Förra året beslutade riksdagen om hårdare tag mot kemisamhället.

Försiktighetsprincipen ska gälla. Brist på kunskap ska inte vara skäl för att låta bli att ingripa mot en miljörisk. Bevisbördan ska vara omvänd. Samhället ska inte behöva bevisa att en kemikalie är farlig. Det är tillverkarens sak att visa att riskerna är acceptabla.

Produktvalsprincipen ska gälla. Det innebär att den som säljer eller använder en kemisk produkt är skyldig att välja det minst farliga alternativet.

Principen om att förorenaren betalar ska gälla. Den som riskerar att förorena miljön ska bekosta förebyggande åtgärder och betala ersättning för skador och störningar.

De tre grundläggande principerna – försiktighet, produktval, förorenaren betalar – har i olika former funnits med i svensk kemikalielagstiftning i årtionden. Men kemisamhället har vuxit vidare, i stort sett okontrollerat.

Otaliga gånger har vi fått höra att problemet är att vi vet för lite. Kemikalierna måste undersökas innan man kan vidta åtgärder. Men orsaken till att kemisamhället fortsätter att skena är inte brist på kunskap, utan brist på politiskt mod – mod att utnyttja den kunskap som finns, tillämpa de principer som gäller och använda de lagar som stiftats.

Om försiktighetsprincipen togs på allvar skulle exempelvis de bromerade flamskyddsmedlen förbjudas, rakt av. Vi vet tillräckligt om vad ämnen med liknande kemiska egenskaper ställt till med tidigare. Några av de mest använda flamskyddsmedlen är mycket snarlika PCB, en grupp elakartade miljögifter som nästan knäckte sälarna i Östersjön.

Om bevisbördan verkligen vore omvänd skulle tillverkarna inte kunna fortsätta sitt blinda hoppande från tuva till tuva i kemiträsket. Men det kan de. Eftersom EU vill förbjuda ett flamskyddsmedel, penta-PBDE, har branschen lanserat det närbesläktade octa-PBDE som ersättning. Det lagras inte i levande organismer, påstod tillverkarna, ända tills SNF förra året påvisade höga halter även av octa-PBDE i falkägg. Branschen blev – för vilken gång i ordningen? – förvånad. Men tillverkningen fortsätter.

Om produktvalsprincipen tillämpades skulle resultatet också bli ett totalförbud. Räddningsverket, den myndighet som ansvarar för brandskyddet, har deklarerat att flamskyddsmedlen inte behövs.

Om principen att förorenaren betalar gäller borde kemikalieindustrin bekosta miljöforskning och omhändertagande av produkter med flamskyddsmedel.

De bromerade flamskyddsmedlen är bara ett av många exempel som visar att kemikaliekontrollen inte fungerar. Det är ett misslyckande som vi och våra barn bokstavligen får äta upp. Allt fler människor drabbas av tumörsjukdomar, som bröst- och testikelcancer. Forskare misstänker att det beror på att miljögifter stör våra hormonsystem.

Den nya kemikaliepolitiken skulle kunna bli en vändpunkt. Men enligt regeringens mening kan vi inte börja tillämpa den ensidigt. Vi måste få med oss de övriga EU-länderna. Det är ett perspektiv som kan göra vem som helst missmodig. EU:s kemikaliepolitik har varit totalförlamad i decennier. Den kemikaliestrategi som kommissionen lade fram förra våren innehåller visserligen ljusglimtar, men också svagheter. Den ger exempelvis inte grund för att förbjuda ämnen enbart på grund av egenskaper som svårnedbrytbarhet eller förmåga att lagras i levande varelser. EU-parlamentet gav efter för kemikalielobbyisterna och försvagade strategin ytterligare.

Ska Sverige nå sitt mål ”Giftfri miljö” till år 2020 måste vi själva börja tillämpa den nya kemikaliepolitiken nu. Förbjud bromerade flamskyddsmedel och gå vidare med andra bevisade och misstänka miljögifter! Om EU försöker bromsa måste regeringen ta strid. Det har den lovat. Inför folkomröstningen 1996 försäkrade Anna Lindh och andra ledande s-politiker gång på gång att EU-medlemskap inte skulle hindra Sverige att gå före i miljöfrågorna. Nu ligger det tydligaste testfallet sedan dess på regeringens bord. Upp till bevis!

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.