»SOM POLICY är den sydafrikanska något av en revolution. Perspektivet är nedifrån och upp och den bygger helt på fiskarnas egna erfarenheter och behov, berättar Naseegh Jaffer som både leder Masifundise och har en central roll inom de globala nätverken för småskaligt fiske.

Organisationens rötter finns inom kampen mot apartheid och fiske började man egentligen inte arbeta med förrän i början av 2000-talet.

Det traditionella kustnära fisket i Västra Kapprovinsen hade helt trängts ut av det kommersiella efter apartheids fall, och juridiskt betraktades det i princip som tjuvfiske. Fiskarna hade förlorat både sina ekonomiska och sociala rättigheter.

– De utnyttjar resursen fisk så hållbart det bara är möjligt. Båtarna är små, man fiskar med lina och krok. Ingen bifångst, minimal klimatpåverkan. Fisken ger föda till familjerna och delas med grannarna, dess­utom får man en hyfsad mängd att sälja.

Det tog tid att bygga förtroende bland fiskarna. Masifundise lyckades genom att organisera en folkrörelse i by­arna, Coastal Links.

Processen som ledde fram till den nya policyn byggde helt på demokratiska processer där fiskarna deltog. I september antogs den nya lagen som erkänner fiskarnas kollektiva rättigheter. För första gången definieras fisket i kustzonen och riktlinjer för förvaltningsplaner på lokal, regional och nationell nivå.

– Nu delar vi med oss av våra erfarenheter till kollegor inom det småskaliga fisket runt om i världen genom nätverken ICSF och WFFP, säger Naseegh Jaffer.

Han har stora förhoppningar för FAO-processen där han deltar som representant för WFFP.

– I första hand hoppas jag att riktlinjerna för småskaligt fiske ska ta hänsyn till fiskarsamhällenas behov och inte bara regeringarnas. Och även om den kommer att vara frivillig skulle jag vilja se konkreta förslag, inte bara rekommendationer.

EU har hittills varit negativ till riktlinjer som innebär kollektiva rättigheter och förordat ITQ, ett system som privatiserar fiskekvoter. Man har heller inte velat att policyn ska tillämpas på europeiskt småskaligt fiske.

– Det är ett problem. Jag hoppas att reformen av EUs fiskeri­policy ska öppna för olika typer av rättigheter, säger Nassegh som också är kritisk till eus fiskeavtal i Syd.

– De doftar av kolonialism. Man vill ta för sig av resurserna. Det vore bättre om EU hjälpte länderna att bärga dem i stället. Dessbättre finns inga avtal med Sydafrika.

FOTNOT Naturskyddsföreningen stöder både Masifundises arbete och de globala nätverken för småskaligt fiske som arbetar inom FAO-processen. ICSF står för International Collective in Support of Fishworkers och WFFP står för World Forum of Fisher Peoples.

Skräpfiske

Skräpet i havet syns inte. Yrkesfiskarna får upp mycket av det i sina nät. Om skräpet visas upp så förstår fler av oss vidden av problemet. Det är tanken bakom projektet Fishing for Litter (Fiskar efter skräp).

Yrkesfiskare samlar ihop skräpet de får i sina redskap. Hamnpersonal inventerar och registrerar. För att mäta mängden av det som fiskas upp används internationella koder så att jämförelser med andra länder kan göras.

– Vi vill visa hur det ser ut. På det här sättet kan attityderna ändras och en opinion bildas. Mycket slängs ju i från land, säger Ida Wingren, projekt­ledare för Fishing for Litter på KIMO Baltic Sea (Kommunernas Internationella Miljöorganisation).

När projektet startade 2011 deltog båtar i Simris­hamn, Ronehamn och Nogersund. Båtarna fick upp sex ton sopor på mindre än ett år, allt från plast till oljefat och bilvrak.

Nu blir satsningen nationell och rekryteringen av yrkesfiskare pågår. Men det är klart att båtar längs hela kusten, från Haparanda till Varberg, kommer att delta. De deltar ideellt. Fiskarna skriver på en avsiktsförklaring där de förbinder sig att ta med allt skräp som hamnar i redskapen.

– Plast har hittills varit 60 procent av det som tagits upp. Plasten löses upp i fragment som äts av bland annat sjöfåglar. Det förstör deras matsmältning och kan leda till kvävning, säger Ida Wingren.

Fishing for Litter startades av regeringen och yrkesfiskarna i Nederländerna 2000. Det har länge varit igång i Nordsjön. Nu har det svenska projektet fått 1,5 miljoner kronor av Havs- och vattenmyndigheten som ska räcka till mars 2014. Projektet drivs i samarbete med stiftelsen Håll Sverige Rent.

Sven Rosell

Odlad lax genetiskt hot

Inte sällan är den lax som stiger i våra älvar rymlingar från odlingar. Under 90-talet rymde mycket lax från norska odlingar och vandrade upp i älvarna i Norge och på svenska västkusten. En tid var 80–90 procent av den uppvandrande laxen i norska älvar odlad. Problemen lät inte vänta på sig. Laxen i de norska älvarna försvagades genetiskt, sjukdomar slog till. För att rädda ursprungsbestånden stängdes över hundra älvar för fiske och man försökte fiska bort den odlade laxen innan den steg i älven.

För cirka tio år sedan var odlad lax från Danmark ganska vanlig i de svenska västkuståarna. Men danskarna slutade odla och problemet upphörde. I år har dock rymlingarna åter ökat i västkuståarna. Laxfällan i Högvadsån i Ätrans system har i år visat att cirka fyra procent av laxen är odlad. Det berättar Hans Shibli, vatteninspektör på länsstyrelsen i Halland.

Det borde vara noll procent, säger han.

Sannolikt kommer rymlingarna från Norge, men de kan kanske också komma från Skottland.

I Östersjön görs utplanteringar av odlad lax för att kompensera för förstörda lekplatser i älvarna. EU har uppmärksammat detta och vill att kompensationsutsättning ska fasas ut. Nyligen kom forskare vid Zoologiska institutionen vid Stockholms Universitet med en utredning som stöder EU-förslaget att stoppa alla storskaliga utsättningar av lax i Östersjön.

Det krävs omgående strategier för att återskapa så mycket som möjligt av den totala Östersjöpopulationen genom återskapande av lekplatser, säger forskarna i ett pressmeddelande.

Går det att rädda ålen?

Hittills har 8 855 svenskar bidragit till att minst lika många ålar kunnat räddas genom att Naturskyddsföreningen köpt upp fiskerättigheter från ålfiskare.

– Det är tydligt att svenskarna vill behålla ålen, säger Ellen Bruno, sakkunnig i fiske på Naturskyddsföreningens rikskansli. Det är ett gott tecken på civilkurage att enskilda personer är villiga att gå in och ta ett ansvar som egentigen staten borde ta.

Ålen är akut hotad och forskarna rekommenderar ett totalt stopp för ålfisket och minsta möjliga dödlighet i vattenkraftverken. Tillskottet av nya yngel har minskat med 99 procent på ett halvt århundrade.

Sverige har stoppat allt fiske på ål, men yrkesfiskare får dispens och kan alltså fortsätta fiska.

– Både ålfiskare och ålälskare är offer för en kortsiktig politik som tillåter en dålig fiskepolitik och vattenkraftverk som förstör ålens möjligheter att fortplanta sig, trots att det finns alternativ. Vi kommer att fortsätta vårt arbete för att rädda ålen så länge det behövs, säger Ellen Bruno.

Agneta Nilsson

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.