HA-HAAA! Jonas Hedin låter som en trollkarl som – nästan till sin egen förvåning – lyckats trolla fram någonting riktigt fint ur sin hatt. Nyss stod han med näsan pekande upp mot jätte¬ekens stam. Vädrande. Plötsligt hävde han sig upp längs den grova stammen och kikade in i en hålighet in mot ekens inre.

Och där satt den. En läderbagge.

– Det är spiksäkert, det här stället, säger Jonas Hedin.

Den är stor som en liten leksaksbil och glänsande svartbrun. Detta är en hane som, eggad av julihettan, krupit ut ur den månghundraåriga ekens mörka mulm, satt sig i en öppning och börjat skicka ut puffar av sin kärleksdoft över landskapet. Den tydliga persikodoften sprids ut över ett av Sveriges märkligaste skogsområden. Hornsö ekopark.

Läderbaggen är en av 700 vedlevande skalbaggar som hittats i området, och fler återstår med all säkerhet att hitta om ännu noggrannare inventeringar görs. Det är med bred marginal svenskt rekord. Det är betydligt fler än i något annat undersökt område i norra Europa.

Sifferexercis gör sällan någon människa glad, men i fallet Hornsö må den vara förlåten, det finns få andra sätt att nagla fast detta svårgripbara områdes biologiska storhet. De senaste femtio åren har 230 rödlistade (alltså i någon omfattning hotade) vedskalbaggar hittats. Även detta är med bred marginal svenskt rekord. Just nu finns i området minst fyra akut hotade arter vedskalbaggar, 16 starkt hotade, 52 sårbara (en av dem är läderbaggen) och 130 missgynnade.

Siffrorna säger samma sak som den ljuva doften av mogen persika som sprider läderbaggens kärleksbudskap över nejden. De säger att det här är en mycket speciell plats.

Men Hornsöområdets särart är inte lätt att se på utsidan. En flyktig blick avslöjar bara kilometer efter kilometer av vanlig, stenig småländsk barrblandskog.

– Den som kommer hit första gången och kör rakt igenom tänker nog: det här var väl inget märkvärdigt, säger Jonas Hedin.

Per Petersson nickar instämmande:

– Det går inte riktigt att sätta fingret på vad det är som är så speciellt med Hornsö, och hur dessa ganska små fragment av värdefull skog tillsammans kan hålla denna stora artstam.

Nästan var som helst i Sverige hade skogsbolagets representant och biologen/naturvårdaren kunnat vara bittra motståndare. Per Peterson jobbar på Sveaskog och ansvarar för skötseln av bolagets ekoparker i södra Sverige, bland annat Hornsö. Jonas Hedin jobbar med åtgärdsprogram för hotade arter på länsstyrelsen i grannlänet Kronoberg, men har genomfört flera stora inventeringar i Hornsö och är väl orienterad i området. Och lite kär.

– Har man vistats här några somrar har man sitt hjärta här.

MÖTET MED LÄDERBAGGEN är ett titthål in i vedskalbaggarnas annars osynliga värld. Hedin har ytterligare ett i bakfickan: den rika ängsfloran på vägkanterna och de enstaka små in¬ägorna. Såhär mitt i juli är åkerväddens blomkorgar som utställningsmontrar i en juvelerarbutik där naturen förevisar godbitar ur sitt sortiment – inte bara, pärlemorfjärilar, guldvingar, bin och blomflugor utan också vissa av storskogens vedskalbaggar. De lever i åratal som larver gömda i träd, och visar sig bara som vuxna insekter under några korta sommarveckor som ägnas åt pollenätning och kärleksliv.

Innan vi gått tio meter från bilen vid det lilla skogshemmanet Mjöshyltan har Jonas Hedin fått korn på den smalvingade blombocken, en av områdets verkliga exklusiviteter. Larverna lever i veden på solexponerade björkar och ekar. Arten tycks vara på väg att dö ut i hela norra Europa. Här har den en stark stam. Nu ser vi ett halvdussin individer av denna vackra, slanka bagge flyga nervöst från blomma till blomma.

En stund senare smyger Jonas Hedin upp en annan blombock ur sin håv. Ha-haaa! Han håller skalbaggen i nypan en stund innan den återfår friheten.

– Nu blir jag riktigt upplivad, säger Hedin.

Det är den håriga blombocken, som har sina enda större förekomster i Norden här och på Gotska Sandön. Larven lever i halvmurken tallved i glesa tallskogar, och klarar sig förmodligen inte i moderna täta produktionsskogar.

En exklusiv lövträdsbagge. En exklusiv barrträdsbagge. En illustration av Hornsöskogarnas kanske mest grundläggande karaktär: barr och löv i en ovanligt heterogen blandning. Om det överhuvudtaget finns en typisk Hornsöskog så är det en gammal högstammig och gles naturtallskog med en undervegetation av små men gamla, bonsai-liknande ekar. Det finns vidare gott om björk i sumpskogarna, några små enklaver av rena bokskogar, ett större antal spridda jätte-ekar samt en stor mängd grova aspar här och där i landskapet, de flesta årsbarn som slog rot efter den sista riktigt stora skogsbranden

i området 1868. (På en av dessa åldriga aspar, som solbadar i en vägkant, visar en asppraktbagge upp sig för oss. Det är en sådan dag i dag. Trollerilådan är fylld till brädden.)

