BERITH CAVALLINS blå King Cab har plats för två. På lacken har samma klistermärke suttit i över 20 år: ”Spanar efter storkar!” I baksätet tar en stor kikare utrymmet i anspråk.

Bilen rullar fram strax utanför Lund på väg till stuteriet vid Flyinge Kungsgård där ett av storkhägnen finns. Knappt har stuteriet skymtat förrän Berith utbrister:

– Där! Där ser du din första stork!

Tre granna svartvita fåglar flyger över taken på anläggningen. Trots att hon ser dem varje dag slutar inte Berith fascineras.

– Jag såg min första stork på Vombs ängar när jag var sex år. Jag minns fortfarande hur imponerad jag var, den stod så kaxigt och flög så grant. Jag har tillbringat tusentals timmar med att titta på storkar men fortfarande upptäcker jag nya beteenden.

1954 försvann det sista storkparet från Skåne, som en följd av att våtmarker dikades ut och odlades upp. På 70-talet började Berith jobba som intendent på Naturskyddsföreningen i Skåne, dåvarande Skånes Naturvårdsförbund. De pratade redan då om ett projekt för att återfå storken men det var först 1989, när våtmarker började restaureras för att bygga kvävefällor, som det kändes värt att dra igång det på allvar. 

Storkprojektets mål var och är tydligt. Den kära fågeln, våtmarkens ambassadör och symbolen för Skåne, ska nå en livskraftig stam på uppåt 150 naturligt häckande par. Det är fortfarande långt kvar till den siffran, men de senaste åren har framgångarna kommit. Säsongen 2013 häckade 38 fria par som tillsammans fick fram 65 flygga ungar. 

Projektet omfattar i dag åtta hägn. I dem bor merparten av storkarna, närmare 250 individer. Men hägnen drar också till sig fria storkar som bygger bo intill eller till och med på hägnen. Den senaste säsongen fanns det cirka 100 frilevande storkar här.

Fram till 2001 var Berith projektledare för Storkprojektet. Sedan 2008 har hon fungerat som mentor för nuvarande projektledaren Emma Ådahl. Emma är just nu mammaledig. Stand in för henne är Petter Albinsson som annars arbetar på Skånes djurpark. 

    Berith Cavallin är så gott som dagligen ute och kollar in de friflygande storkarna, var de syns och vilka de umgås med. Med bilen parkerad på Flyinge Kungsgård lyfter Berith sin handkikare innan hon går ut för att plocka fram tuben. Hon scannar snabbt av de tre färgringarna på fåglarnas ben för att översätta dem i siffror. Gul, orange, gul.

– Det är nummer 171 som står där, hannen som häckade här i fjol. Det var nog honan i det paret, 377, som flög iväg nyss.

I HÄGNET VID Hemmestorps mölla samlas årsungarna tills de är tre år och häckningsmogna. De flyttas då vidare till ”äktenskapshägnet” i Karups Nygård. De storkar som bildat par framgångsrikt, häckat tillsammans och fått flygfärdiga ungar är sedan mogna att släppas ut. 

Vanligtvis är de som släpps ut för att häcka fem år gamla. Storkar anpassar sig förbluffande fort till friheten, berättar Berith.

– Inte ens jag kan efter tre dagar peka ut vilka som är nyutsläppta och vilka som är uppväxta i frihet. De lär sig flyga otroligt snabbt, jag fattar inte hur de lyckas bibehålla flygmusklerna men tack och lov fungerar det så.

AV DE TOTALT 176 ungar som växte upp här under 2013, antingen födda fria eller i hägn, överlevde och flyttade minst 116 stycken. Ett mycket positivt resultat som gav återspegling internationellt. Från Danmark kom glädjerapporter om att himlen en dag förmörkades av skånska storkar på väg mot Spanien och Portugal.

De ungar som flyttar går dock en osäker framtid till mötes.

– Åttio, nittio procent dör innan de blir häckningsmogna. Den vanligaste dödsorsaken för västeuropeiska storkar är att de flyger in i kraftledningar och bryter ben eller vingar. Vi ligger på nätverksbolagen att sätta upp fler fågelavvärjare, säger Berith medan hon styr sin King Cab mot nästa storkhägn. 

Bilen passerar Försvarsmaktens stora övningsfält där vattensorkar minerat marken genom att puffa upp svarta jordhögar. Väl framme krånglas den stora kikaren fram från baksätet och ut genom vindrutan. Hägnet i Östra Tvet sköts om av Bengt och Britta som bor i huset intill. Runt hägnet bor också fria storkar. En bra bit längre fram syns ett par på en skorsten. Berith ser nöjd ut.

– Jodå, visst är det han! Välkommen hem 855.

855 har återvänt från Danmark och hans hona har väntat troget.

Berith har kontinuerlig kontakt med danskar, tyskar och spanjorer som skickar bilder och information om levande eller döda storkar. 

– Storken är en omtyckt fågel som är lätt att känna igen, vilket gör att återfynden är procentuellt höga jämfört med andra fågelarter.

Förutom paret på skorstenen flyger en ensam stork omkring på Östra Tvet i dag. Det är en vild hona som Berith ringmärkt. Storkhonan har tidigare haft en mycket speciell make, nämligen den förste projektstork som flyttat och återvänt för att häcka. Han föddes 1994 och flyttade samma höst söderut. Tre år senare återkom han, ett lysande exempel på att storkprojektet fungerat. 

Det går mot skymning. Berit Cavallin lämnar oss för andra plikter. Innan det är dags att lämna Skåne får vi dock en pratstund med vikarierande projektledare Petter Albinsson. Han berättar att Europas storkpopulation faktiskt är på uppgång. Det beror till viss del på att fåglarna lärt sig nya sätt att hitta mat. Flyttande storkar väljer ofta att stanna i Spanien där de påträffas på soptippar.

TVÅ STORKAR HAR FÖRSETTS med GPS-sändare. En av dem har av allt att döma dukat under i Sydsudan. Den andra lokaliserades för några år sedan till en spansk soptipp tillsammans med nära 1 000 andra storkar. I somras kom den åter hit och häckade. 

Återvändarna är hittills få. Förväntningarna är dock höga inför kommande säsong. 2011 var ett år då många storkar flyttade och en stork är som regel borta i tre år från häckningsplatsen innan den återvänder. 

– Nu hoppas vi på att i alla fall några av de 100 som då gav sig iväg ska komma tillbaks, säger Petter Albinsson.

Storkprojektet finansieras av Naturskyddsföreningen i Skåne och Skånes ornitologiska förening tillsammans med flera kommuner, naturvårdsfonder, företag och privatpersoner. Projektledaren är den enda anställda.

– Vi har för närvarande ett 60-tal volontärer som arbetar ideellt med projektet. Utan deras insatser skulle vi inte klara det här, säger Petter Albinsson.

Volontärerna tar också allt oftare hand om intresserade besökare. Det är viktigt att allmänheten har insyn och kan känna engagemang.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.