Naturskyddsföreningens kritik av de kemiska bekämpningsmedlen är inget nytt. Redan 1953 publicerades en granskning av DDT och dess effekter på det vilda i Sveriges natur. Tillverkarna betonade ämnets stabilitet i naturen som en avgörande fördel. Men snart visade sig baksidorna i form av förgiftade människor, döda fåglar och däggdjur.

Året därpå debatterade föreningen jordbrukets gifter på Internationella Naturvårdsunionens kongress. Föreningens intendent, Lars-Erik Esping, ställer 1958 i Sveriges natur frågan om gifterna är fel väg att gå för jordbruket? Vid föreningens höstkonferens året efter larmades också om den allt mer spridda giftanvändningen. Frågetecken restes kring DDT och fenoxi­syror samt kring kvicksilverbetat utsäde.

Tre år senare kom Rachel Carsons uppmärksammade bok Tyst vår om bekämpningsmedlens effekter på naturen. Boken kom på svenska 1963. Under hela sextiotalet rådde sedan en intensiv debatt om bekämpningsmedlen. Det ledde till att kvicksilverbetningen förbjöds i Sverige 1966 och att DDT-användningen stoppades nästan helt 1970. Istället kom hormo­slyr som debatterades livligt under sjuttiotalet. De verksamma beståndsdelarna var två fenoxisyror, som förbjöds 1977. Preparatet tillverkades av BT-kemi i Teckomatorp, vars nedgrävda gifttunnor kom att bli en fortlöpande skandal under flera årtionden.

På åttiotalet hade föreningens ”Sluta spruta”-kampanj god effekt mot användningen av bekämpningsmedel i privata trädgårdar. Men bönderna fortsatte att spruta. Efter Kemikalieinspektionens tillkomst 1986 fattades beslut om att halvera mängden aktiv substans på fem år. Det lyckades i stort sett. Sedan dess har man bytt ut farliga ämnen mot mindre farliga, medan mängderna legat kvar på ungefär samma nivå. 

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.