Utmattad av familjelivets drabbningar och barnens krav på Disneyland, under en lovvecka i Paris, stannar jag fascinerad framför fönstret på en leksaksaffär på Ile de Cité i Paris. En solcellsmotor driver en spiral. I den snurrar en glaskula så att man upplever att den stiger uppåt!

Det slår mig att denna illusion kan ses som en bild för hur vi låter billig energi och fiffiga maskiner blända oss att tro på framsteg, tillväxt och att »grön teknik« ska lösa framtidens problem.

Som reselitteratur har jag med mig humanekologens Alf Hornborgs bok Myten om maskinen. I den förklarar han att teknikutveckling alltid innebär att resurser sugs från periferin till centrum. Det välstånd vi vant oss vid beror på att vi spritt oordning, både social och miljömässig, utåt, nedåt. För befolkningen i Nigerdeltat som tvingas klafsa omkring i »vår« olja är detta ett välkänt faktum.

Om denna syn var de flesta sociologer och rätt många ekonomer överens fram till 1970-talet. Så småningom tog istället nyliberala ekonomer västvärldens relativt goda miljö som exempel på att vi måste exportera vår utvecklingsmodell till fattiga länder, så att även de når utveckling och välstånd, så kallad »trickle-down-economy«.

En vetenskaplig beräkning om vad maskindriven utveckling åstadkommer visar att det är en illusion, framhåller Hornborg. Redan Max Weber (1863–1920) konstaterade att vävning för hand trots allt är energimässigt mer effektivt än maskinell. Hur kan det stämma? Jo, utgår man från de grundläggande lagarna om energi och termodynamik och lägger ihop all den energi och tid som går ut på att tillverka, frakta och forma ett samhälle med maskiner, visar det sig att den enorma ökningen av mekanisk förmåga sker på bekostnad av den totala effektiviteten.

Med oljeepoken tappade det moderna samhället helt fotfästet. Expansionen blev en explosion. Vår tillväxtmodell har nu spridit kaos runt om i världen till en punkt där det aldrig funnits större skillnad mellan fattig och rik och fler undernärda och svältande människor.

Men beror det inte på befolkningsökningen?

Det fossilt drivna samhället har inte bara skapat Peak Oil utan, hävdar författaren Richard Heinberg, även Peak Everything – olja, utsläpp och befolkningstillväxt.

Staden Paris med sina tiggare, monument och rikedom hämtad från kolonier är en sinnebild för dessa kontraster. Som motbud till Disneyland letar jag fram den klassiska leksaks­affären Au nain bleu. Etablerad 1837 har den ägts av samma familj i sju generationer. Här har ännu inte de kinesiska leksakerna tagit över. Vid sidan av dem står fortfarande tyskbyggda kvalitetsbilar à 400 euro.

Våra barn letar bland de fransktillverkade gosedjuren och jag ser butikschefens oroliga blick. In träder plötsligt eleganta amerikanska morföräldrar med ett par förtjusande tvillingflickor i treårsåldern. När det är dags att betala vill en av flickorna provrida gunghästen.

Efteråt pekar butikschefen på fläcken på sadeln och kräver att morfar köper hästen för 1 000 US-dollar.

Mötet mellan butiksägaren och morföräldrarna slutar med en kompromiss. Morfar slänger irriterat fram 300 euro för att en sadelmakare ska komma och rengöra sadeln. Lättad att det inte var mina barn, påminns jag om hur vi använder prylar, medier och lyx som ett psykologiskt skydd mot en osäker verklighet. Likt Arktis isar blir hinnan dock allt tunnare!

Ett av målen med min Parisresa är en träff med Yves Cochet, grön ledamot i franska nationalförsamlingen. Utanför parlamentet har demonstranter och polis samlats för en ny drabbning om pensionsreformen. Protesterna kanske beror på den nyfattigdom som blir allt tydligare även i väst. När jag visar Hornborgs bok spritter Cochet till av entusiasm och bedömer den som en av decenniets viktigaste böcker!

