JAG SA TT MED EN VÄNINNA på Nationalmuseets restaurang och talade utan avbrott om det skandalösa i att ett medvetet land som Sverige i årtionden bedrivit en fiske- politik som lett till nästan total utfiskning av ålen, torsken, pigghajen, hälleflundran på västkusten, och en kollaps i Östersjön: sjöfåglar dör och sillen är magrare än någonsin!

– Det är inte så illa som man tror, ropade jag: Det är värre! Jag hejdade mig ett ögonblick och åt en tugga av den rimmade laxen. Sorlet i det höga atriumrummet var dämpat fast det var fullsatt och jag inväntade hennes reaktion över dessa fasansfulla nyheter. Hon tittade avvaktande tillbaka.

– Så torsken kan bli utrotad?

– Jaa! utropade jag lättat. Hon hade i alla fall förstått något! Hon var tyst en stund och såg ut som om hon väntade sig något. Höjde ögonbrynen intresserat. Nickade lite uppmuntrande. Till slut sa hon det.

– Och ? ?

– Va?, sa jag.

– Och ? ? upprepade hon tålmodigt. Alltså, vad händer om torsken tar slut? Leder det till något särskilt, eller ? ? Meningen tog slut medan hon letade efter någon konsekvens, mer än att hon skulle behöva köpa nyzeeländska hokifiléer i stället till fisksoppan, men nej, hon gav upp:

– Varför är torsken viktig? Egentligen?

Jag stirrade klentroget på henne i vad som kändes som flera minuter, medan frågans – och svarets – oerhördhet liksom växte och krympte inom mig, ömsom till att omfatta livets uppkomst i haven och människans korta tid på denna planet och industrisamhällets ofattbart snabba förbrukning av jordens resurser och den filosofiska frågan om vi har rätt att utrota en djurart, och så ner till det faktum att torsk är en god fisk, och så ut igen till den principiella frågan om vems fisken egentligen är och varför vissa människor har större rätt till den än andra, i synnerhet till att utrota den, och så svällde den till frågan om jordens växande befolknings proteinbehov, och plumsade ner i havet till frågan om ekobalansen på den planet vi människor envisas med att kalla jorden earth, la terra på alla språk men som i själva verket består av 71 procent hav – ett enda sammanhängande hav av 1,4 miljarder kubikkilometer mikrober, alger, krill, alltsammans i en balans som har direkt samband med planetens tillblivelse, och med vårt eget liv på den. Ja, vad händer om vi tar bort alla fiskar som står överst i näringskedjan, laxen, valen, ton- fisken, torsken? Torsken. Har den något värde för oss – egentligen?

– Bra fråga. Mycket bra fråga. Den måste ha ett bra svar.

Ett par timmar senare slår jag på radion och kommer plötsligt på det. Musik. Den är osynlig precis som livet i havet och vi skulle kunna klara oss utmärkt utan den. Tänk om en statssubventionerad yrkeskår ägnade sig åt att dammsuga sfärerna på musik. Skulle någon då komma med ett litet för- smädligt ”och ? ?” då? Skulle någon vilja sänka sig så lågt som att behöva försvara musikens rent objektiva existensberättigande? Motivera med att tala om stimulans på tallkottkörteln och betydelse för lårmuskulatur och landsbygdsutveckling? Skulle vi krångla in oss i statliga utredningar, väga intressen och till slut låta oss övertygas om det ekonomiskt nödvändiga i att Mors lilla Olle aldrig mer får spelas?

Det starkaste argumentet jag känner bubbla upp i mig är att musik och vild fisk ska få finnas därför att tamefan ingen människa har rätt att utrota dem. För att mitt liv känns rikare om jag vet att det finns schottis och samba, delfiner och marulk. För att liv, intelligens och mångfald ska få sjuda på den här planeten, inte dumhet, enfald och död. Därför.

Isabella Lövin är frilansjournalist

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.