– Nu ser jag en pinne. Här är det, säger Birger Hörnfeldt, forskare vid Umeå universitet.

Vi har kommit till Ekträskkludden i Västerbottens skogsland, en av de 58 rutor om en hektar där Birger fångat sork sedan han började sina forskarstudier i början av 1970-talet. På platsen är det omväxlande blockterräng och blötare partier. Här växer tall, björk och vide om vartannat och på marken dominerar skvattram, blåbär, kråkbär och vitmossa. Detta är enligt Birgers statistik en högst förnämlig plats för en sorkart som kallas gråsiding.

– Här har vi bara sett en halvering sedan vi började, säger han plötsligt.

Bara en halvering?

Jag hajar till, ber honom ta om vad han just sagt och frågar sedan efter en förklaring.

Birger viftar försommarmygg och berättar att beståndet av gråsiding i dag är mindre än fem procent av vad det var i början av 1970-talet. Minskningen är lika tydlig om man tittar på gråsidingens utbredning i Västerbotten: förr fångade Birger gråsidingar i ungefär 40 av sina 58 provrutor, i dag finns de bara i två eller tre av provrutorna.

Och som det verkar är det inte bara gråsidingen som har det kärvt. Skogs- och åkersork hade visserligen ett toppår 1998, men enligt Birger är den långsiktiga trenden att även dessa arter minskar i Västerbotten. Samma sak har han sett i Västmanland och Småland.

– Någonting har hänt, det är uppenbart. Och det är inte särskilt sannolikt att minskningen av gråsidingen i Västerbotten följt ett naturligt mönster. Det verkar troligare att den visar på någon form av miljöstörning, säger han.

Äntligen färre möss på vinden och i sommarstugan! För många låter det kanske som en dröm som går i uppfyllelse. Andra kanske har svårt att bry sig. Sorkar är små och syns sällan – vad spelar det för roll?

Men det Birger berättar handlar inte bara om sork. Sorkarna är grundbulten i flera näringskedjor i den nordiska naturen. De är huvudföda för många av våra rovfåglar och rovdjur. Därför har de också stor betydelse för den biologiska mångfalden.

Birger Hörnfeldt har inte bara konstaterat att sorkarna blivit mycket färre. Han har också konstaterat att sorkarnas topp- och bottenår inte är lika markanta och regelbundna längre. Tidigare har det kryllat av sork i markerna vissa år. Varje toppår har följts av en krasch då det blivit så gott som tomt på sork. Sedan har sorkarna börjat föröka sig igen och efter fyra år har det normalt varit dags för en ny topp.

Dessa återkommande så kallade cykler är tydligare ju längre norrut man kommer. Skillnaderna mellan toppåren och bottenåren är dramatiska. I en skogsbacke där det finns 500 sorkar före kraschen hittar man kanske bara en enda året därpå.

Mönstret är väl studerat och beskrivet av forskarna, men riktigt varför sorkstammarna kraschar vet ingen helt säkert. Hur det än är med den saken så kan man likna sorkarnas cykler vid en motor som driver många av näringskedjorna i de nordliga ekosystemen. Om sorkarna blir färre och cyklerna försvinner så kommer det direkt att hota rovdjuren och rovfåglarna. Indirekt kommer det också att påverka skogshöns, harar och andra växtätare.

Om trenden håller i sig kan det bli mycket tystare i våra skogar framöver.

Det är inte bara Birger Hörnfeldt som noterat att någonting har hänt. I Pallasjärvi i finska Lappland har forskare konstaterat en dramatisk nedgång av gråsidingbeståndet sedan mitten av 1980-talet. På fjällen och i fjällbjörkskogarna kring Kilpisjärvi har de också sett att sorkarnas cykler blivit otydliga eller försvunnit helt sedan början av 1990-talet.

Enligt Lauri och Tarja Oksanen vid Umeå universitet har en liknande förändring skett på Finnmarksvidda i nordligaste Norge. Den finske naturfotografen Heikki Willamo beskriver det som att systemet rasat. Han skriver att södra Finland inte har haft ett enda riktigt sorkår under hela 1990-talet.

Tim Hipkiss, doktorand hos Birger Hörnfeldt, lutar en stege mot ett träd och klättrar upp till en holk. Efter en stunds rotande kommer han ner med en pärlugglehona och hennes fyra ungar. Ungarna är bara en vecka gamla och hjälplösa. Normalt skulle de vara uppfödda på sorkar. I år består deras diet mest av småfåglar.

– För några dagar sedan hittade jag två vuxna taltrastar och en hel kull taltrastungar i en annan pärluggleholk, berättar Tim medan han mäter och ringmärker ungarna.

I år finns det bara fyra ungar i medeltal i varje holk, jämfört med sju under ett bra sorkår. Antalet häckningar i de 280 pärluggleholkar som Tim håller koll på är också mycket lågt. I år har han bara åtta häckningar jämfört med 60 i fjol.

Birger Hörnfeldt har tillsammans med sina doktorander studerat pärlugglor på det här sättet sedan 1980. Även om han inte är klar med den långsiktiga analysen av materialet har han en stark känsla av att häckningarna i pärluggleholkarna och överlevnaden bland ungarna har minskat.

