BOKARNA RESER SINA HÖGA, ljusgröna valv över stigen och från trädkronorna ljuder bofinkens övermodiga sång. En tunn bäck kvillrar fram mellan stenarna och vitsipporna breder ut sina vita mattor över fjolårslöven. Två hackspettar trummar in sina revirmarkeringar från två trädstammar som är stämda i olika toner. En ekorre med den tidiga morgonens strålar i motljus i örontofsarna skäller lite på mig där den hejdat sig på sin väg uppför stammen, och nere på marken reser sig en skogsmus på bakbenen och ser sig förskräckt omkring innan den dyker in under löven. Jag kan följa dess »osynliga« flykt under en stig av löv som rör sig. Automatiskt tar jag ett djupt andetag, fyller lungorna med luft som är så mycket friskare här, känner hur axlarna sänks och ansiktet slätas ut. Inget är ljuvligare än morgonpromenaden i bokskogen.

Hemma igen öppnar jag grinden till min trädgård och träder in i en annan grön värld, skapad av mig själv och dem som varit här före mig. Även här sjunger fåglarna. Några av dem är desamma som i skogen – koltrastar och skogsduvor verkar trivas lika bra i mina rabatter och vinbärsbuskar. Blåmesar, talgoxar, kajor, skator, rödstjärten och den lilla sällskapssjuka rödhaken verkar till och med föredra trädgården. Igelkotten, som nyss fick räddas upp från källartrappan, där den hade trillat ner, har hämtat sig från chocken och springer kvickt över gräsmattan i jakt på skalbaggar och sniglar. Helst håller den till vid komposten, där det finns blott alltför mycket av den varan. Humlor och vildbin – blå murarbin, tror jag – jobbar från morgon till kväll i de blommande fruktträden och någon liten mus ska man nog också kunna finna i krokarna. Det är inte jag som har lagt två solrosfrön i varje kruka i krukskjulet.

Natur är det ju inte som råder i min trädgård, med dess formklippta buxbomsbollar under äppelträden. Men inte går det väl heller att skåpa ut alla dessa naturens skapelser och varelser som onaturliga, bara för att de lever i min trädgård?

DEN RENLÄRIGE naturälskaren har nog alltid haft en känsla av att naturen är så mycket ädlare än trädgården, som ju är en, oftast ganska valhänt och okunnig, konstruktion av oss människor. Vad har väl den att ge vid jämförelse med skogens, myrens, hedens eller strandängens lugna landskap, där växter, insekter, fåglar och däggdjur bildar en väv av samlevnad, så komplicerad och ömsesidigt finjusterad att vi aldrig kan förstå mer än en liten del av den? Vad kan väl vi åstadkomma, med vår blygsamma arbetsinsats och den begränsade kunskap vi kan tillägna oss under våra korta liv, jämfört med vad naturen haft årmiljoner på sig att få till?

Ja, sådana perspektiv kan förstås få trädgårds­ägaren att tappa modet. Men å andra sidan – när vi nu ändå finns här på jorden, vi människor, nog kan vi väl bidra med en hyfsat livsduglig värld för växter, insekter, fåglar och däggdjur med våra trädgårdar? Man kan ju ändå bli lite uppmuntrad när man ser hur blåmesarna, som fött upp en kull ungar i holken, lever gott på bladlössen i plommonträdet. Eller hur fjärilarna fladdrar bland lavendel och buddleja, som visserligen inte har någon som helst naturrätt till svensk mark, men som verkar kunna ha lite gott att bidra med ändå.

MOTSÄTTNINGEN MELLAN NATUR och trädgård finns inbyggd i historien och genom alla tider har det blossat upp ideologiska diskussioner som ibland blivit häftiga. Vad är natur? Vad är kultur? Vilka ingrepp har människan rätt att göra? Sådana frågor har människor ställt sig genom århundradena, och även om det ibland har åstadkommits en del slagkraftiga formuleringar som gått till historien, har det väl aldrig riktigt gått att svara på dem, eftersom det knappast är möjligt. Men kanske är det minst lika intressant att vända och vrida på frågeställningen som att hitta absoluta och entydiga svar. Trädgården är ju, mer eller mindre, både natur och kultur.

