Kanske har du någon gång sett små, runda isplattor som flyter omkring i vattnet? Det kan vara pannkaks- eller tallriksis. De ser lika ut, men uppkommer på helt olika sätt. Tallriksis bildas när små isflak skaver mot varandra i strömmande vatten, eller i kustbandet när isflak slipas mot stenar eller iskanter med hjälp av vågorna. Pannkaksis växer till under vattenytan i havet. Orsaken är att vatten med hög salthalt möter sötare vatten. Det saltare vattnet är tyngre och ”sjunker”. Det har också lägre fryspunkt, vilket innebär att vattnet kan vara nedåt två minusgrader och ändå flytande. I gränsskiktet fryser det kalla saltvattnet ned det sötare vattnet. På så sätt bildas ”pannkakorna” som snart flyter upp till ytan. 

Om du går längs strömmande vatten kan du om du har tur få se iskaruseller, eller issnurror som de också kallas. De bildas oftast i älvkrökar eller på ställen där vatten går emot älvens strömriktning. De kan även bildas nära inloppet till en sjö, eller vid havsstränder. Det som behövs är en strömvirvel med is. Isen klumpas ihop allt mer och bildar en cirkelformad skiva som slipas mot kanterna på isen runtomkring. I Piteälven bildades en gång en issnurra som blev 50 meter stor, till slut kunde människor både gå och åka skoter på skivan. Den roterade som mest med en hastighet av åtta varv per minut. 

Fenomenen jag har beskrivit hittills är inte så lätta för alla att få se, men att bara vandra längs en strand på vintern kan vara riktigt häftigt. Man brukar ofta kunna hitta infrusna grässtrån, ”glaserade” stenar och tunna skärvor av is. I trädgården eller i skogen kan man också göra märkliga frostfynd, ”hår-is” till exempel. Det bildas när vatten tränger ut genom fina hål i grenar och ser ut ungefär som änglahår, eller sockervadd. På platta ytor som åkrar, fotbollsplaner eller istäckta sjöar kan vinden skapa roliga formationer. Nysnö, töväder och kraftig blåst ger goda förutsättningar för så kallade snörullar. Principen är densamma som när man gör en snögubbe, men i stället för bollar bildas en rulle av snö. Ibland ligger de långsträckta längs backen, ibland sitter de ihop ungefär som en munk. 

Man brukar inte behöva gå särskilt långt för att få se en istapp. Trots att jag inte är barn längre krävs ett visst mått av självbehärskning för att jag ska kunna gå förbi en istapp utan att bryta av den och stoppa den i munnen. Förutom vanliga istappar finns faktiskt sådana som växer nerifrån och upp. Man måste hålla utkik innan solen går upp, sedan smälter de oftast bort. De kallas för ispelare, och bildas när smältvatten i grunda fördjupningar fryser till. Då ökar trycket på det lite varmare vattnet som finns under isen. Om det finns något litet hål i isen så tränger vattnet upp och fryser till en pelare som kan bli rätt hög (man tror att rekordet ligger på 13 centimeter). Ofta är pelarna triangelformade, men de kan även vara runda och växa till med 3 millimeter per minut. 

Chansen ökar ju renare vattnet är, man kan testa hemma i frysen med destillerat vatten i en skål. Sådana tappar lär ju vara nyttigare att suga på också.

Erika Hagegård är journalist.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.