Vems ansvar är det att se till att en skog får sina rättmätiga stigar? Kanske rådjurets, rävens eller grävlingens? Eller kan vi som envisas med att oförtrutet trampa på i våra egna fotspår rädda stigarnas liv? Förr i tiden växte stigar fram därför att människor hade ett mål med sin vandring. Nu, slår det mig, kanske stigar kan hållas vid liv därför att vi allt oftare förlorar målet med livet ur sikte. När tillvaron rasar samman runt omkring och Hoola Bandoolas tidiga 70-talsrop känns aktuellare än någonsin – Vem i hela världen kan man lita på? Då kan det vara en tröst att ha en stig att hålla sig till. Även om man bara går för promenadens skull, inte målet.

Stigar i små skogspartier uppstår inte för att vi skall nå ett mål, utan för att den jäktade skall komma fram ännu lite snabbare än på cykelvägar och gator. Därför går alla stigar rakt igenom skog och hage, följer aldrig geografins egna kurvor längs med en naturfliks blyga sträckning. Det är den insikten som manar oss alla förortsbor att ställa upp mangrant, alla vi bortrationaliserade stigtrampare som har svårt att byta riktning i livet. Med min osvikliga tur (inom alla områden utom kärlek, pengar och framgång) har jag hamnat i en förort med ett halvfärdigt, havererat projekt. En stig som glömt sitt ursprungliga syfte, en övermodig stadsplanerares vision av hur vi alla skulle jogga runt på en trevlig sågpånsmjuk och upplyst slinga som följsamt slingrade sig upp och ner över höjderna, bara för lårmusklernas skull men utan mål. Förortspengar tar vanligtvis slut före både sågspån och lampor. Han man min sorts tur, så hittar man istället en knagglig stig av hårdnande fyllnadsmassa som så småningom klär upp sina kanter med mängder av växter som annars inte skulle slå upp i skogen men som likt oss förortsbor invaderar gamla upplag och jordupplag, öde tomter och kanter. Där blommar jättebalsamin och besksöta, väpplingar och nävor, fibblor, revor och annat smått och gott.

En sådan stig är en garanti för att skogen kommer att få vara kvar. Inte ens lokalpolitikernas försök att bygga en ekoby(!) rakt genom det smala skogsstråket fick gehör. Trots argumentet att cykelvägen genom skogen var så mörk på kvällen att det vore bra med lite exploatering. Inte ens eko-prefixet fick stigtramparna på fall, nej vi enade oss i den samhörighet som bara en stig kan skapa mellan människor som springer och åker skidor, promenerar med eller utan barn och vovve. När man väl blivit van att gå på en stig, en bit in från vägarna kan man med god vilja känna det som om skogen är stor. Det sker när man när drar ut upplevelsen på längden.

Jag känner minst två personer som arbetar på sina egna stigprojekt genom att snitsla och tvinga alla bekanta att gå en viss slinga i skogen. Och jag uppmanar härmed alla göra likadant och att fortsätta trampa på i samma fotspår. Låt er inte luras att tro att det finns en annan bättre tillvaro bara ni bryter era gamla vanor. Att gå samma väg är att ödmjukt lära sig förändring med öppen blick. Om man bara vimsar runt och jagar efter nya vyer kommer man aldrig någonsin att se långsamhetens rikedom och åldrandets skönhet när årstiderna skiftar. Var din förortsstig trogen så må visdom och frid nå ditt hjärta, trampa stigar längs med varje hotat grönområdes sträckning. Då kommer människor att där möta en och annan liten fågel, svamp eller ekorre och därför börja bygga sitt inre motstånd, och som redan de gamla proggarna sa, vara redo när morgondagen gryr.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.