Cochet är en av få parlamentariker i Europa som ägnar sig åt Peak Oil frågor. Trots att Frankrike är ett av få länder som problematiserat tillväxt­begreppet och trots att han var minister i regeringen Jospin ser han i dagsläget inte några politiska möjligheter till förändring.

– Inte ens i den gröna gruppen har man förstått situationens allvar. Folk kräver framsteg och vägrar se verkligheten. Politiker som går mot strömmen får svårt att bli omvalda. Det viktigaste vi kan göra är att berätta om vad som är på gång, skapa nätverk och börja förbereda oss för att illusionen snart kommer brista, säger Cochet.

Berättelsen skulle kunna sammanfattas ungefär så här: Under den tid en person, likt mig, född på 50-talet kan antas leva kommer mänskligheten ha förbrukat hälften av all olja som lagrats under årmiljoner i planeten och omvandlat den till klimatdrivande utsläpp. Vi står nu i ett läge där efterfrågan på olja ökar samtidigt som tillgångarna på allvar börjar minska.

Men det är väl bra att vi tvingas bli mindre beroende av olja?

För att svara på frågan måste vi förstå hur beroende vi är av en energi­källa, där en tank med bensin motsvarar manuellt arbete för en person under tre år!

Just innan jag flög hit, (ja, jag vet, nästa gång måste det bli tåg) träffade jag Kjell Aleklett.

– Jag brukar tala om att vi lever drogade av billig olja, sa professorn som finns på Ångströmlabboratoriet i Uppsala och leder ASPO, the Association for the Study of Peak Oil & Gas.

Man brukar uppskatta att det i dag går åt sju kalorier fossilt bränsle för att få fram en kalori mat. Oljan används i allt från förpackningar till medicin på ett sätt som gör världsekonomin helt avhängig av oljepriset. Kjell Aleklett tar kraschen 2008 som exempel.

– Inför olympiaden ville kineserna att allt skulle vara perfekt. Man fyllde alla inhemska oljeförråd, men glömde att varna marknaden.

Efterfrågan fick priset att rusa mot 150 dollar fatet. Vi i Sverige betalar två tredjedelar av oljepriset i skatt och drabbades kanske inte så hårt. Men för medelamerikanen med sin låga skatt slog höjningen direkt på mackpriset. För den som bodde i en högt belånad villa och bilpendlade miltals till ett lågt betalt jobb brast privatekonomin.

Eftersom amerikanska huslån inte följer person valde många att stänga dörren och lämna sina hus, vilket i sin tur slog ut bankerna. Just nu drivs världsekonomin genom ett inslag av etanol menar Aleklett, men den insatsen räcker bara tillfälligt. Sedan står vi åter inför prischocker. Förhoppningen om att alternativa energikällor kortsiktigt kan ersätta oljan är orealistisk, menar han.

Vilket pris kommer då oljan att nå, låt säga 2050?

Aleklett överaskar med att svara att priset sannolikt inte blir mycket högre än 200 dollar, annars skulle ekonomin rasa helt, eller som chefen för Airbus utryckte det: Vid de nivåerna finns det ingen flygindustri!

I boken Svart Jord har journalisten Gunnar Lindstedt undersökt kopplingen mellan olja och mat och vad som händer när tillgångarna sinar. Svaret anar vi i dag i rika länders huggsexa efter afrikansk mark. I stället för att producera mat ska deras jordbruk ställas om till sojaproduktion för Kina och våra djurfabriker plus etanol till våra bilar. Officiellt hävdas både i Sverige och i FN-sammanhang att detta görs för att sprida välstånd i Afrika.

Lindstedt konstaterar syrligt att den sortens argument alltid följt i plundringens spår.

– Plundrare föredrar alltid att kalla det dom gör för handel och påstå att den gynnar dem som plundras.

I stället för att media och politik avhandlar dessa avgörande frågor är det än så länge främst storföretag, med 20-årig planering, militärer, säkerhetstjänster och försäkringsbolag som tar varningarna på allvar. Ironiskt nog satsar USA:s flygvapen stort på att ställa om till algproducerad olja för sin krigföring, påpekar Aleklett.

