Sommaren 2013 lyfte polisen bort samer och välte höga avspärrningar med miljöaktivister för att det brittiskägda gruvbolaget skulle kunna genomföra provsprängningar i Kallak (Gallók på samiska) utanför Jokkmokk. Demonstrationerna växte och fortsatte i Stockholm.

 I september 2013 kritiserade en FN-rapport Sverige för att den svenska minerallagstiftningen kränker urfolksrättigheter. I oktober gick FNs rasdiskrimineringskommitté CERD för första gången in och krävde stopp för ett gruvprojekt i Sverige, den stora nickelgruvan i Rönnbäck nära Tärnaby, i avvaktan på utredning.

 Internationella medier rapporterade yrvaket om Sverige ur ett helt nytt perspektiv: om övergrepp mot urfolk, om kolonialism och om naturskövling. Men för samerna som lever och verkar i den planerade nickelgruvans närhet känns mönstret bekant.

– Det som händer här är en återupprepning. Trauman som förs vidare från generation till generation. Förr var det rasbiologi, vattenkraftsdämningar och skog som försvann, nu är det gruvor, säger Marie Persson som leder föreningen Stoppa gruvan i Rönnbäck.

Jag har följt med henne och hennes pappa Knut upp på Rönnbäcksnäsets högsta punkt, det 600 meter höga Lundgrensberget. Kanske är det just här man hittar den på kartan: världssamvetet Sveriges ömmaste punkt.

Björkvattsdalen nedanför oss är Tärnas bördigaste älvdal. Här anlades områdets första nybyggen av samer och i en smal passage längs stränderna går renvandringslederna för Vapstens sameby. Utsikten är nästan smärtsamt vacker, med vida vyer över gammelskog, snötäckta fjälltoppar och glittrande sjösystem. Stränderna i söder är kala och steniga med döda stubbar och rötter på grund av 50- och 60-talens vattenkraftsdämningar, annars känns naturen levande och jämförelsevis oförstörd.

Den inventering som Skydda skogen och Fältbiologerna genomförde på Rönnbäcksnäset i juli bekräftar bilden: gammelskogen har mycket höga naturvärden, här finns 36 rödlistade arter (gruvbolagets inventering hittade bara 9) och ytterligare 33 signalarter (indikatorer för hög biologisk mångfald). Totalt hittade man över 840 fynd av och spår efter rödlistade arter som grantickeporing, ostticka och tajgaskinn.

Gruvplanerna som Marie berättar om skulle ge en radikalt annorlunda utsikt: en yta lika stor som Umeå, eller som Stockholms city plus Södermalm och Bromma, förvandlas till industriområde med damm, buller och läckage till mark och vatten.

Berget vi står på mals ned till ett stort öppet dagbrott, Sundsberget norr om vattnet och Vinberget i söder blir lika påverkade. Gruvdammen för avfallet är tänkt att placeras i Gardikens vattenmagasin, en oprövad lösning som öppnar för stora risker i hela vattensystemet nedströms mot Storuman och Umeå.

Bland andra miljörisker Marie och föreningen uppmärksammat är att det finns asbest och arsenik i berggrunden. Man har också försökt ta upp de ekonomiska turerna kring företaget, som haft växlande utländska ägare och flera gånger balanserat på gränsen till konkurs och utreds för ekobrott.

Ändå har den kommunala och statliga uppslutningen bakom prospektören varit närmast total enligt Marie. Kommunen lät till och med bolagets konsult göra den ”objektiva” rapporten som sedan skickades ut till invånarna i aptitlig magasinsform.

– Gruvbranschen ses både som välgörare och offer som behöver stöd. Det går så mycket prestige i såna här projekt. Till slut spelar det ingen roll vad man säger, så mycket är redan investerat och förväntningarna så uppblåsta. Hela upplägget med minerallagen är galet med miljöprövningen som kommer sist. Trots ny miljölagstiftning ser vi hela tiden nya exempel på dammhaverier och utsläpp.

MÅNGA SAMER överklagade, men det som till slut tog skruv och fick fn att kräva stopp för gruvförberedelserna var en klagan från Vapstens sameby, som menar att projektet skulle omöjliggöra renskötseln.

Sedan tidigare är Björkvattsdalen klassad som riksintresse för kulturmiljö och rennäring. När Nickel Mountains sökte tillstånd för att utvinna mineraler pekades, som på beställning, även nickelfyndigheten ut som riksintresse. När riksintressena sedan ställdes mot varandra prioriterade regeringen mineralutvinning. Och avvisade Vapstens klagan till fn.

Besluten provocerade hela det samiska samhället. Sametinget svarade med en skarp mineralpolicy i våras. Enligt den får ingen exploatering ske i samiska områden innan alla parter (Sametinget, berörda samer och samebyar) sagt ja. Dessutom kräver man att Sverige godkänner urfolkskonventionen ilo 169 (se sidan 24).

