DET GÅR LÅNGSAMT FÖR GRUPPEN av svenska natur- och kulturvårdare som vandrar uppför vägen mot byn Ghetzari. Inte för att det är särskilt brant. Men försommarängarna lockar hela tiden till avvikelser.

Getväppling, rödkämpe, darrgräs, smörboll, slåttergubbe. Olika orkidéer. Namn på rariteter och rödlistade arter surrar genom luften.

– Den här ser ut som brudsporre. Eller är det en lokal variant?

Svenskarna är hänförda, men också lite förstämda. Plötsligt känns markerna de jobbar med att skydda därhemma så oändligt små.

– Efter en halvtimme här har man sett mer högklassig slåtteräng än vad som finns i hela Sverige, säger Lotta Bergström på länsstyrelsen i Blekinge.

Hon och trettiotalet andra tjänstemän och forskare är i Transsylvaniens bergstrakter för att se ett jordbrukslandskap som det bara finns fragment kvar av i Sverige. De vill också förstå hur det sköts.

Kontinuiteten sträcker sig hundratals år tillbaka och konstgödning, kemiska bekämpningsmedel och fossila drivmedel förekommer knappt.

– Att resa hit är något av en tidsresa. Men idén är inte att vi ska återgå till 1800-talets jordbruk i Sverige. Det handlar om att ta reda på vad våra hotade arter egentligen kräver, och att hitta nya metoder för att uppfylla deras krav, säger Tommy Lennartsson, ledare för fältkursen och forskare vid Centrum för biologisk mångfald (CBM) i Uppsala.

Odlingslandskapet ger förutsättningen för mer än hälften av Sveriges hotade arter. Under 1900-talet har förändringarna i jordbruket gjort deras livsmiljöer små och isolerade. Naturvården har försökt bevara genom bete och slåtter (hävd). Men ofta har kunskap om hur det faktiskt ska gå till saknats.

– På kort sikt kan det till och med gå fortare att förlora arter genom för hård betning än via igenväxning.

Det klingar stillsamt från en skällko som betar vid ett litet torp i en glänta i granskogen. Prydliga trägärdsgårdar inhägnar och bildar fägata mot skogsbetet. Ägarinnan Lucretia Pascar kommer fram och hälsar. Hon och maken har ett par hektar mark, några kor, hästar och grisar.

– Vi bor här året runt, men vi börjar bli gamla.

Snart kommer de att sälja och flytta ned till sönerna på slätten.

– De gick i skolan på Ceaucescus tid. Tyvärr. Så fort ungdomen lär sig något vill de åka iväg ?

Rumänien gick med i EU vid årsskiftet och landet förändras snabbt. Men än så länge finns en återväxt inom det gamla jordbrukssystemet.

– De flesta har folk som tar över – barn, barnbarn, kusiner. Delvis beror det förstås på arbetslösheten: det finns inte många alternativ, säger Tommy Lennartsson.

Frågan är hur man kan skapa ekonomisk utveckling i området utan att förlora de unika naturvärdena. En möjlighet är EUs jordbruksstöd, förutsatt att det inte bara används till att gynna det industriella storjordbruket på slätterna. En annan att hitta nya, mindre arbetskrävande hävdmetoder.

Byn Ghetzari strax bortom paret Pascars skogstorp verkar nästan folktom så här i mitten av juni. Här bor 300 familjer, men de flesta har följt boskapen till långfäboden Calineasa, högre upp i bergen.

Vägen dit liknar mest den boskapsstig den egentligen är, men med Land Rover går det att ta sig fram. Efter halvannan timmes skumpig färd öppnar sig granskogen mot en bergs¬sluttning med enkla hus.

Aurel Bite är den första vi träffar. Han flyttade från Ghetzari för en månad sen. Hans tre kor får gå den långa vägen själva, men de båda grisarna transporteras i hästkärran.

– Vi flyttar upp hit för att ha gräs kvar till slåtter.

Om en månad är det dags, då flyttar alla ned igen.

På trappan till ett av husen sitter två kvinnor som är grannar i Garda De Sus, längre ned i dalen.

– Vi bor bredvid varann här uppe också, berättar Elizabeta Pasca och Aurelia Bite.

Aurelia visar stugans enda rum, inrett med färggranna dukar hon vävt själv och en bergsprängare på en hylla. Sedan bjuder hon på hemgjord färskost vid ett bord utanför.

Efter slåttern, i augusti, ska de upp hit igen med djuren, berättar granndamerna. Sedan kommer bärplocknings¬säsongen. Först i oktober flyttar de ned för vintern.