Därför var det en viktig händelse när den engelska rapporten Prosperity without Growth – Välstånd utan tillväxt – skriven på uppdrag av det brittiska finansministeriet, kom ut mitt i den ekonomiska krisen. Ansvarig var professorn i miljöekonomi på Surrey universitetet, Tim Jackson.

I en tid då finansministrarna desperat försökte få hjulen att snurra väckte rapporten stor uppmärksamhet då den beskriver tillväxtsamhällets misslyckade.

Tim Jackson besökte nyligen Stockholm. Inför ett fullsatt ABF-hus talade han om att tillväxt är en omöjlighet på en begränsad planet och lyfte fram det konsumtionsmönster där vi, med hans egna ord:

»Spenderar pengar vi inte har på saker vi inte behöver för att göra intryck som inte består på människor vi inte bryr oss om.«

Kritiken är inte ny även om den framförs på ett fräscht sätt. Jackson är inte övertygad om att problemen i första hand går att åtgärda politiskt. I stället pekar han ut nya socialt ansvariga företagsformer (till exempel Ecosia som alternativ till Google) och försöken att återskapa lokalsamhällets sociala nätverk. Genom att utgå från de gränser som planeten sätter kan vi förändra det nuvarande systemet inifrån samtidigt som vi skapar fungerande »livbåtar« om det kraschar. Huvudintrycket från det överfulla mötet var det uppdämda behovet av tillväxt­kritik i dagens debatt.

Ett område där framtidsvisionerna kolliderar är bilden av hur en växande världsbefolkning ska få sin näring. Just nu lanserar forskare och politiker idén om en ny grön revolution i form av GMO-odlade grödor till Afrika, medan andra forskare hävdar att man bör stärka de småskaliga ekologiska afrikanska jordbruken.

I den översiktiga rapporten Räcker maten, räcker marken, utgiven av Svenska kyrkan och Forum Syd avfärdar författaren Peter Einarsson, på Ekologiska Lantbrukarna, satsningen på GMO som ett försök att skapa nya illusioner.

– Växtförädling kan skötas på vanligt sätt, här handlar det istället om att göra jordbruket än mer beroende av ett handfull transnationella företag och fossil energi, säger han.

FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan leder nu Alliance for Green Revolution in Africa (AGRA) med stöd av Bill Gates och Rocke­feller Institute för att exportera en rationaliserad jordbruksmodell.

En stor expertpanel under samma FN, kallad IAASTD (International Assessment of Agricultural Science and Technology for Development), framhåller i stället att jordbruket i allt för hög grad organiserats efter industriell modell baserad på insatsmedel, arbetsbesparning och storskalighet. Man har försummat att ta vara på och utveckla det småskaliga självförsörjande jordbruket. Växtförädlingsforskare hävdar visserligen att småskaliga ekojordbruk inte kan klara den ökning av odlingen som behövs när och om världens befolkning når nio miljarder. Men om den fossila energin till traktorer och konstgödsel (kväve, fosfor och kalium) sinar återstår inget annat.

Förutom förlusten av biodiversitet framhåller en forskargrupp på Stockholm Resilience Center, under Johan Rockström, kväve och fosfor som nutidens största miljöproblem. Sedan 1960-talet har världsproduktionen av fossilt producerad kvävegödning femdubblats. Det bidrar till en stor del av klimatkrisen genom ombildning till växthusgaser och utgör även grunden för djurfabriker med metanutsläpp. Rockström uppskattar att vi måste minska produktionen av kväve med 75 procent. Fosfor å sin sida, har blivit en knapp resurs.

Det visar sig att professorn i kärnenergi Kjell Aleklett är en passionerad hobbyodlare. Han berättar om det lilla familjejordbruket i Västergötland där han växte upp. Hästen hette Frej och gården var mer eller mindre självförsörjande på mat. Även om livet som Peak Oil-professor är annorlunda har han kvar sina gröna fingrar och berättar entusiastiskt om hur man knipsar brysselkål och låter kronärtskockor vara kvar i jorden under vintern. Det finns dock allvar bakom egnahemsodlandet.