Tydligast belyser man kanske frågeställningen genom att rita en lång axel, där det står kultur i ena änden och natur i den andra. På en sådan axel skulle exempelvis den franska formträdgården hamna allra längst bort på kultursidan. Men så fanns det heller aldrig någon strävan att hylla naturen när franska kungar och adelsfamiljer under 15- 16- och 1700-talen bredde ut sin imposanta trädgårdskonst med dess parterrer och boskéer över landskapet. Tvärtom var avsikten med trädgårdarna den motsatta: att visa upp en absolut kontroll över naturen/världen. Formklippta buxbomsmönster, träd som planterats symmetriskt i raka rader och klippts fyrkantiga, vatten som fångats in i rektangulära dammar och kanaler och förmåtts att spruta upp i glittrande kaskader – vad var de annat än en uppvisning i makt och disciplin?

Antagligen var det lättare att tilltalas av sådan trädgårdskonst i en tid då världen fortfarande hade kvar merparten av sina vilda skogar. Ännu fanns det ingen anledning att svärma för naturen – den var inte hotad, tvärtom kunde den kännas hotfull med sina vilda djup och djur.

Sedd över tid har trädgårdskonsten i stora drag utvecklats i en mjuk dialektik, där formidealen reagerat mot varandra. Den stränga franska geometrin fick med självklarhet, (stimulerad av krig och konkurrens), sin motsats i den engelska landskapsparken. Det var först med den som trädgården kom att ses som en hyllning till, och samtidigt en konstnärlig tolkning av, naturen. Den engelske diktaren Alexander Pope lade grunden för det här trädgårdsidealet med en mening som sedan dess kommit att ha inflytande på den engelska trädgårdskonsten: Glöm aldrig bort Naturen – rådfråga alltid Platsens Ande. I den andan skapades trädgårdar med gräsklädda ängar, älskliga träddungar, mjuka kullar prydda med grekiska tempel och konstgjorda sjöar som, i motsats till de rätlinjiga, franska ­bassängerna, härmade naturens mjuka linjer.

Skulle man kunna placera den engelska landskapsparken längst bort på andra änden av axeln, närmast naturen? Det är kanske tveksamt. Det var nog åtskillig vild natur som offrades för att dessa konstfulla gestaltningar av naturen skulle beredas plats.

Så vad skulle då kunna platsa längst bort i den änden av axeln?

Ett par hundra år senare kom man i alla fall närmare den ytterligheten. Då var förhållandet till naturen åter aktuell, när irländaren William Robinson 1870 skrev boken The Wild Garden. Den kom ut under en tid då viktorianerna var i full färd med att upptäcka koloniernas exotiska flora. Mängder med växter forslades hem till de engelska trädgårdarna och praktfulla, uppvärmda orangerier byggdes för att få dem att överleva. Ute i trädgården placerades exoterna i triumf i centrum för grälla, blomtäta rabatter anlagda i geometriska mönster – så kallade tapetgrupper. Avsikten var att imponera, men många, inte bara Robinson, reagerade och tyckte att planteringarna var tillgjorda och onaturliga. William Morris, den konstnärlige och ideologiske ledaren bakom Arts- and Craftsrörelsen, som hade stort inflytande över den rådande smaken, skrädde inte orden:

Något som man också ser alltför ofta är det uttryck för mänsklig förvirring som jag annars skulle skämmas över att behöva varna för. Det handlar om det som kallas tapetgrupper. Behöver jag förklara närmare? Jag skulle helst slippa, för när jag tänker på dem rodnar jag av skam, även när jag är helt ensam.

Tapetgrupperna skulle utan tvekan få trängas med de franska formträdgårdarna längst bort på axelns kultursida.

