Frågan borde vara överflödig i det land som först i världen beslutade om ett tak för utsläppen av koldioxid.

Men det var elva år sedan.

Sedan dess har utvecklingen visat att Sverige är ganska bra på att begränsa sina utsläpp och att politiska beslut kan vara effektiva redskap för att nå resultat. Koldioxidskatten, införd 1991, är ett utmärkt exempel.

Men regeringen har ansträngt sig för att dölja att vi kan hålla utsläppen nere. Vid klimatkonferensen i Buenos Aires förra året valde Sverige att presentera 1996 års utsläppssiffror istället för 1997 års – trots att dessa redovisats till EU en månad tidigare. 1996 var ett kallt år med mycket höga utsläpp. 1997 var mer normalt och siffrorna visade klart att utsläppen var på väg ner.

I klimatförhandlingarna 1997 var EUs bud att utsläppen skulle minskas med 15 procent. Åtagandet blev till slut åtta procent, men Sverige fick rätt att öka sina utsläpp med fyra. Dåvarande miljöminister Anna Lindh hävdade att utrymmet inte skulle utnyttjas, men regeringen har inte gett några bindande löften på den punkten.

Danmark, Österrike och Tyskland drev kravet att EU-länderna skulle få klara högst halva sitt åtagande genom att köpa sig utsläppsrätter och andra så kallade ”flexibla mekanismer”. Sverige lyckades tillsammans med andra sudda ut detta krav till en invecklad formel. Resultat: Sverige kan öka sina utsläpp med ytterligare fem procent.

Regeringens förhandlingssträvanden har alltså gett Sverige utrymme att öka utsläppen av koldioxid med sammanlagt nio procent. Inte illa för ”ett föregångsland i omställningen till ett ekologiskt hållbart samhälle”, för att citera Göran Perssons senaste regeringsförklaring.

Bakom regeringens linje tycks ligga föreställningar från energidebattens mest polariserade dagar, underhållna av bland andra industrins lobbygrupper: effektivare energianvänding och utfasning av fossila bränslen är ohyggligt dyrt och därför gäller det att göra så lite som möjligt. Om man tänker fortsätta agera utifrån den doktrinen är omöjligt att veta. Regeringen vägrar redovisa sin förhandlingslinje för miljöorganisationer och allmänhet.

Sverige måste överge sin motvilja mot klara procentmål för utsläppsminskningar. Sverige bör också deklarera att vi tänker nå våra utsläppsmål genom åtgärder på hemmaplan, utan att använda ”flexibla mekanismer”. Kyotoavtalets mycket måttliga krav går att klara till rimliga kostnader. Att se till att fartgränserna på våra vägar respekteras är bara ett exempel på en billig och verksam åtgärd.

Handel med utsläppsrätter kan vara motiverad, men inte som första åtgärd i ett läge där alla kan vidta tämligen självklara åtgärder i det egna landet. Och metoden bör i ett första skede användas inom EU, som redan har ett gemensamt utsläppstak. Rika länder som skaffar sig rätt till utsläpp genom att köpa in sig i exempelvis Dagestans kvot bidrar inte till klimatfrågans lösning.

Men det är just sådana utvägar som kan öppnas om inte Sverige byter förhandlingslinje. USA kan utnyttja ”sprickan” inom EU för att få igenom sitt krav på obegränsad handel med utsläppsrätter. Då kan de rika länderna betala sig fria från att förändra trafik, industri och energisystem. En viktig drivkraft för energihushållning, bränslesnålare bilar, övergång till kollektivtrafik etc. skulle falla bort.

Om det sker är svensk klimatpolitik död. Och utan kraftfulla åtgärder i världens rika länder är det omöjligt att stabilisera koldioxidhalten i atmosfären och avvärja hotet mot världens klimat.

Vi vägrar tro att det är vad regeringen vill.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.