– Mantrat från både myndigheter och gruvbolag är att det ska gå att samexistera. Man försöker liksom bortse från grundproblemet, göra rennäringen till en fråga om logistik.

Samtidigt är de samiska frågorna komplicerade. Övergreppen är fortfarande okända för många svenskar eller betraktas som historia. Och här i Björkvattsdalen har tidigare politik med tvångsflyttningar ställt olika grupper av samer mot varandra när det gäller medlemskap i samebyn, renägande och rättigheter.

– På vissa platser i Sápmi kanske kolonialismen känns avlägsen, men så är det inte här. Här är det levande och folk kommer ihåg. Därför känns det som händer nu så grovt. Barn får föra samma kamp som föräldrar och farföräldrar gjort.

Majoriteten av samerna i området har inte talerätt. Marie och Knut ser det som resultat av myndighetsbeslut i kolonialistisk anda. Land och rättigheter konfiskerades.

– Vi lever med naturen genom fiske, jakt, renskötsel, slöjd och andra näringar som bottnar i vår kultur. Våra förfäder har alltid levt här, men i dag försöker man förminska samer till enbart näringsutövare som kan utvärderas ekonomiskt.

Den ensidiga bilden gör samerna till förlorare. Livsutrymmet krymper och många mår väldigt dåligt, menar Marie.

– Jag tror enda sättet att komma vidare är att lyfta den svenska urfolksfrågan på ett internationellt plan. Och att tillsätta en sanningskommission. Kunskapen och förståelsen måste öka.

PÅ VÄGEN NERFÖR berget pekar Knut ut husgrunder och igenvuxna jordkällare. Taket har rasat in på den gamla affären där man kunde köpa klarskinn till kaffet. Här låg byn Rönnbäck innan sjöarna dämdes upp på 50-talet. Näset krympte och blev en ö, folket som bott i Rönnbäck fick flytta till fäbodstället på fastlandet. Stränderna påverkades i hela dalen. Som mest kan nivåskillnaden mellan hög- och lågvatten vara 20 meter.

– Alla dalens hemman drabbades på något sätt. Min svärfar har berättat hur det gick till när förrättningsmännen kom. Hans pappa hade spångat ned till stranden men de klev knappt ur bilen. En man som skulle stötta de lokala följde med, men han var på fyllan eller bakis, säger Marie.

Familjen fick en engångssumma, men förlorade sin strand och fick sämre fiske. Stora skogar togs ned i dalen för att bekosta kraftverksbyggena och vinsterna hamnade söderut.

– En liten del gick tillbaka och bekostade skidbackarna i Tärnaby och Hemavan. Lockbeten, precis som när man pratar om asfalterade vägar i Björkvattsdalen och om småbåtshamn i Tärnaby nu.

VI KLIVER ÖVER SILVERGRÅ döda stubbar och stenig strand ned till båten. På andra sidan sjön tar vi bilen förbi Lövlund och nybygget som Maries farfar och farmor tog upp en gång. Hon har hittat dem båda i de rasbiologiska mätningarna, där finns uppgifter om i stort sett alla som levde i dalgången då.

En skylt pekar mot det lilla kapellet Vojtjajaure med den samiska gravplatsen. Den kommer att ligga precis intill det planerade gruvområdet. Vägen fortsätter längs sjöstranden mot huset i Tärnamo där Marie och sambon bor.

– Vi brukar se älg och tjäder på vägarna, till och med lo och björn ibland. Här finns ett rikt djurliv!

Paret tror att Björkvattsdalen med sin fina natur kan bredda områdets turistpotential, med skidorterna nästgårds. Spårkurser, lokal mat, vildmarksguidning och kultursatsningar är några möjligheter som kan ge en hållbarare framtid än gruvans kortfristiga arbetstillfällen och långsiktiga utarmning.

Även skidturismen skulle påverkas av den tunga trafiken genom samhällena, ungefär 150 tunga lastbilar per dygn i vardera riktningen enligt beräkningarna.

– Jag är också företagare och vill att kommunen ska utvecklas. Men storskalig nickelbrytning här skulle ske på bekostnad av turismen, andra arbetstillfällen och miljön.

I medierna har Marie kommit att personifiera motståndet mot de nya gruvprojekten. Hon har blivit utsedd till Årets västerbottning och lärt sig mycket av internationella urfolkskontakter med liknande erfarenheter. Samtidigt utmanar hon starka intressen och även i lokalsamhället kan hon känna sig utsatt. Kampen har tagit på krafterna, och i dag ransonerar hon tiden för att hinna med småbarn och jobb.

– Det är tufft. Man blir en måltavla. Ibland har jag tänkt att om jag bott utomlands hade jag nog inte levt längre. 

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.