– Som mest, i mitten av 1980-talet, hade vi 55 procents beläggning i holkarna. Nu har vi aldrig mer än 20-25 procent.

Alla mätningar är gjorda, ring på varje uggleben. Tim klättrar åter uppför stegen, lägger tillbaka fåglarna och lämnar platsen för att återvända om någon dag för att se hur de klarar sig denna sorkfattiga vår.

Vi fortsätter på fågelspåret. Har det hänt något dramatiskt med sorkstammarna bör det märkas på rovfåglarna och ugglorna. Ornitologen Ove Stefansson i Boden berättar att jordugglorna i det närmaste försvunnit från Norrbotten:

– Kanske är de en tiondel så många i dag som de var förr, om ens det.

Stefansson hävdar att det är samma sak med den blå kärrhöken och att hökugglan i det närmaste slutat häcka.

– Från slutet av 1970-talet har hela rytmen i sorkcyklerna förryckts. Förut kunde man förutsäga när topp- och bottenåren skulle komma, det kan man inte längre. Jag brukar kalla det för hjärtflimmer, eftersom det är så osäkert och svårt att förutsäga. Topp- och bottenåren har också blivit mindre markanta.

– Jag har en känsla av att forskningen är sent ute när det gäller det här.

Läget är likartat på andra håll. Lauri Oksanen berättar att han inte haft en enda häckande jorduggla inom sitt studieområde på Finnmarksvidda i norra Norge sedan 1988, och att hökugglor och blå kärrhök i stort sett varit försvunna sedan mitten av 1980-talet. Han vill också lägga till fjällabben på listan över drabbade arter.

Ornitologen Christer Olsson i Umeå har noterat samma saker i Västerbotten, med tilläggen fjällvråk och varfågel.

– Jag ser ingen annan möjlig orsak till minskningarna än att sorkarna blivit färre. Det är ett faktum helt enkelt, säger Christer.

Förstörda häckningsplatser? Omvandling av landskapet?

– Nej, jag tror inte det har att göra med någonting sånt. Jordugglor häckar till exempel gärna på hyggen och blå kärrhök i vilken myrkant som helst. Nej, det beror på att gnagarna blivit färre, helt säkert.

Den som inte nöjer sig med observationer av idoga fågelskådare kan gå till statistiken för rovfågelsträcken över Falsterbo, där miljontals flyttfåglar lämnar Sverige varje höst. Christer Olsson läser i sifferkolumnerna, säger ojoj och konstaterar att minskningen är uppåt 50 procent vad gäller blå kärrhök och fjällvråk.

– Det är klart vi har sett en nedgång, säger Nils Kjellén, flyttfågelforskare på Lunds universitet.

– Det har gått rakt ner för de arter i norr som lever på smågnagare. Framför allt har det blivit färre blå kärrhökar och fjällvråkar. De senaste åren har vi dessutom räknat in väldigt få ungfåglar av de här arterna.

Nils Kjellén berättar att det visserligen har varit stora variationer även tidigare, men att det då alltid var tydliga fyraårscykler i sträcken. Några såna cykler har han inte sett till sedan 1982.

Hur har det blivit så här? Hypoteserna är många.

Både Birger Hörnfeldt och Lauri Oksanen har noterat att sorkarna klarar övervintringen sämre än förut. Det innebär att sorkarna är få på våren och det drabbar naturligtvis rovfåglarna. Men att någon klimatfaktor ensam kan förklara förändringarna tror ingen av dem. I Lauri Oksanens försöksområde i norra Norge har man till exempel inte observerat några större förändringar i snödjup eller smältperioder.

Skogsbrukets inverkan på landskapet är en annan tänkbar orsak, men inte heller det är något huvudspår. I finska Pallasjärvi brukas inte skogen och trots det har sorkcyklerna försvunnit nästan helt.

Birger Hörnfeldt framhåller istället att någon slags miljöstörning kan vara en förklaring. Han stöder sin hypotes på en ny studie där man bland annat funnit att halterna av kalcium, svavel och molybden i gråsidingarnas lever och njurar har förändrats de senaste 20 åren.

– Det är intressant eftersom det delvis gäller samma ämnen som har uppmärksammats hos älgar i samband med den så kallade Älvsborgssjukan, säger Birger.

Tarja Oksanen tror på en annan förklaring. Hon har en stark känsla av att ett nytt rovdjur tillkommit, till exempel mink, och att det är detta som påverkar hela ekosystemet och indirekt även sorkstammarna.

Ytterligare en teori som Birger Hörnfeldt fört fram är att mindre rovdjur, som till exempel vesslor och hermeliner, har ökat i antal som en följd av rävskabbens härjningar. Vesslorna och hermelinerna skulle då vara effektivare rovdjur än räven vintertid, eftersom de jagar i sorkarnas gångar under snön. Något som talar för denna teori är att forskaren Erik Nyholm, Umeå universitet, har konstaterat att flugsnapparholkar i Ammarnäs hemsöks betydligt oftare av vesslor och hermeliner i dag än för 15 år sedan.

Teorier finns det med andra ord gott om, men faktum kvarstår: sorkcyklerna är inte längre att lita på, sorkarna verkar minska i antal och flera arter av ugglor och rovfåglar håller på att försvinna i norr.

Det är en förändring att ta på allvar.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.