I The Wild Garden gick William Robinson längre än man tidigare gjort med den engelska landskapsparken, och propagerade för en mjuk försköning av befintlig natur. I stället för att tvinga på platsen en idealbild av natur, förädlade man den med blommor som spred sig så som de gör när de växer vilt. Det är arvet efter Robinson vi ser i de ljuvliga engelska och skotska trädgårdar där blubells (klockhyacint) eller påsk­­liljor breder ut sig i förvildade tusental över kullar och i skogsdungar.

Det var också i Robinsons anda som »the woodland garden« kom till. En naturnära trädgård som bara bär lätta spår av människans ingrepp. Ju kunnigare trädgårdsmästare, desto bättre tas platsens ande och förutsättningar till vara. Skuggan får de växter som trivs där, de soliga, torra delarna av trädgården erbjuds till gråbladiga örter som lammöron, malört och lavendel. Finns det något sankt parti låter man förstås bli att dika ut det och tar i stället reda på vilka växter som trivs med fukten, och lockar kanske till sig några grodor på kuppen. För naturälskaren finns det ingen mera lockande utmaning än denna: att inleda den livslånga utbildning som naturen – och trädgården – ger, och som betygsätts på ett sätt som inte går att ifrågasätta: genom hur bra växterna visar sig trivas. Det behöver knappast sägas att i de här trädgårdarna är det naturens estetik som gäller – mjuka, sviktande stigar som vindlar fram mellan trädstammar och stenar i stället för raka, stenlagda gångar.

Vill man komma ännu längre ut på axeln mot den naturliga ytterlig­heten är nog det enda man kan göra att helt enkelt ha en naturtomt som man låter vara som den är, och som förtjänar att kallas trädgård bara genom en antydan till inramning av ett stengärde eller en gärdesgård och en sittgrupp eller en hängmatta som visar att man gör anspråk på platsen.

De allra flesta av oss har emellertid inte någon naturtomt. Den vanliga trädgården ligger mitt i ett bostadsområde, och om det är nybyggt finns det bara tom jord att ta tillvara när trädgården ska skapas.

Då kan man ju fundera på var man vill sträva efter att befinna sig på den långa axeln mellan natur och kultur. I dag är det många som hamnar så långt ifrån naturen som möjligt genom att ha gräsmatta över hela tomten och bearbeta den med allehanda kemiska preparat för att få den att se ut som en golfgreen. På samma sätt som den franska formträdgården kan man förstås se den som en uppvisning av makt och kontroll. Ändå är det tveksamt om den förtjänar att ses som ett uttryck för kultur.

Lika långt från naturen, om än på ett annat sätt, befinner sig den moderna, minimalistiska stenträdgården, där de trendiga Medelhavs­växterna står utomhus i kruka på sommaren och kräver glasad förvaring på vintern med uppvärmning som blir dyr för både dess ägare och för ­miljön.

VILL MAN SKAPA EN TRÄDGÅRD som känns mer naturnära, har man mycket att ta hänsyn till. Sedan tidigare epokers natursvärmerier har det hunnit hända mycket med den »riktiga« naturen. Det mest påtagliga är att den har krympt. Skövlats och exploaterats, ersatts med trädplanteringar, betesmark, vägbyggen och bostadsområden. Vårt sätt att leva har undgått lika stor förändring: nästan all produktion, däribland matproduktionen, har blivit global. Vi äter sparris som odlats i Peru, kiwifrukter från Nya Zeeland och sockerärter från Nigeria. Allt odlas i jätteplantager av jätte­företag och transporteras kors och tvärs över jordklotet. Klimatet är hotat, liksom den biologiska mångfalden.

Så vad kan vi göra?

Vi kan gå med i Naturskyddsföreningen, vi kan skriva insändare, vi kan cykla till jobbet, handla kravmärkt och välja politiker som lovar att arbeta för grön omställning.

Men vi kan också odla vår trädgård. Av allt vi kan göra är det kanske ändå detta som känns som den mest handfasta insatsen för en bättre värld.