Det finns sammanlagt mer än 20 procent äldre bland¬skog i området, och för bara femtio år sedan fanns det ännu mer. ”Modernt” kalhyggesbruk har bara bedrivits sedan 1940-talet. Visserligen bedrevs plockhuggning på de minst otillgängliga delarna i flera hundra år innan dess, men det ¬ovanligt korta avståndet bakåt i tiden till något som åtminstone liknar den fria skogens naturtillstånd – där skogsbränder med i genomsnitt trettio års mellanrum glesade ur skogarna till ljusa tall- och eksavanner och skapade mängder av död ved – är en av de viktigaste förklaringarna till mångfalden.

Så långt allt väl. Men mångfalden lever på övertid. Hornsö dras enligt expertisen med en stor så kallad utdöendeskuld. Trakten härbergerar – som ett kvardröjande arv av tidigare glansdagar – ett större antal djur- och växtarter än den egentligen förtjänar. Även om landskapet skulle konserveras precis som det ser ut idag kommer tiden att hinna ikapp Hornsös artlistor och allt fler arter kommer att flyttas från kolumnerna för hotade till kolumnen för försvunna.

HÄR PÅGÅR ALLTSÅ EN KAMP mot tiden, en kamp som inte bara kräver bevarande utan även restaurering. Denna kamp, som nu till stor del bedrivs av Per Petersson och hans kollegor på Sveaskog, började som en kamp mot Sveaskog, eller AssiDomän som det hette då. Numera arbetar dock Sveaskog (som sköter ekoparken) och länsstyrelsen i Kalmar län (som sköter naturreservaten i området) i samråd med ideella naturvårdare och forskare för att skapa ett helt landskap – en kvadratmil stort – som så långt som möjligt efterliknar de ursprungliga skogar som en gång växte här. Ungefär hälften av den sammanlagda arealen ska skyddas från skogsbruk. På resten ska produktionskogsbruk bedrivas, men med förstärkt naturhänsyn, vilket innebär att mellan femton och femtio procent av dessa skogar sparas.

Jonas Hedin påpekar att Sveaskog förtjänar kritik för sitt agerande på många andra håll i Sverige.

– Men här har de något jäkligt bra på gång.

Skötselplanen stakar ut de långsiktiga målen. De innebär i praktiken en demontering av många av de produktions¬skogar som gallrats fram av ett par generationer av skogs¬arbetare. De tre procent ”tallskog med höga naturvärden” som finns i ekoparken utanför naturreservaten ska med aktiva åtgärder bli 19 procent. En procent ”ädellövskog med höga naturvärden” ska bli sju procent. Och så vidare.

När vi parkerar bilen vid en av skogsvägarna och går rakt in i en 30-40 år gammal tallplantering, kan Per Petersson visa hur det kommer att gå till. Detta skogsområde är intressant eftersom det mitt i tallplanteringen reser sig ett okänt antal ekjättar uppemot fyrahundra år gamla, som fick stå kvar när den nya skogen planterades. När Jonas Hedin upptäckte dem för några år sedan mindes ingen längre att de fanns.

– Om det inte hade varit för tallplanteringen skulle detta vara en av de finaste ekhagarna i södra Sverige.

Förr i tiden var det skogsarbetarnas uppgift att röja bort den oönskade undervegetationen av ek som växer i tallplanteringen för att ge alla nyplanterade tallbroilers bästa möjliga förutsättningar. Nu röjs tallarna bort för att släppa fram småekarna. För en skogsarbetare av den traditionella stammen måste det vara som att rensa bort grönsakerna ur trädgårdslandet för att de inte ska störa ogräsen.

Runt en av jätteekarna har all vegetation tagits bort för att ge svängrum och släppa in sol och värme. Snart ska samma sak göras runt alla stora ekar i hela området, både levande och döda.

– Till slut kommer det här att bli en ekskog, säger Per Petersson.

Att rensa bort ekonomiskt värdefulla träd för att spara ”ogräs” är inte det enda som numera med traditionella mått mätt är upp-och-ned i Hornsö. Skogsbränder ska återinföras under avsiktliga och kontrollerade former. Dikningar i skogen ska proppas igen så att våtmarkerna fylls med vatten igen. Och precis som ekarna röjs fram ur tallplanteringen, kommer barrträd att röjas bort för att gynna återväxten av asp, bok och björk på andra håll i ekoparken.

– Det kan tyckas som om det här är väldigt långsökt, men även långa resor börjar med ett första steg, säger Per Petersson.

Men det finns orosmoln. Mellan de åldriga ekjättarna och småekarna gapar ett flerhundraårigt tomrum, här finns bara åldringar och bäbisar, inget däremellan. Problemet är att hålla liv i gamlingarna tills nästa generation är redo att ta över.

Utrotningsskulden flåsar Per Petersson i nacken. Men från motsatt riktning kommer en annan vind, och den för med sig en doft av mogen persika.

Det är Jonas Hedin som känner det först, på tio meters håll, när vi kommer ut i den nyröjda gläntan. Vi tittar på varann. Är det inte …?

Snabbt är vi framme vid stammen och börjar nosa runt den som hundar kring en lyktstolpe. Och i en hålighet ett par meter upp sitter den. Dagens andra läderbagge.

Ha-haaa!

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.