– Frågan är om och hur vi kommer kunna transportera mat till städerna. Vi kan åter få se hur människor tvingas lämna storstäderna på liknande sätt som skedde när Mayafolkens rike kollapsade, funderar han.

I stället för att exportera jordbruksmetoder som gör Afrika ännu mer beroende av olja borde vi i den rika delen av världen lägga om våra kostvanor från kött och socker till bönor och kålrötter.

En bild hur framtiden kan se ut erbjuder Kuba. När Sovjet föll hade landet ett »modernt« jordbruk baserat på fossil energi som de fick för en billig peng.

Ställd inför samma utmaning som Nordkorea ställde Kuba om till diversifierad odling, inspirerad av idéerna bakom permakultur. Med intensiv odling till och med på städernas hustak och på före detta parkeringsplatser har man klarat sig från undernäring, om inte från fattigdom. Från att cirka fem procent av befolkningen arbetade med matproduktion är siffran nu över 20 procent.

Ett annat sätt att se på befolkningsfrågan är att väga in att vi i Sverige konsumerar fem gånger vad planeten tål per person räknat. Måttet, överfört på medelamerikanen ligger på cirka nio planeter. Endast Kuba lyckas, trots förtryck och misslyckad revolution, förena ett relativt högt utvecklingsindex med ett ekologiskt avtryck som motsvarar en planet.

Just frågan om i vilken skala vi hanterar problemen, är viktig för framtiden. För att skapa mer självförsörjande system måste vi anpassa oss mot lokalsamhällen. I en rapport skriver jordbruksforskaren Johanna Björklund: »Utvecklingen mot allt större enheter som kännetecknar dagens livsmedelssystem är en konsekvens av de förhållanden som rått de senaste femtio åren: Riklig tillgång till energi i form av främst fossila bränslen och ett relativt högt pris på mänskligt arbete. Vilka skalor är lämpliga när förnybara resurser och ekosystemtjänster ska ersätta icke förnybara?«

Vi har bara sett början på en social rörelse kring dessa frågor. Trots stort motstånd från centraliserade system växer det till och med i Sverige fram nätverk av gårdsbutiker, lokala bagerier, mejerier och slakterier.

I miljösammanhang ser vi grupper som sysslar med gerillaodling, permakultur och omställning. Ett gemensamt drag är att de, som Tim Jackson påpekar, även lyfter in existentiella frågor. Det var där miljörörelsen en gång började men dessa perspektiv har kommit i andra hand i takt med förhandlingar med den politiska makten.

Framtidens utmaning är att varken förneka eller förintas av hoten. Att i stället, som djupekologen Johanna Macy framhåller, använda krisen till att vakna och bli mer närvarande.

För att det ska bli möjligt måste vi skapa nya mötespunkter och samarbetsformer. Som Jackson uttrycker det gäller det att väcka andra mänskliga värden, att hitta »Obunto botho«, Zulu-utrycket som innebär att vara människa tillsammans med andra och att bli bättre på att leva i konflikter mellan motstridiga verkligheter. Gör vi inte det frivilligt kan krisen hårdhänt tvinga oss att vakna.

Efter långa promenader genom Paris där barnen bojkottat allt som har med kyrkor att göra går vi trötta in i Notre Dame. Musiken, sången stillar dem ett ögonblick. Vi tänder ljus för de döda och jag tänker på att människor samlats här inför riten under nära 1 000 år.

Kyrkan har sett digerdöden, revolutionen som delvis skadade den, och ockupationen, ändå har människor hållit riten vid liv som en påminnelse om att mänskligheten i sitt djup alltid sökt större värden än de myter om utveckling som vi tillfälligt låter oss bländas av.

I nästa nummer kommer Svante Axelsson, Naturskyddsföreningens generalsekreterare, att ge sin syn på framtidsutmaningen.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.