När Mandela National stadium i Kampala fylls för VM-kvalmatch är stämningen minst sagt uppskruvad. De livligaste fotbollsfesterna i Sverige känns som ett kyrkkaffe i jämförelse.  

En dag i juni fylldes nationalarenan med 44 000 cranefans. Långt innan matchstart råder en ångvältsstark stämning på läktarna. Dansare, jonglörer och artister eldar på. Fansen klär sig i röd-gul-svart. En del är utklädda till tranor.

Det sägs att laget aldrig har förlorat hemma. Kvalgruppen leds av Senegal men Uganda ligger tätt efter och har Brasilien inom räckhåll. Nu ska Angola få bita i gräset.

Under den första halvleken är det snabba kontringar mot ett Angola som spelar kontrollerat.  Inga mål före paus. En bit in i första halvlek gör Angola 1-0. 43 500 glada ugandier som plötsligt tystnar – det är som döden.

Sakta arbetas stämningen upp igen, men det ser mörkt ut för the Cranes. I 83e minuten gör dock en trana 1-1. Nu kokar det igen i jättegrytan. I 89e minuten händer det nästan osannolika. Tranorna gör 2-1. Matchens sista förlängningsminuter är galna. Tranorna dansar på planen. Läktarna svajar allt och alla hoppar.

På väg från stadion korkar trafiken igen. Folk samlas efter vägen för att möta dem som varit på matchen. Det är en fest som varar kilometer efter kilometer i det allt tätare mörkret.

Både landslagsspelare och tranor är populära. Fågeln är en symbol för nationen sedan engelsmännen regerade kring förra sekelskiftet.

En ugandisk trana är inte riktigt samma art som vi har i Sverige. Den östafrikanska krontranan har en kaxig hårtofs på huvudet. Tranorna syns lite varstans – också inne i huvudstaden. De är förstås långbenta, men framför allt – stolta. Carl-Axel Fall

1953: Ny naturvårdslag

Vid årsskiftet 1953 trädde naturvårdslagen i kraft. Den innebar en utvidgning och modernisering av den närmast museala natur­skyddslagen från 1909, den som föddes samtidigt med Naturskyddsföreningen.

Den nya lagen hade sitt ursprung i ett brev till jordbruksministern från föreningen 1946 som krävde en statlig utredning om en ”genomgripande omarbetning och modernisering” av naturvårdslagstiftningen. Vetenskapsakademin, som handlade det praktiska kring naturskyddet åt staten, krävde samma sak. En sådan utredning tillkom också samma år, med Naturskyddsföreningens intendent Nils Dahlbeck som ledamot.

Utredningen lade sitt betänkande i slutet av 1950 och riksdagsbeslut togs två år senare. Nu blev det möjligt att inte bara instifta nationalparker och naturminnen utan även att skydda värdefulla rester av det gamla odlingslandskapet och skydd strövområden för allmänheten runt städerna. Någon naturvårdsmyndighet, som föreningen länge krävt, blev det dock inte. I stället fick Naturskyddsföreningens nytillträdde ordförande Gösta Wallin axla en tung börda med att under många år i stort sett själv utgöra hela det ämbetsverk som saknades.

Så här skrev Gösta Wallin i Sveriges Natur 1957 ”Lagstiftningen är otillräcklig, organisationen splittrad och resurserna minimala. Missnöjet härmed är allmänt”.

Det skulle dröja till 1967 innan Naturvårdsverket såg dagens ljus, och ända till 1987 innan Miljödepartementet bildades. Men redan 1964 tillkom en ny modern naturvårdslag, som gjorde det möjligt att inrätta naturreservat och skydda även större, sammanhängande områden på privat mark. Nu fick den sociala naturvården också vind i seglen i och med att det blev möjligt att avsätta naturreservat för friluftslivets behov. Det avsattes från och med nu också statliga medel för inlösen av mark.ägare.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.