Ingmar Bergman gjorde i sitt sommarprogram för åtta år sedan stor sak av att han aldrig fått något bra svar på var musiken kommer ifrån. Nu vände han sig till lyssnarna och vädjade om bidrag till gåtans lösning – varvid breven strömmade in till Radiohuset som aldrig förr i programmets historia.

Varifrån musiken kommer? Hade dämonregissören aldrig hört en trast! Aldrig rödhakens kvitterfantasier i vargtimmen eller näktergalens iöronfallande kastanjetter? Storspovens gudomliga flöjt? Rördrommens dragbasun eller sångsvanens hornstötar? Kanske inte. Eller så förknippade han helt enkelt inte fåglalåten med musik. Gillade väl inte jazz.

Det gör däremot Staffan Börjesson, vars lilla bok Fågelmusik (2002) har gjort mig sällskap i sommar. Han hör i Charlie Parkers A Night in Tunisia rödhaken som i skymningen »plötsligt drar iväg en slinga vars komplexitet är osannolik«. Inför svarthättans »lysande bebopfanfar« känner han sig förflyttad till rökiga jazzklubbar på 52 Street i New York. Lövsmygen associerar Börjesson »ofelbart« med Lars Gullin, den vemodigaste av våra jazzmusiker.

Staffan Börjesson visar också hur fåglarna genljuder hos de stora tonsättarna. Gökgället hos Mahler, sommar­gyllingen hos Wagner, vaktelslaget hos Beethoven. Och så fransmannen Olivier Messiaen (1908-92), som så ingående studerade och nedtecknade fåglarnas sång och lät den ligga till grund för hela verk. Näktergal i violinen, kol­trast i klarinetten, gökrop i kinesiska träblock, sånglärka för piano.

Sånglärka? Plötsligt känns den så avlägsen där jag ligger i min hängmatta inte långt från Bergmans Dämba.

Augusti: tyst som en sorgmantel. Till och med svarthättan har tröttnat, fått nog av sin flöjt och sin fanfar för i år. Ringduvans dova vojande hörs inte mer, inte trädgårdssångarens porlande joller eller lövsmygens milda visa. Och tornseglarna – har de redan lämnat oss! När skedde det?

Nyss här och nu borta …

Varje år likadant. Först denna storörade häpenhet inför augustis plötsliga tystnad, som om någon utan förvarning sträckt ut sitt jättefinger och tryckt på en knapp. Sedan ett slags molande tomhet som omärkligt tar en i besittning. Är det vemod? Övergivenhet? Kanske sorg inför påminnelsen om tidens gång, alltings obönhörliga ändlighet?

Sådan tur då att blomsterprakten i vårt gotländska Rute är så upplivande långt in i augusti. Minsta lilla vägren ter sig som en paradisiskt prunkande örtagård. Och trädgården vid huset vi hyr visade sig ha tagit både ett och två steg på sin återresa från kultur till natur, från människans tuktande hand till självsåddens vackra slump.

Älggräs och cikoria, kärrtistel och vildmorot, ängsnycklar och kungsljus om vartannat i det halvmeterhöga gräset. Styvfibblor och åkermolke sträckande sig mot himlen med blommor illgula som barnsolar. Till och med den hatade kirskålen tjusar mig en aning med sina täta bladmattor och blomställningarnas klorofyllgröna parasoller.

Och så dessa doftsjuka gulmårebuskar, liksom ångande av mandel och honung när solen ligger på. Galium verum: Jungfru Marie sänghalm, ett eldorado för humlor och bin, sårläkande och kramplösande för människan, därtill väckande våra lustar som få andra växter. Åtminstone om vi får tro Linné. Och det får vi väl.

I den sena kvällen går jag ut för att bedåras av stjärnfallens tystnad. Bara vårtbitarnas ljusa klockor och Vintergatans stoftrök över himlen. Några försenade spovar på sträck söderut, vemodigt visslande till varandra i tomma rymden: kui-kui, kui-kui –

Som en glimt av evigheten.

Tomas Bannerhed, författare och redaktör

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.