KRÖNIKA * ”Har ni några djur hemma?” frågar han, och jag bestämmer mig genast för att ljuga. Jag vet ju vad han är ute efter. Det här är en rutinfråga från hans sida, inte någon biodiversitetsundersökning.

Medan jag öppnar munnen för att svara går tankarna till några av vårt hems många invånare: badrummets vinglösa, uråldriga insekter med silverglänsande kroppar, ändspröt och trådtunna antenner, hörnens håriga, mångögda monster med giftsprutande käkar, som slukar husets tvåvingar på löpande band.

Och som jag sitter där och känner stolens hårda plast mot rumpan blir jag plötsligt medveten om invånarna i mitt eget ansikte: hundratals maskliknande fästingsläktingar med åtta stumpar till ben, som sitter nergrävda i huden med huvudet nedåt. Förmod-ligen liksom jag med munnen öppen i detta nu, men för att glupa i sig av allt det goda de hittar nere i mina hårsäckar och talgkörtlar, medan jag är på väg att fullständigt förneka deras existens. 

Kanske några av dem just nu avbryter måltiden och kryper upp ur sina respektive hålor för att mötas i älskog på kvalsters vis? Det borde ske ganska ofta med tanke på att deras livscykel bara är ett par veckor lång.

Några djur hemma…? Den till synes okomplicerade frågan hänger i luften medan några av de djur jag tillbringar allra mest tid med just nu har sex i mitt ansikte, rakt framför honom.

OCH DET FÅR MIG att tänka på allt som är smått eller bara oansenligt och därför glöms bort av oss människor. För att vi inte kan se det utan lupp och mikroskop eller för att vi bara bortser ifrån det.

Som i vattenpölarna efter ett regn, där det snart simmar hjuldjur, björndjur och plattmaskar. Vem tänker på att de är där?

Eller de djur som inte lämnar andra spår än en liten knottra på en bladyta och ett minimalt gnaghål. I den där knottran kläcktes en gång ett ägg, larven tog sina första steg och åt sig fet, och när den nu lämnar ska ett av naturens många mirakel snart äga rum: larven ska förpuppas och förvandlas till bevingad insekt som en dag för första gången vecklar ut sina ännu fuktiga vingar, låter dem torka och stelna i luftdraget och sedan ger sig av, ut i världen. Vilket mod! Hur känns det att kasta sig ut på oprövade vingar den allra första gången? Har man som flygande insekt något som helst minne av sina tidigare liv som puppa eller larv?

Vi bryr oss förstås så snart småttingarna ger oss obehag. I morse hemma i köket tryckte jag till några svartmyror som kilade över diskbänken innan jag gav mig på det vita luddet under bladfästet på en av krukväxterna. Sprut-sprut med såpvatten för att få de små kräken väck. Samtidigt som jag inte kan låta bli att beundra deras coola livsstil: klä sig i vax, dricka växtsaft med eget sugrör dagarna i ända och fjärta kopiösa mängder sockersmet. Flickor, mödrar, mormödrar och gammelmormödrar i långa iden-tiska jungfrufödda rader.

Jag ser på läkaren som ska reda ut allergin. Vet att det förstås bara är ryggradsdjur han tänker på. Kanske har vi burfåglar därhemma, eller en katt eller ett marsvin eller kanske fiskar eller till äventyrs en sköldpadda?

”Nej”, svarar jag, ”inga djur. Det är bara vi.”

Och hoppas att kvalstren i ögonfransarna ska förlåta mig. Fast de struntar väl blankt i vår konversation. Så länge luftfuktig-heten är den rätta i mina hårsäckar får jag väl ljuga för doktorn hur mycket jag vill.  

Michaela Lundell är biogeovetare och journalist.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.