I juni blommar hela väggar av ljusrosa vildrosor.

Uttrar och vildminkar skymtar längs stenstränderna. Igelkottar fnyser i skymningen. Alla sorters sjöfågel seglar i skyn och svanarna längs stränderna är aggressiva när de har ungar och vaggar stöddigt iland på breda svarta fötter och väser.

Vem kunde tro att min barndoms kalhuggna steniga ö skulle bli ett sådant blommande paradis?

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.