En trädgård är inte stor, men många trädgårdar tillsammans blir en hel grön värld – livsviktiga refuger för det vilda livet. Trädgårdarna har stor betydelse för den biologiska mångfalden, det är ett faktum.

De viktigaste ställningstagandena i en trädgård som tjänar naturen är förstås inte om gångarna är kultiverat raka eller naturligt vindlande. Viktigare för den biologiska mångfalden är att man använder kompost och naturgödsel i stället för handelsgödsel, och att man aldrig någonsin använder kemiska bekämpningsmedel, vare sig mot insekter eller mot ogräs. Man tar sig en riktig tankeställare över vad alla de som lever i trädgården kan tänkas behöva: ett hörn med kvarlämnade löv för igelkotten att övervintra i, lite nässlor för fjärilarna att leva larvstadiet i, håligheter, exempelvis i form av avklippta bamburör, för vildbina att bygga bo i, holkar till fåglarna, fågelbad med vatten till alla. (Med långgrund kant för bina, annars drunknar de.) Finns det plats för en sälg på tomten blir alla humlor, bin och tidiga fjärilar överlyckliga över vårens första frukost, medan den storbladiga murgrönans blomning bjuder på höstens sista kvällsmat. Många prydnadsträd och buskar har bär som är viktig föda för fåglarna på hösten. Bland kvarlämnade perenner kan en nitisk mes hitta både frön och övervintrande ägg och larver på vintern.

Tänker man i ett större perspektiv vill man nog gärna odla lite mat åt sig själv också. Finns det egentligen en större tjänst man kan göra klotet än att odla egen, obesprutad frukt, bär och grönsaker i stället för att köpa besprutad som fraktats över världen?

Så, nej, natur är den kanske inte direkt, trädgården, snarare befinner man sig väl någonstans i mitten på den där axeln mellan natur och kultur när man försöker tillgodose alla dessa intressen och behov.

Men nog kan det kännas som att om det är någonstans man kan förändra världen till det bättre, så är det i den egna trädgården.

Torsten Wallin, landskapsarkitekt med trädgård i yttre skärgården, skildrad i boken Vildros och kaprifol – trädgården på ön.

»Min trädgård finns på ett väldigt utsatt ställe med hårda vindar och bara tunna lager av jord i bergskrevorna. Ljung, kråkris och blåbär växer vilt, det är vackert som det är, och när jag planterar är det sådant som kan samsas med det, som backtimjan, bergsnejlika och taklök. Det finns ett stort alkärr på tomten, där har jag planterat sumpjordsväxter.

Traditionellt fyller man upp med jord kring sommar­huset för att få gräsmatta, rabatter och fruktträd på rad – men för mig har det varit viktigt att tillvarata platsens själ.

Gabriella Dahlman, fotograf och trädgårdsförfattare till bland annat boken Den vilda trädgården.

»Jag är väldigt inspirerad av naturen i min trädgård; planterar blommor i stora svep och försöker välja sådant som kan ­trivas och sprida sig. Delvis är det för att trädgården är för stor för att ha kontroll över – det vore inte praktiskt möjligt. Men också för att jag tycker om det. Då kan jag exempelvis upptäcka att kungsängsliljorna spritt sig helt av sig själva – underbart! Att inspireras av naturen är inte lika med att kopiera den – för mig är det spännande att kunna översätta det vilda till det odlade.

Lars Krantz, trädgårdsmästare på Wij trädgårdar, Ockelbo. En av Sveriges mest namn­kunniga trädgårdsprofiler, bland annat för de biodynamiska odlingarna på Rosendals Trädgårdar i Stockholm.

»Jag har en egen syn på natur och kultur: för mig är och har naturen alltid varit det bästa. Om naturen är extasen är trädgården förspelet. Vad jag menar då är att naturen kräver ganska mycket av sin betraktare, medan trädgården tvärtom är omedelbart tillgänglig med sina förföriska arrangemang, blommor och färger. För mig är trädgården ett sätt att öva upp sinnena inför upplevelsen av naturen.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.