I SVERIGE LIGGER KÄRNKRAFTEN inte i medieskugga. Den ligger i en välanpassad belysning. Allmänheten hypnotiseras att se det hela som ok, om bara inte mineralullen hade lossnat och täppt till vattentillförseln, om bara inte nån hade vänt avlastningsventilen åt fel håll, om bara inte nån hade räknat fel och ställt ånggeneratorerna på för högt tryck.

I svenska medier hör vi bara talas om de nya kärnkraftverk som planeras, aldrig om de många som läggs ner. På senare år har 110 reaktorer stängts i världen, och ytterligare ett hundratal måste stängas under det närmaste decenniet.

På något sätt hålls det utanför det kollektiva medvetandet att reaktorer tar många år att planera och bygga, att de där¬efter bara håller i några decennier, varefter de måste nedmonteras för att så långt som möjligt oskadliggöras, vilket är ännu mer komplicerat och dyrare än uppförandet.

I svenska större medier meddelas aldrig något om de kärnkraftexperter som har ändrat uppfattning. Till exempel Joachim Luther, en professor i kärnfysik som beslöt sig för att undersöka motsidans argument och fann dem överlägsna. ”Jag är vetenskapsman”, var hans enkla förklaring. (TIME, 6/10 2008) Och Michael Sailer, som arbetat med kärnkraftssäkerhet i Tyskland sen 1975. Han anser att kärnkraften redan är passerad av energiutvecklingen och kommer att försvinna.

RISKEN FÖR KÄRNVAPENSPRIDNING förmodas IAEA ta hand om, det har de ju fått Nobels fredspris för! Ingen ställer institutionen till svars för att dess ansvarsområde – NPT, icke-spridningsfördraget – har förvandlats till ett tragiskt skämt. Detta sedan kravet på undertecknande helt sonika upphävdes när USA begärde tillgång till den indiska marknaden för kärn¬energi. IAEA ska nu nöja sig med att få inspektera Indiens civila anläggningar, inte de militära!

Allmänheten har aldrig informerats om hur proportionerna och kalkylen egentligen ser ut när det gäller relationen klimathot – kärnkraft. Den minskning av koldioxid det kan gälla uppnås snabbare, billigare och säkrare med ny teknik och förnybara energikällor. Hotet från kärnkraften är av samma storleksordning som uppvärmningen, om inte större. Vår typ av civilisation är ohållbar av flera skäl, men människan har överlevt omfattande klimatkatastrofer. Vi kanske skulle kunna överleva även nästa. Men inte om avfallslagren fattar eld och plutoniumpartiklarna sprids runt jorden.

Våra nyhetsmedier förefaller undersöka om just den där ventilen funkade eller om passeringskontrollen är rigorös eller om alkoholister jobbar på reaktorer. Utmärkt, men hur ska en sån här ”säkerhetskultur” upprätthållas i reaktorer och avfallslager världen runt när det i vilket fall som helst kommer fler och större översvämningar, jordskred, jordbävningar och torrperioder? Blir det aldrig mer sociala omvälvningar, ekonomiskt kaos, stora epidemier, svält och krig?

Att kärnkraftindustrin låter problemen växa långt över möjligheten till framtida kontroll, det har karakteriserats som försummelser ”bortom varje skala som mäter något annat än demens*”. (The Lean Guide to Nuclear Power av David ¬Fleming. London 2007.) Innan vi utfärdar diagnosen hjärn¬insufficiens bör vi kanske ge dem en chans att avslöja den hemliga framtidsstudie som de bygger på. För en sån måste väl ändå finnas? En som övertygande visar att världen blir en trygg och säker plats åtminstone de närmaste tusen åren. Varför kylvattnet alltid kommer att räcka, varför datorer och robotar alltid kommer att funka, att blykistor alltid kommer att finnas för att begrava de högstrålande.

Eva Moberg är författare

Fotnot: Det engelska ”dementia” betyder även idioti.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.