ÄNTLIGEN HAR KLIMATPROBLEMET FÅTT DEN plats i debatten som frågan förtjänar. Orsakerna är flera. Al Gores film, Stern-rapporten, det onormalt varma höstvädret samt de allt tätare forskarrapporterna i ämnet.

Debatten är dock påfallande ensidig. Nästan allt intresse ägnas tekniska lösningar. Och visst är tekniken viktig. Men tanken på en ?technical fix? är både farlig och orealistisk.

Farlig därför att vi då inbillar oss att tro att problemet vi står inför enbart handlar om beroendet av fossila bränslen.

Orealistisk därför att det under alla förhållanden tar decennier att utveckla och få brett genomslag på marknaden för nya tekniska lösningar. Eftersom reduktioner av utsläppen måste komma snabbt – Stern-rapporten ger oss max 10-15 år att börja minska de globala utsläppen – måste vi, parallellt med tekniksatsningarna, vara beredda att kritiskt granska våra konsumtionsvanor och vår livsstil.

VI MÅSTE INTE BARA DEBATTERA FORMERNA för energianvändningen utan också inse att människans totala efterfrågan på energi och material har gått igenom taket. Problemet är inte främst de ändliga resurserna – det finns gott av mineraler och kol i jordskorpan – utan de förnybara resurserna. Den nyligen presenterade Millennium Ecosystem Assessment understryker allvaret i situationen. Två tredjedelar av de viktigaste ekosystemen på jorden överutnyttjas i dag, vilket innebär att vi snabbt förbrukar det naturkapital som vi ytterst är helt beroende av för vår överlevnad.

I en värld där befolkningen ökar med tio nya Sverige varje år och ekonomierna växer med 4-5 procent blir trycket på vattenresurser, skogar, odlingsmark, betesmarker och marina resurser allt större. Givet dagens teknik och konsumtionsvanor är mänskligheten på snabb kollisionskurs med både naturen och atmosfären.

För att effektivt tackla problemen måste vi förstå helheten, inte bara klimatfrågan. Men det är inte enkelt i ett samhälle där det vertikala tänkandet är satt i system och miljö- och klimatproblemen av ekonomerna läggs utanför den ekonomiska modellen. Det är på något sätt ödets ironi att marknadsekonomin, som i debatten är heligare än något annat, i sin nuvarande utformning saknar redskap för att hantera de allra svåraste problemen våra samhällen står inför!

Medierna är nyckfulla. Och det finns inga som helst garantier för att inte klimatfrågan försvinner lika snabbt från förstasidorna som den hamnade där. Den tiden är förbi då media i stort drevs av ett primärt ansvar att bidra till folkupplysningen i tidens stora frågor. Kvalitetsjournalistiken trängs alltmer i bakgrunden. Därför faller ansvaret tungt på både forskare, politiker och folkrörelser. Vi måste trycka på för en långt bredare utbildning – som lär människor att se hur saker och ting hänger ihop.

Den ekonomiska modellen måste reformeras så att den fångar upp naturkapitalets rätta värde, och ser till så att inte tillväxt i det finansiella kapitalet blir ett argument för att reducera naturkapitalet. En annan viktig förändring måste vara att nuvärdesberäkningar görs med långt större försiktighet. Annars kommer vi att fortsätta diskontera framtiden. Om vi därtill kunde bli överens om att sluta sätta likhetstecken mellan tillväxt i BNP-termer och ökad välfärd skulle förutsättningarna för en mer seriös diskussion om framtiden förbättras radikalt.

Sist och slutligen måste vi besluta nu om radikala åtgärder både för att minska utsläppen av växthusgaser och ge bättre skydd åt skogar, fiske och olika ekosystemtjänster. Då förbyts det fagra talet mot handling, och chanserna blir långt större att journalisterna hakar på.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.