FÖR SLU-FORSKAREN ANNA DAHLSTRÖM är mycket av det hon ser och hör här redan bekant från svenska historiska källor. I vintras disputerade hon på en avhandling om hur beteshävden i det gamla svenska bondelandskapet gav upphov till den stora artrikedomen.

En slutsats är att gårdagens brukningsmetoder var mycket mer varierade. Betet verkar ha varit mindre intensivt och började ofta senare på säsongen.

– Genom att titta på hur man gjorde förr kan vi få vägledning inför framtiden: vilken skötsel som ger högst biologiska värden, säger hon.

Historiskt material är ibland svårtolkat och ofullständigt. I Rumänien kan hon få svar på frågor och täppa till luckor.

– Likheterna med det gamla svenska landskapet är jättestora, framför allt här i Apusenibergen. Men många ekologiska nischer som utmarksbete har gått förlorade hos oss.

Andra exempel är hur träden på utmarken använts till både lövtäkt, kolning och timmer, slåttern som dragits ut långt i tiden och lindbruket.

Lindor, små tillfälliga åkrar som tas upp i ängsmarker, har förmodligen varit vanliga i hela Sverige och haft stor betydelse för mångfalden. De historiska källor som Anna Dahlström studerat visar att lindorna var särskilt omfattande i Dalarna.

Längs dalen vid byn Arieseni några mil söderut syns de som ett schackrutigt mönster i bergssidornas gräsmarker. Tommy Lennartsson tar med gruppen upp på en äng där en linda tagits upp några år tidigare. Det doftar av timjan; ängsklockor, svinrot och jungfrulin lockar fram kamerorna. Tommys gula håv fångar en liten fallbagge, cryptocephalus, rödlistad i Sverige.

En slingrande väg leder uppför bergssidan, förbi en övergiven fäbod och en liten sjö med mängder av salamandrar till en öppen betesmark högst upp på berget.

Med några bondkampar som nyfikna åskådare och en pilgrimsfalk kretsande högt ovanför diskuterar den svenska gruppen lärdomar från Rumänien. Hur applicerar vi dem på våra små ytor? Vem vågar plöja upp den ömt omhuldade ängen därhemma för att skapa en linda?

PÅ ANDRA SIDAN BERGET LIGGER Ariesenis fäbod. Här kryper den moderna tiden snabbt närmare. En skidlift är anlagd i sluttningen och ett flott nybyggt hotell är granne till de små grå stugorna.

I en av dem bor Valeria Mocan med sin make. Husen står på kommunens mark, berättar hon. Fortsätter exploateringen förlorar de och 21 andra familjer sin fäbod.

Men det är inte bara turismen som hotar. Enligt Valeria Mocan finns björnen högre upp på bergssidan och måste motas bort flera gånger om året. Däremot har hon inte sett varg.

Det talas ofta om rovdjurstätheten i Rumänien, och samexistensen med betesdrift. Enligt officiella siffror finns över 5 000 björnar, 3 000 vargar och 2 000 lodjur, de högsta koncentrationerna i Europa. CLCP, Carpathian Large Carnivore Project, ett forskningsprojekt som pågick mellan 1993 och 2003, har pejlat djur och visat på höga rovdjurskoncentrationer runt Brasov och Zarnesti i centrala Rumänien. Men någon vetenskaplig dokumentation om situationen i hela Rumänien finns inte.

– Många säger att de har förluster till rovdjuren, och visst värnar folk om djuren. Tar in dem i nattfållor, till och med sover i lådor med dem. Men jag skulle vilja se mer forskning och hårdfakta om tätheterna. Vi ser väldigt lite spår av rovdjur när vi är ute i landskap och betesmarker, säger J-O Helldin, forskare vid CBM.

Rumänska Karpaterna har en stor potential som kärnområde för återkolonisation av arter som försvunnit från andra delar av Europa, menar Tommy Lennartsson. Han har själv tittat närmare på bredbandad ekbarkbock, mnemosynefjäril och en släkting till fältgentiana, samtliga vanliga i Rumänien i dag.

– I Sverige lever många arter egentligen i otypiska miljöer. Här kan man bilda sig en uppfattning om var de egentligen hör hemma. Och forska om dem på ett effektivare sätt.

Kanske är det ändå helhetsupplevelsen som är det mest bestående minnet för kursdeltagarna.

– Att se det gamla jordbrukssystemet i full skala är en stor behållning, säger Ulf Lindberg som jobbar med kulturreservat på Riksantikvarieämbetet.

– Det ger en förståelse för sammanhangen även i dagens svenska landskap.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.